Hjälp! Behöver råd!

Hej! Jag är i en svår situation. Jag tycker att pappan till vår son på (3 1/2 år) ofta går över gränsen till vad som är okej. Mycket små "hot", puttar undan/ner från tex soffan, tar onödigt hårt tag i honom, drar i honom, håller fast/lyfter iväg i onödan, nyper till i örat/kinden, drar ut honom ur duschen för att han tycker sonen ska vara klar m.m. Men sen också tjatar mycket, hotar "gör du inte detta blir det inget av de här" "äter du inte så får du inte.." osv..

Samtidigt älskar sonen verkligen sin pappa, vill hela tiden ha hans uppmärksamhet och vad jag antar, hans godkännande?

När de har roligt tillsammans och kommer överens är det helt fantastiskt, men det är alldeles för mycket dåligt.

Jag har verkligen försökt prata med pappan, men han kan inte förstå många gånger att han gör fel. Anser att en del är okej "för så gjorde dom när jag va liten" inställning lite samt att ju sonen ändå alltid vill vara med honom efter händelser. Men också att han har väldigt dålig impulskontroll och pendlar mycket i sitt humör och ingen som helst vilja till att skaffa hjälp att hantera sitt beteende.

Jag har försökt prata med honom och det kan bli något bättre ett par dagar innan de uppstår saker igen.

Jag använder mig mycket av lågaffektivt bemötande och tycker de fungerar så bra med sonen, dock verkar inte pappan vilja ta åt sig något av det.

Vi separerade för snart 2 år sedan men har flyttat ihop igen för ett tag sedan. Jag hade aldrig kunnat tro att de skulle vara såhär! Mycket av sonens beteende när vi bodde isär kunde inte jag förstå mig på förens nu i efterhand när jag ser hur pappan är mot honom..

Jag känner nu lite, vilken tur att vi flyttat ihop igen så jag kan avleda och rädda så många situationer som möjligt... Men samtidigt blir jag så rädd över hur jag själv kan ha missat detta tidigare eller inte förstått..

Detta är långt ifrån hållbart men jag vet heller inte vad jag ska göra. Jag vågar inte lämna honom om jag inte har egen vårdnad av sonen eller hjälp på något sätt... Men hur ska jag kunna få det? Finns inga bevis på någonting?

Har varit lite, enligt mig, oförklarliga blåmärken då och då, men sonen får extremt lätt blåmärken också.

Vad ska jag göra??

Min och pappans relation har verkligen blivit sämre sen vi skrev kontrakt på ny lägenhet som vi skulle flytta till. Många av de gamla mönstrena är tillbaka. Jag har direkt blivit något av en extra mamma till honom känns de som. Noll förståelse eller hjälp för mig och då är jag kroniskt sjuk, långtidssjukskriven dessutom och väldigt svårt att klara vardagen som det är.. ingen stötning, sympati, empati eller konversationer om hur vi ska komma vidare.

Jag känner mig så låst! Otroligt svår situation och jag vet inte vem jag ska prata med, hur jag ska få hjälp. Helst hade jag velat att pappan förbättrade sig så sonen kan få ha kvar honom, då han ju älskar honom. Men att prata om detta med någon känns otroligt svårt, för folk är såklart skyldig att anmäla? Jag vill inte att sonen hamnar i kläm, eller att jag tex förlorar honom också för att jag tidigare inte sagt något. Och vill ju att sonen ska ha en bra, hälsosam relation till sin pappa.

Men känner samtidigt att detta inte är hållbart och skadligt för sonen.. HJÄLP MIG!

Anonym (oj)

Thu 9 Jun 2022 19:57

#1

Jag var i samma situation för många år sedan. Det jag gjorde var att alltid gå emellan när pappan gick över gränsen. Jag försökte att aldrig lämna dem ensamma och att hålla barnen i från pappan när han inte var på bra humör (vilket var nästan jämt).
Det positiva var att jag lyckades skydda barnen från att ta alltför mycket skada. Det negativa var att pappan riktade sin ilska och irritation mot mig i stället. Han avskydde när jag "skämde bort" barnen genom att vara snäll mot dem. I alla fall så lämnade jag pappan när den yngsta var tillräckligt gammal för att försvara sig själv.

Anonym (L) Trådstartaren

Thu 9 Jun 2022 21:57

#2

Tråkigt att höra att du var i samma situation!
Jag försöker gå emellan och verkligen få bort fokus från pappan när han är arg. Men det är svårt när sonen ändå vill han hans uppmärksamhet!
Han tycker också jag är "för snäll" och får en del skit för det. Och blir alltid arg om jag försöker prata med honom om situationer eller försöka hjälpa honom se situationerna från andra perspektiv.
Men sen också att jag blir ännu sämre i min sjukdom av allt det här och det finns risk att jag blir helt sängliggande om jag blir pressad för hårt under en period. Därför känner jag att jag måste hitta något sätt att lösa detta, för både sonen och faktiskt min skull också. Blir jag dålig måste ju annars pappan ta mer ansvar (vilket skulle göra mig otroligt orolig)
Vill heller inte lämna relationen för att riskera sonen med honom själv igen nu när jag märker hur stor skillnad det är att jag kan gå emellan, eller förhindra situationer innan de uppstår. (Sonen har varit väldigt utåt agerande när vi var isär men blev bättre när vi började ses mer tillsammans...) Och när de sker olika situationer nu så tror sonen att det är okej att nypas, puttas, dra i hår m.m... så försöker förhindra så mycket jag kan då de också då annars går ut över mig och andra. Men sen är det så jobbigt att se oron i hans blick när han inte riktigt förstår sig på pappan.

Jag tänkte om man kunde göra något som får pappan att verkligen tänka till och fundera på allt nästa gång något händer. Tex bara ta med mig sonen och bo på hotell, åka till min mamma som bor långt bort eller liknande. Så han verkligen får tänka efter. Vet inte om de skulle hjälpa men kanske värt ett försök? Frågan är väl om det är okej att göra så utan att säga vart man åker en natt eller 2?

Anonym (oj) skrev 2022-06-09 19:57:07 följande:

Jag var i samma situation för många år sedan. Det jag gjorde var att alltid gå emellan när pappan gick över gränsen. Jag försökte att aldrig lämna dem ensamma och att hålla barnen i från pappan när han inte var på bra humör (vilket var nästan jämt).
Det positiva var att jag lyckades skydda barnen från att ta alltför mycket skada. Det negativa var att pappan riktade sin ilska och irritation mot mig i stället. Han avskydde när jag "skämde bort" barnen genom att vara snäll mot dem. I alla fall så lämnade jag pappan när den yngsta var tillräckligt gammal för att försvara sig själv.

Hjälp! Behöver råd!

INNEHÅLL