En orättvisa
Jag blev medlem idag, jag vill söka mig till andra, jag vill höra era åsikter för jag förtvivlad över hur skolan och soc har behandlat min syster och hennes familj. Jag vill veta vem bär ansvar?
Vi är från mellanöstern men bott i Sverige i mer än 30 år. Både jag och min syster är ateist, feminist, dricker alkohol när vi kan få lite tid för oss själva, semester på stranden, och gör sitt bästa efter jobbet som är krävande. Hennes man, välutbildad, toppjobb, dricker inte men gillar middagar ute på stan med vänner och familj. Både älskar sina barn, ger de frihet och stöd. Allt barnen pekade på köpte de till barnen, alltid kärleksfull och god. De avgudar sina barn, som vilka föräldrar som helst, de ställer krav på utbildning för det de tycker viktig. De förstår att deras tonårsbarn kan bli kära, ha relationer, det är en självklarhet, så länge barnen är hälsosamma och glada.
Allt började med att dottern en tonårig, mådde dålig under en lång tid, grät ofta, låste sig i sitt rum, när min syster fick henne att öppna upp sig, så kom mycket fram. Hon lättade på sitt hjärta och berättade allt. Hon har en pojkvän som är en gängmedlem och knarklangare, hon är kär i en annan kille som har hotat att döda hennes pojkvän, hennes vänner har försökt få henne att prova knark. Hon erkände att hon provade på en gång. Hennes vänner förmår henne att stanna med knarklangaren. Alla gånger hon ljög om att hon var hos kompisar till sent på natten, var hon ute med dessa kriminella. Hon går i en misslyckad skola, känd för att vara stökig och många problem men dottern har toppbetyg och min syster tycker inte att det skulle finnas något problem.
Min systers reaktion: Självklart blev hon arg över alla lögner, och sedan fick de parata ut och min syster gav råd om att hålla sig borta från hennes vänner och pojkvän. Min syster bestämde sig att ta hennes mobil ifrån henne, och ge henne tid att tänka genom allt för att inse vilka fel hon har gjort med att lögner och droger. Min syster var rädd för att hon skulle förmås att prova droger, lockar henne med presenter, kanske hamna i ett sällskap som kan förstöra hennes liv eller hamna i fara. Det är reaktionen från vilken föräldrar som helst.
Dottern vägrade gå till skolan, insisterade att stanna hemma, min syster rådgjorde med en barnläkare och han rekommenderade att byta miljö snabbt för att komma bort från alla dåliga inflytande. Dottern ville besöka sin kusin (hos min familj men jag bor inte där så ofta pga. utlandsjobb) i en annan stad, samma ålder, under tiden blev hon bättre, hon sov bättre, hennes hälsa blev bättre, hon blev gladare allt visade vara bra. Min syster var så glad att hon bestämde sig att flytta helt och hållet till samma stad som mig. De gick på visningar med dottern och gav bud på hus i ett finare område. Under tiden hon var hos mig var hon ensam då min fru gick på träning varje morgon och var borta 2?3 timmar och barnen var i skolan. Dottern vägrade gå till skolan för hon sa att hon kände sig rädd för sin pojkvän. Även när hennes mamma sa att hon skulle prata med skolans rektor så vägrade dottern att göra något sådant. Hon sa att hon inte ville bli sedd som ett problembarn i skolan.
Knappt 10 dagar senare, skolan ringer och vill träffa deras dotter efter skoltid, hon går till skolan men då tar polisen dottern och beslutar om LVU.
Vi blev chockade, utan samtal med föräldrar, utan något som helst grund, och skolan säger att det är på grund av ?hederskultur?. SOC säger att dottern inte fick vara aktiv på sociala medier och hon inte var i skolan (trots min syster skrev email och förklarade situationen till skolan och dottern gjorde ett prov online med videosamtal under tiden), och faktumet att vi är från mellanöstern och därmed är min syster misstänkt för människorov.
Det finns ett berg av bevis som bevisar att dottern inte vara frihetsberövad, som bilder på dottern ute på stan ensam under tiden som hon anses vara frihetsberövad, video från säkerhetskameran hemma hos mig som visar att hon fick gå ut och in när hon ville, SMS som skrevs mellan henne och mamman, läkaren som blev kontaktad, vänner, banktransaktioner från dotterns bankkort och massa annat. Allt det här spelar ingen roll säger SOC och bestämt att gå vidare med fallet till rättegång.
Trots att dottern är omhändertagen som LVU med ?hederskultur? som motivering, så fick dottern vara i samma stad, träffa kompisar i samma stad, och träffa sin pojkvän när hon är hos fosterfamiljen utan att någon ger dottern råd. Inte nog riskerar dottern att hamna i dåligt sällskap men nu riskerar min syster fängelse för något som vilken föräldrar helst hade gjort.
Hur ska man hantera en sådan situation? Ena dag din dotter är hemma och glad och nästa dag är du misstänkt för människorov.
Jag älskade Sverige, jag tyckte allt med Sverige var rättvis och humant, just för dessa värderingar ville jag att mina barn skulle växa upp i Sverige vilket blev extra svårt för mig som jobbar utomlands. Man jobbar, bidrar, hjälper och gör sitt bästa att göra alla omkring sig glad och väl. Allt politik och fördomar betyder ingenting för mig, den biter inte på mig. Vi både var krigsbarn när vi kom till Sverige. Vår själv var skadad och Sverige gav oss ett nytt liv, nytt hopp och omfamnade allt och gör allt för att ge tillbaka till det land som gav oss trygghet.
När vi berättar för vänner om vad som har hänt, så ropar de alltid ?ni är rena motsatsen till hederskultur?.
Men nu står jag förbluffad, ilsken, Sverige är för mig nästan som en bananrepublik, barn tas från föräldrar baserad på deras etniska bakgrund utan grund.
Tycker ni att skolan och SOC reagerade rätt? Skulle ni som är ?ren? svenskar bli av med Era barn om ni tar deras mobil? Skulle ni behöva förklara till myndigheter att ni minsann inte sysslar med människorov.