Mamma vill åka på semester

Klart hon kan åka, barnet är ju tryggt med dig. Men det kan vara att barnet är skeptiskt till mamman i början när hon kommer hem. Jag tror att mamman är den som kommer jag det tuffast! Hon fått fundera på om hon verkligen vill, en vecka är lång tid för en förälder...
Sen är det inte säkert att barnet frivilligt äter mat, min dotter vägrade all annan mat än bröstmjölk till hon var lite över 8mån. Inte ens ersättning gick ner...

Hon borde kunna åka. Frågan är mest om hon helammar eller bara halvt eller inte alls, för en sådan resa kan sätta helt stopp för all amning annars, eller åtminstone minska mjölktillgången.

Låter dumt att vara borta från en så liten bebis i en hel vecka. Anknytningen håller väl på som mest mellan sex månader till ett år. Jag var borta två dagar när min bebis var nio månader, det var jobbigt. Två dagar Max!

Ingen bra tid att vara borta just då. De går igenom en separationsfas då. Som Andra påpekat så kan amningen ställa till det. Antingen genom att den blir förstörd eller i vårt fall hade det inte gått helt enkelt. Barnet åt väldigt lite mat och tog inte flaska. 

Och innan någon börjar yra om jämställdhet så hade varken jag eller min man velat vara ifrån en åtta månaders i hel vecka. För en bebis hade det lika gärna kunnat vara för alltid. 

Jag tycker det är upp till er att avgöra, ni känner ert barn bäst.
Ett barn går igenom många faser ja. Men precis som att barnet kan tro att mamman är borta "för alltid" så kommer hen inte att känna när mamman kommer tillbaka att "shit det där var länge". Det perspektivet har inte ett 8 mån gammalt barn. Och en relation och en anknytning som är etablerad kommer inte nollställas eller skadas för alltid om man är borta 1 vecka av en period som pågår mellan 6-12 mån. Anknytning övergår sen i ett sorts partnerskap som varar till 3-4 år enligt forskningen. 

Aldrig i livet skulle jag lämna min bebis i en hel vecka. Och om det är mamman som är mest med barnet under dagen, kan det vara traumatisk för barnet att mamman plötslig är borta.

Nej man väljer själv. Är det viktigast att jag Har kul en vecka eller att mitt barn känner sig tryggt. Ingen kommer dö. Det är bara en prioriteringsfråga. 

Barnet kan känna sig precis lika tryggt med den andre föräldern. I det fallet finns ingen anledning att skamma en förälder som väljer att resa bort en vecka. Jag uppfattar det även som arbetsrelaterat, inte en nöjesresa (om det nu ens är relevant). 

Det kan vara så att föräldrarna bestämmer nu att det är ok med resan, men sen visar det sig ett par veckor före avfärd att barnet har ett stort närhetsbehov och visar tydligt att det vore onödigt med en veckas separation. Så man ställer in.
Eller så väljer man redan nu att tacka nej och så känner man efteråt att det hade varit huuuuur lugnt som helst. Ingen vet.

Därför blir det upp till föräldrarna att avgöra.

Ett barn som bara är åtta månader har gissningsvis varit med mamman, man brukar ju byta av föräldraledigheten någon gång efter det. Så om mamman åker bort en hel vecka kan det bli en stor grej för bebisen. 

Om jag förstått rätt är barnet ifråga ganska nyfött? Avvakta och se hur det känns när det börjar närma sig. Själv hade jag en tanke om att jag skulle bli en cool mamma som utan problem skulle åka ifrån barnet och lämna till pappan. När barnet sedan kom visade det sig att det inte var så lätt. Även om jag visste att barnet skulle ha det fint med pappan kunde jag inte vara ifrån barnet mer än korta stunder till en början.

Man kan ju hitta på alla möjliga scenario. Men om man utgår från det vanligaste så är det mamman som har varit hemma med barnet på dagarna fram tills då och även om barnet tycker om sin pappa så är en vecka utan den som är hemma på dagarna väldigt länge. För barnet. Det här med att man inte får skamma föräldrar har blivit en pinsam ursäkt för föräldrar att göra som de vill utan att ta hänsyn till sina barn. De får göra precis som de vill som jag skrev. Men det blir ju löjligt att låtsas som att barnet mår fint och inte påverkas. Föräldrarna får göra en värdering av vad som är viktigast och leva med det. 

Ifall du kan länka till en studie som påvisar permanent skada på barn som lämnas med en anknytningsperson (av två etablerade) under ca en veckas tid vid ca 8 mån ålder så ska jag läsa den och ta till mig eventuell evidens.
Det är ingen pinsam ursäkt, det är en allmän och öppen fråga. Man frågar för att man undrar tänker jag, få stöd i att väga för och emot utifrån andras upplevelser.
Mellan "nu" och oktober infaller även en sommar som för många är en period av gemensam ledighet. 
Men som sagt, alla gör som de vill utifrån vad man uppfattar som barnets bästa. Bara det faktum att man ställer frågan och inte bara beger sig iväg tyder på ett stort mått av omsorg.

Personligen skulle jag aldrig åka bort från en så liten så pass många dagar. En natt kanske, men inte mer än så. 

Om du är hemma med barnet i några månader innan resan kanske det kan funka? Men om mamman är med barnet 24 timmar/dygn i 8 månader och sedan försvinner en vecka - det skulle jag aldrig göra. Så viktigt är det inte att resa bort en vecka (för mig). 

Jag har aldrig påstått att barnet tar permanent skada. För mig och för många andra föräldrar räcker det att barnet känner sig otryggt den veckan och tiden efter för att en resa inte ska prioriteras. Men återigen. Det bestämmer man själv. Tycker bara att det är löjligt att låtsas som att det inte kostar barnet något. 

Att det tyder på omsorg att man ställer frågan går att diskutera. Jag tycker väl snarare att tecken på omsorg är att skippa resan från början. Men vi är olika. 

Men du vet inte ens om barnet kommer känna sig otryggt den veckan?? Det kan nog bara föräldrarna bedöma, vad som är rimligt utifrån deras vardag inför att det börjar närma sig avresa. 

Herregud, det är klart hon kan vara borta I 7 dagar utan att barnet får några men. De har noll tidsuppfattning i den åldern. Vi lämnade vår 9 månaders i 2 veckor hos morföräldrarna och det gick hur bra som helst. Ingen separationsångest och barnet som i dag är tonåring mår toppen. Det är extremt överdrivet att man inte kan lämna bort sina barn och det är ett svenskt påhittat problem skulle jag vilja påstå. 

Nej, en sådan liten, som inte har något tidsbegrepp än, och som man inte kan förklara för att mamma kommer tillbaka igen... skulle jag inte lämna med pappan. Så viktig kan ingen resa vara.

Vem kommer vara föräldraledig månaden innan resan? Om det är mamman så skulle jag säga klart nej, om det är pappan så inte lika klart nej men skulle ändå inte vilja tacka ja. Sannolikheten att mamman känner sig pressad att åka (vill inte tacka nej när arbetsgivaren betalat, blir övertalad av andra mm) är för stor för att hon ska kunna fatta rätt beslut där och då.

Det är alldeles för långt fram för att ni ska kunna göra en bedömning nu. Om det är möjligt att bestämma sig kort inpå resan så kan det funka. 

Vilken konstig slutsats. Ditt barn mår bra, därför gör det inget att resa bort utan en bebis?
Enligt din egen logik är det också helt okej att slå barn, försumma barn, osv., för det finns massor av folk som växte upp så och mår bra. Kag känner också en del fosterbarn som mår utmärkt i sina nya familjer, så det är heller ingen fara att separera bebisar och småbarn från sina föräldrar och sätta de i nya familjer som de inte känner.

Och nej, jag säger inte att våld, försummelse och permanent separation är lika med att åka på semester utan barn i en vecka. Det är enbart ditt resonemang jag riktar mig emot.