Det är nog dags för separation... Jag behöver pepp!

Inga goda råd men ville bara ge bekräftelse på att jag läste ditt inlägg och vurmar för dig, er ??  Det kommer att bli bra! 

Tänk vilken gåva att ge era barn. Två lyckliga föräldrar och två harmoniska hem.

tänk Såhär: ? är detta ett liv jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag unna mig själv lycka??

vi skilde oss för både vår och barnens skull, jag vill att mina barn ska leva med lyckliga föräldrar som är fulla av kärlek till den de lever med eller som mår bra att leva ensam. Mina barn är värda lycka!

jag Upplever att vi har mer kvalitetstid med barnen idag, visst vill vi alla bo i hus igen men det är inte lycka i sig. 

att sträva efter ett nytt förhållande är ingen prio däremot att hitta lyckan i dig själv och dina barn

Jag sitter i samma situation som du men det som verkligen fick mig över gränsen till acceptans av läget är just hur ens barn mår. Hur tror du att de har det? Hur "lycklig" är deras uppväxt egentligen när ni vuxna har det så där? Vad vi vuxna behöver gå igenom senare spelar ingen roll, det enda som spelar roll är hur de har det. Och det kommer bli bättre än du tror, och en dag kommer du också vara redo att träffa någon ny, någon gång efter att du hittat tillbaka till dig själv igen :)

Är i precis samma situation? plötsligt (som nog inte var så plötsligt) kändes det som att det inte var såhär jag ville leva resten av mitt liv, och att det var dags att göra något åt det och att vi båda skulle få möjligheten att hitta kärleken på nytt?

Hade kunnat kämpa på på samma sätt i 5 och kanske 10 år till men det hade varit bortkastat och vi måste inte göra det pga ekonomi eller så.

Inte roligt, ganska jobbigt och tufft för barnen, men förhoppningsvis blir det ljusare sen. Är dock ett bra tag innan man är där?

Med risk för att låta som någon form av new-age-terapeut...
Men försök fokusera på vad du vill göra med den förändring du ska göra. Vad du vill vara för förälder till barnen och hur ni ska forma erat liv, snarare än att se det du känner dig förlora.
Men se också till att ni gjort allt för att få det att funka. Så har ni inte avverkat några familjerådgivare, så se till att göra det. Känns alltid bättre att man faktiskt försökt in i kaklet.

Jag har varit där. Ingen av oss mådde bra i relationen längre och vi försökte i onödigt många år. Så här i efterhand skulle vi avslutat mycket tidigare.
Det tar tid att hitta sig själv igen och det kan det få göra.

Det har gått 5år och jag är lyckligt skild och singel, har faktiskt aldrig ångrat mig. Han har hunnit med ett par flickvänner och är nu sambo sedan några år och lycklig med en kvinna som barnen verkar gilla. Jag är glad gör hans skull.

Vet att det är mycket tankar innan men när man väl tar beslutet så hamnar tankarna mer på praktiska saker och barnen.
Jag upplever min tid med barnen mer som
kvalitet nu, innan tog vi varandra föregivet eller hur man nu ska förklara det. Nu prioriterar vi tiden ihop.