Gjort slut men han vill försöka en sista gång
Jag och sambon har haft problem till och från under många år. Vi blev ihop i ung ålder och har hållit ihop över 15 år nu. Vi har hus och ett litet barn och i teorin vore allt perfekt. Min sambo (ex...?) var rätt social och väldigt öppen och glad när vi träffades och det var en del av honom som jag föll för. Med åren har han blivit mer innesluten och sitter mest och gamear. Han tar inga egna initiativ till ex familjeutflykter eller träffar med vänner utan det är jag som roddar allt. Själv har jag haft mina närmsta vänner långt bort vilket gjort att mitt sociala liv fått en törn de senaste åren (efter en flytt), men jag har tagit tag i det och skaffat nya vänner på vår ort så nu är jag ibland iväg på middagar, bubbelkvällar osv (utöver en 3-4 weekends per år då jag åker och träffar mina långväga vänner). Fortfarande väldigt sällan med mina mått men väldigt ofta enligt sambon som känner sig bortprioriterad. Jag har dock spenderat många månader (år) ensam i soffan medan han spelar och jag pallar det inte längre.
Vi har båkat en del, ingen tror sig vara speciellt kär längre och vi har väldigt olika syn på vem som gör vad hemma och vem som bör anstränga sig mer inom olika områden, och till sist insåg jag att vi nog aldrig kommer nå en common ground. Så jag gjorde slut i förra veckan. Sambon sa typ ok och så drog jag till mina föräldrar med barnet med tanken att vi skulle komma tillbaka för att diskutera framtida upplägg någon dag senare. Nu har dock sambon hunnit tänka lite och inser att han saknade barnet väldigt mycket och inte kan tänka sig att ha hen på halvtid. Jag har ju samma känsla men inser att jag även vill ha en partner som saknar MIG, och inte bara vårt barn.
Vi hade en kris i höstas också och då gjorde jag också slut men efter att han lovade åtgärda en del saker så valde jag att försöka en sista gång. Nu står jag här igen. Sambo inser och erkänner att det mest är av själviska skäl han vill försöka igen, han vill inte bo utan barnet, men han anser fortfarande att han ändå gjort en hel del sedan sist och att det mer är jag som inte gett honom en ärlig chans. Vissa saker han tog upp kan jag hålla med om, men vi står fortfarande väldigt långt ifrån varandra. Är det ens någon idé att försöka igen? Ska jag hålla fast vid mitt beslut att gå isär? Det stör mig kopiöst att jag börjar tveka igen när jag redan stött och blött det här så otroligt länge. Samtidigt som jag inte helt vill ge upp drömmen om kärnfamiljen, att få tllbaka partnern jag älskade en gång i tiden, att skaffa syskon till barnet osv osv osv.
Både sambon och jag vill ha familjelivet, närheten till barnet osv, men ingen av oss kan säga idag att vi älskar den andre även om vi verkligen gorde det förr. Det har dock varit mycket runt omkring i våra liv senaste åren; födsel av barn, dödsfall inom familjen, medicinska diagnoser osv, så det har varit mycket som vart stökigt. Under tiden har vi totalt tappat bort varandra och är emellanåt riktigt elaka mot varandra. Jag tycker ändå att jag har försökt mötas,jag har dragit med honom på familjerådgivning tex men det gav inte så mycket. Jag går ensam hos kurator för att bearbeta mina känslor och hon tycker att det är dags att gå vidare. Men hur släpper man taget när den andre erbjuder ett sista försök? När, och hur, släpper man hoppet att det kanske kan bli bra ändå?