Jag har varit i en liknande situation fast med mindre känslor kring det, ett stygn av det kan man uppleva när man inte får vara "första med att" men sen får man släppa sitt ego och inse att det är barnets bästa som räknas inte vad jag tycker om det.
Oroa dig inte, du är pappa, den rollen kan ingen ta. När man är trött och sliten kan det till och med vara skönt att det finns fler vuxna där som kan vara goda förebilder och hitta på saker. För även om vi är föräldrar så är vi människor med alla brister som kommer med det, vi orkar inte alltid allt.
Tips, ställ inte massa frågor, låt sonen ta upp saker i sitt tempo. Klart man får ställa vanliga lätta vardagsfrågor, men rota inte. Prata aldrig illa om den nya inför sonen. Lyssna in och känn av, ditt barn kan vara orolig över hur du ska reagera över saker som att ex. sonen och den nya har gjort ditt eller datt ihop, försök vara positiv (men ärlig och inga överdrifter). Om ni har god relation och det är möjligt, ta en fika ihop allihop, får du bort "okänd"-grejen kanske du kan slappna av lite. Och innan du lägger dig i något, ta ett djupt andetag, funder i 10 sekunder på om det är din sak att lägga dig i 
.
Överkompensera inte, du fortsätter som vanligt, dundra inte på med massor av märkliga aktiviteter och plötsliga spontana presenter som inte varit en del av vardagen tidigare. Tänk på att sonens liv och den gruppdynamik han är van vid hos mamma förändras nu. Då är det kanske klokt om det är lugnt och "vanligt" hos dig tills du träffar någon.
Jag håller tummarna för att allt kommer gå bra för er.
