Anonym (ledsen) skrev 2022-01-19 08:59:10 följande:
Jag tycker synd om oss båda. Vi väntar bara på att den andre ska ta initiativet och göra slut, men ingen av oss vågar. Vi är så nere i botten att det finns kanske 1% kvar, iallafall ifrån hans sida. Han tror att jag ska bli en annan människa som jag inte är. Vi har olika värderingar på vad som är viktigt i livet. Han tycker att familjen, dvs hans barn även när de är vuxna och utflugna alltid är viktigast. Jag tycker att när barnen är utflugna så är min man det viktigaste och då vill jag göra saker och planera livet med honom, som tex flytta utomlands. Han vill aldrig klippa navelsträngen med sina barn känns det som, och då bråkar vi om det och han kallar mig ego och barn.
Har kommit fram till att jag kanske är ett ego på många sätt, men främst är det HAN som ser mig som sådan, eftersom jag inte vill samma saker som han och inte har samma värderingar. Han vill göra om mig och jag vill göra om honom. Det fungerar inte och vi kan inte bli andra människor än de vi är.
Jag klarar inte att avsluta och inte han heller, så jag antar att det bara få rinna ut i sanden helt enkelt.
Grejen är ju att du tillskriver honom en massa saker som du inte vet något om. Som att HAN tycker att det finns 1% kvar.
Du har alltså en massa förväntningar att han känner på ett visst sätt fast det kanske inte alls är så.
Och jag gissar att han gör detsamma. För det är alltid enklare att påstå att andra känner/tycker/tänker än att erkänna att man själv gör det. Det är ett mänskligt beteende helt enkelt.
Ni skulle kunna ta hjälp av någon form av parterapi där ni får sitta på neutral mark, berätta vad ni känner/tycker/tänker och blir ledda till att lyssna på varandra istället för att påstå att den andra tycker/tänker/känner. Jag gissar att det i så fall kan gå åt bägge håll, att ni antingen vågar stå för era känslor och gör slut eller att ni börjar lyssna på varandra.
