Separation efter 15 år
Då så... Nu efter ännu en sömnlös natt har jag fått nog och måste ventilera allt som ligger och kväver mig.
Bakgrund: Båda 39 år, en son i tonåren, precis köpt hus (tre veckor sen), gifta i 15 år.
Min fru berättade i somras att hennes känslor för mig hade förändrats och att vi mer kändes som bästa vänner än som ett gift par. Jag blev givetvis förstörd av detta eftersom jag älskar henne över allt annat och attraheras av henne något enormt.
Det var några tuffa veckor med mycket känslor som skulle hanteras och situationen skulle redas ut. Vi bestämde oss för att ge det en chans och genomföra ett planerad flytt eftersom ingen av oss hade trivts i vår befintliga bostad.
Sagt och gjort, nu har vi bott i det nya huset i tre veckor, påbörjat en renovering och sonen har bytt skola.
För en vecka sedan säger hon att hon vill bo på eget håll och reda ut sina känslor och vad hon vill ha ut av livet.
Taskig timing...
Jag håller än en gång på att gå under mentalt. Äter knappt, sover timmar per natt, gråter med jämna mellanrum, oroar mig över att vi nu måste sälja huset och bryta upp sonens liv IGEN.
Livet känns väldigt dystert just nu...
Enda anledningen till att jag håller mig samman är vår son!
Tanken på ett liv utan min fru känns overklig. Tanken på att hon ska träffa någon ny kan jag inte ens föreställa mig och mår illa bara jag smakar på orden.
Känns som att jag håller på att gå sönder inombords och vet varken ut eller in.