Hjälp...skiljas eller inte..

Hej!

Jag mår riktigt dåligt, har sjuk ångest och vet inte hur jag ska göra längre med något...

Min man är en fantastisk man, han är väldigt snäll.

Min mans familj är väldigt speciella... Han kan inte säga ifrån alls till dom, och när jag sen gör de, så har det slutat med att dom ljuger på mig, och hittar på att jag varit dum och otrevlig... Det gör skit ont faktiskt...

Hans syster, är den mest bortskämda människa jag någonsin träffat, allt handlar om henne och hon är riktigt "bitchig " , otrevlig och tycker att hon kan bo här när dom är här, men styr och ställer, börjar tok gråta vid matbordet och tycker Min son som då var 4 år borde förstå att han inte kan gå upp till dom på morgonen osv osv.... Hon vill bestämma när maten ska servers och sitter vid matbordet och är tydlig med att barn är en stor miljöpåverkan.. vi har 5 barn, som sitter vid bordet..

Hon bråkar med min man, tjafsar hela tiden, inget är trevligt när hon är här..

Det är VÄLDIGT mycket som hänt ang henne, och har försökt att bara strunta i de..

Min mans mammas man, har troligtvis alkoholproblem och tycker det kan drickas hela tiden när dom är här.. kan börjas redan vid 12 och han blir liksom full.. Han kan inte ta en öl och mysa på, utan dricker och dricker hela tiden, är i vårt barskåp och serverar sig, av dyra flaskor... och blir mer och mer berusad..

Har försökt förklarat för min man att jag inte tycker det är okej, då vi har 5 barn.. vi dricker inte ens när dom är här och skulle aldrig bli berusad..

Burkar som står lite här och var, som jag får springa och plocka då jag även har relativt små barn som inte ska få tag på dom..

Han använder sig väldigt mycket av härskarteknik.. och det är väl kanske därför dottern är som hon är..

Han styr och ställer hur allt ska vara hela tiden och jag blir skit stressad..

Min mans mamma åkte jag på en redig utskällning av för ett tag sen, där och skrek och gapa på mig, och har väl förväntat mig att få en ursäkt..

Hon är en som person som är gulligast i världen inför andra, men står inte alls för sånt hon gör, utan efterkonstruerar jämt till sin fördel...Ögontjänare...

Jag har hela tiden servat dom, handlat inför att dom ska komma, skickat kort på barnen , dom bor långt ifrån oss.. bäddat sängar och gör liksom allt för att dom ska känna sig välkommen.. men får inte mycket för de.. mer än att jag känner att dom är respektlös mot mig..

Har alltid haft dörren öppen för dom.. har plockat efter dom då dom bara lämnar allt runt sig, jag fixar och grejar.. för att dom ska ha det bra..

Jag har bett Min man att stoppa när hans "bonuspappa" börjar dricka, men han gör inte de..

Jag har bett han säga ifrån till sin syster när hon är rent av elak i bland.. men han gör inte de..

Han tyckte inte hans mamma behövde be om ursäkt till mig riktigt "för hon mena ju inget illa"...

Jag känner mig sårad... Att han aldrig kan säga ifrån, och när jag sen gör de själv, så målas jag upp till satan själv...

Jag har någonstans gått ner mig mycket detta året som varit..Jag mår verkligen skit...

Känner inte alls för att dom ska komma hem hit mer.. för det slutar med att jag mår dåligt när dom är/varit här, och får plocka allt själv efter dom..

Det som gör ondast på nå vis är att han aldrig backar mig liksom.. detta slutar med bråk mellan oss, varje gång och vid några tillfällen har han kallat mig elaka saker.. för att han familj beter sig illa och jag försöker säga ifrån liksom...

Jag känner mig ledsen, sårad och inte respektfullt bemött alls..

Det är ganska lite av det hela jag skrivit ner, men orkar inte med detta längre..

Funderar starkt tyvärr på att skilja mig, jag älskar min man, det gör jag, men känner en längtan av en MAN som inte accepterar att hans fru blir illa behandlad..

Jag ska alltid stå själv..

Allt detta har tärt på oss... väldigt mycket..

Vet inte ens vad jag känner för han längre.. Det har blivit sån besvikelse på nå vis..

Min mans bror, han fru har jag bra kontakt med, och hon har samma problem, så allt detta kan väl inte bara ha med mig att göra?!

Hur vet man när det är dax att gå?

Han kommer ju aldrig någonsin säga ifrån och backa mig..

Jag har pratat med han, och han är ledsen att jag känner så här... Men han "bryr" sig ändå inte, utan låter allt bara få fortsätta...Han vill liksom inte såra någon, och är väldigt konflikträdd.. men han inser inte hur allt sårar mig...

Snälla ni, svara snällt, är så sjukt liten just nu ????