Sonen på 14 vill inte vara hos pappa-ny partner är bipolär

Du hjälper honom genom att respektera hans vilja. Han behöver inte åka dit om han inte vill, och om han vill träffa sin pappa kan de träffas utan sambon. Pappan får tycka vad f*n han vill, han får också lära sig respektera andras vilja nån gång.

För oss var det förstås en helt annan situation, men grunden var att bonusmamman skrek åt min dotter och hade utbrott, medan pappan uppmuntrade sin sambo och skrattade när hon fick sina utbrott. Vid 14 år bad min dotter mig att ingripa och att förbjuda henne att åka till pappan. Hon klarade inte av själv att säga nej till sin pappa. Jag förklarade att jag inte kunde förbjuda henne och vi pratade mycket om hur vi i stället kunde göra och vilka följderna kunde bli.

Min dotter valde att skylla på sjukdom så ofta som möjligt för att slippa åka till pappan. När hon åkte dit, så höll hon sig undan och räknade timmarna. Om det behövts hade jag nog gjort en orosanmälan mot pappan och sambon. Fast då hade jag kollat med dottern först om hon var beredd att prata med socialen.

Ja planen är att checka av med myndigheter men det är en fajt jag inte orkar med just nu.

"orkar inte"? 

Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.

Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.

Och det är här jag behöver hjälp att tänka.

Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.

Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?

Jag kan kanske förtydliga att sonen faktiskt vill vara hos pappa mer än gärna men mår samtidigt inte bra av att veta att det kan vända på en femöring. Vissa veckor är utan problem och så pang så händer något. Han blir osäker.

Jag tvingar inte honom till nånting alls och har många veckor som ställts in eller flyttats om då sonen velat annat,varit sjuk eller annat. Oftast har sonen själv tagit beslutet, stått på sig och sagt ifrån. Men nu är denna diagnos som bipolär utanför hans kunskap. Han fattar att hon inte kan hjälpa att hon har denna diagnos och tycker synd om henne samtidigt som han tycker hennes sjuka beteende är jobbigt.

Och det är här jag behöver hjälp att tänka.

Jag vill inte bara hux flux ställa in allt. För det kommer inte lösa något överhuvudtaget för någon av oss.

Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?

Men han säger ju själv att han är osäker på hur det kommer att bli/vara och att han inte mår bra där? Låter det tryggt?

Jag har själv levt med en som är bipolär, kommer ALDRIG någonsin göra det igen. Ett rent helvete är det kan jag säga. Jag höll på att förlora ALLA mina barn. Barn som inte ens var hans.

Jag har varit sjukskriven i 2 år pga honom.

Om du inte agerar NU när tänkte du göra det?

Sök hjälp nu av soc INNAN det är för sent. De är till för att hjälpa!

Det är inte din sons ansvar att hjälpa ditt x sambo! Han är ett barn! Hon ska kunna behärska sig och stå för sitt agerande när hon är vuxen..

Hur gör andra föräldrar med samma diagnos? Dom skickar knappast ut barnen på gatan eller hur?

Hur kan jag ta upp detta på ett vettigt sätt för alla inblandade?

Varför har hon ingen behandling? Det tycker jag du kan kräva att hon ska ha innan du skickar dit sonen. 

Fungerar det verkligen inte kan du föreslå att sonen kan träffa pappan på dagtid när hon inte är med.