Varför blir vissa personer utanför?

För att få en vän måste man vara en vän. Dvs bjuda på sig själv, bjuda in till vänskap och möjliggöra vänskap. Att vara artig och vara socialt trevlig räcker liksom inte.

Följer den normala personen upp vänskapen eller förlitar hen sig enbart på att motparten ska följa upp?

Jag har stött på det fenomenet med kollegor där kollegan beklagar sig över att en potentiell vän inte hör av sig men när jag frågar om kollegan hört av sig och bjudit in så har hen inte gjort det eller ens verkar ha tänkt tanken.

Det kan vara en orsak.

En annan orsak jag stött på är att personerna redan har fullt upp med barndomsvänner, universitetsvänner, familj och släkt. Det är inte ett ointresse men tiden finns inte eller att de vänner och personer man har i sin omgivning redan tillgodoser ens vänskapsbehov. Det tror jag är den vanligaste orsaken. Att man varken är i behov av en ny vänskap eller har tid över till den. Tyvärr.

Rent krasst.. De är för tråkiga och saknar referenspunkter och gemensamma nämnare. Kan vara trevliga människor att prata med på en bjudning eller så och funkar rent ytligt med att prata jobb, musik eller vädret. Men det finns inget annat. De är oftast inte intresserad av något, har inga hobbys, har inga specifika saker de gör på fritiden, reser oftast inte, läser inget, har egentligen inga åsikter om varken det ena eller det andra. Det är liksom bara blankt. En beige människa helt enkelt. Kan vara en fantastiskt fin kollega och duktig på sitt yrke men ingen man bjuder hem på glöggmingel och ingen jag skulle rekommendera som möjlig partner.

Otur? Man kanske konstant lyckas hamna i sammanhang där folk redan har vänner de umgås med och helt enkelt inte har behov/lust/ork att lära känna fler.

Eller svårt att klicka med människor på ett sånt sätt att det leder till vänskap.

Personligen så krävs det ganska mycket för att jag ska vilja bli vän med någon och umgås. Till skillnad från när jag var yngre då vänskap liksom bara kom, t.ex. i skolan. Men att lära känna någon i vuxen ålder kräver rätt mycket och jag har ärligt talat varken energin eller intresset om det inte är någon som jag bara wow!

Nja. Tror inte att helt normala, trevliga och sociala personer blir utanför på det sättet du menar.

Om man exempelvis på en arbetsplats är ensam 55 åring när alla andra är 22, så blir det ju av naturliga orsaker inte samma tillhörighet.

Men om det inte finns såna faktorer så är min erfarenhet att människor som hamnar utanför ofta är udda på någotvis.

Alla har väl någon gång varit i situationen att man inte kommer in i en viss grupp eller på något sätt hamnar utanför. Man kan helt enkelt inte klicka med alla, det är naturligt och bara att acceptera.

Men om man konstant hamnar utanför och aldrig någonsin kommer in i någon gemenskap får man nog titta på minsta gemensamma nämnare: en själv. Det kanske är så att man söker sig till fel sällskap eller inte själv bjuder in till gemenskap.

För att få vänner måste man bjuda på sig själv och vistas i miljöer där det kan finnas potentiella vänner. Är man 50 och jobbar på Grönan med 18-19- åringar kommer man inte lyckas särskilt bra oavsett hur trevlig och social man är. Är man nybliven mamma på öppna förskolan kommer det gå bättre. 

Jag tror de som inte har en enda vän söker sig till fel miljöer, är allmänt tråkiga, är energitjuvar, sitter hemma själv, förväntar sig att andra ska höra av sig eller liknande. Min erfarenhet är att till och med de som bara klagar hittar vänner som också gillar att klaga så de sitter och gnäller tillsammans, man behöver alltså inte ens ha en bra attityd. Min bror som är autistisk och utvecklingsstörd har skaffat vänner helt själv så, så svårt är det inte. 

Finns nog många olika orsaker, ofta är man inte särskilt intresserad själv av andra människor kanske. El har tröttnat.....

Tycker mest det är ytligt, glättigt tramsande.

Känner inte alls igen bilden av beige människor som någon skriver, själv reser mycket och bor delvis utomlands, är social normalbegåvad, hamnar nästan alltid i en lyssnarfunktion hos alla potentiella vänner och bekantskaper. Har märkligt nog bäst vänner i utomlands.

Jag orkar inte riktigt längre att aldrig själv få uttrycka mig, så har börjat undvika människor nästan här i Sverige. Folk verkar ha ett väldigt behov av att hävda sig här.

Sedan vet jag i mitt fall har mobbing (vet fortfarande inte varför ens) Inte för att det måste finnas en anledning såklart men) genom skolåren har det satt djupa spår och känner tyvärr en viss misstänksamhet särskilt mot andra kvinnor, då det gång på gång visat sig även i vuxen ålder hur mycket sk*t som snackas.

Är högutbildad, ser hyfsat bra ut och har familj och barn.

Ifall t ex är riktigt,rikttigt blyg kan ju va svårt