Brottslighet - prevention!

Jag skulle vilja vända på frågan och rikta mig till dom som lever i utsatta områden och dysfunktionella familjer som ändå INTE blir kriminella och kolla vad dom gör som kan hålla sig borta från skiten. Är det fotbollsträningen som räddar dom? Finns det en vettig farmor i bakgrunden som bankar vett i barnbarnen och tror på dom? Finns det något sammanhang omkring familjen som gör att dom får rätt uppmärksamhet och automatiskt blir en hjälp? (typ kyrka, föreningslivet etc)

Det folk överlag har svårt att fatta är att hjälpen måste komma tidigt. När en 7-åring skolkar och slåss för att skada behöver man sätta in åtgärder pronto. Nästan så det då är försent. Har man det skit hemma så syns det ju redan på dagis. Då kan man fan inte vänta med insatser tills barnet är 15..

Mycket bra!

Jag har vänner som arbetar som precis börjat arbeta som lärare. Debatten på deras skolor är att "alla kan se och förstår vilka som skulle behöva mer stöd, men resurserna finns inte". Precis som du skriver - små händelser som visar att nåt inte står rätt till, och tidiga åtgärder!

Det där är nåt jag inte fattar. Resurser? Det är ju exakt samma bup och soc man hamnar hos oavsett om man är 5 eller 15. Hota en 15-åring med bup/soc är ju fan skrattretande. Han borde ju redan ha varit där som 5-åring.

Varför skickar man inte dit honom som 5-åring? Resurserna finns ju redan.

Jag vet inte vad det är som gör att jag och mina syskon i alla fall hittills inte blivit kriminella. Vi kom till Sverige för 15 år sedan när jag var 8. Jag har 3 äldre syskon och 4 yngre, kommer från ett land med djupa kontraster. Vi var ganska fattiga där, min pappa försörjde oss på dagjobb, stölder och narkotikaförsäljning. Både min mamma och min storasyster, som var 12 när vi kom hit, sålde sig om det behövdes. Kanske min äldsta bror också, han har sagt att det kan ha hänt när vi pratat om svårigheter i förra hemlandet. De som inte är fattiga där är extremt rika, men det finns nästan inget mellantig. Man är antingen fattig eller stenrik. 

Då och då bryter det ut småkrig och så i området och det var under en sån orolig period som vi flydde och till slut hamnade här i Sverige. Vi fick en lägenhet i Rågsved i Stockholm. Min pappa fick ett riktigt jobb och en utbildning parallellt den sommaren och jag minns att han kom hem till oss efter första dagen på utbildningen och grät för att hans 5 döttrar skulle få gå i skolan. Hans mamma, min farmor, hade mördats innan jag föddes för att hon startat en skolverksamhet för flickor med hjälp av FN. När mitt yngsta syskon började i skolan gjorde min mamma det också. Det har nog varit till hjälp att våra föräldrar värderar skola och kunskap högt. I vårt gamla hemland så var och är utbildning biljetten ut ur fattigdom i många fall.

Sen sa min äldsta storebror en sak också för ett par dagar sedan när han fick höra om en som blivit skjuten här i närheten. Han sa att småkillarna som pangar på varandra här i Sverige gör det för det har aldrig varit i närheten av riktigt krig och riktig fattigdom. De går och tror att det är coolt för de vet inte vad det faktiskt innebär. När de väl trykt av den där kulan, eller vad det är annars de gör för sina gäng, är det för sent, leken har blivit allvar och de ångrar sig för jävligt efteråt. De tror att det är som på film och i tv-spel, utan konsekvenser och de kan bara stänga av om de vill. För sent fattar de att det inte går. Min bror jobbar med såna här ungdomar så han hör en del. Killar som blivit utbrända av gängkriminalitet för att de inte har någon verklighetsförankring och inte får någon förrän försent.

Men resurserna räcker inte till. Och soc och bup då har det redan gått för långt. Det behövs andra resurser tidigare. Det behövs resurser i skolorna för att kunna splittra gäng där. Det behövs resurser på fritiden för att hindra och förebygga. Det handlar ofta inte om individer som behöver soc och bup utan om grupper som trycker på och hetsar varandra i och mellan grupper, som inte har något konstruktivt att göra. Jag vet att många skrattar åt en när man tar upp saker som att fritidsgårdar har lagts ner men de gjorde faktiskt större nytta än många tror. Resurser som kunde ha lagts på fritidsgårdar med närvarande vuxna som kunde jobba och förebygga läggs nu istället i andra änden, när det redan är för sent.

Jag är svensk och uppvuxen i förorten i Stockholm och det mina struliga skolkamrater hade gemensamt var att de ville gå i skolan men all ångest och skit över hemsituationen gjorde det omöjligt att koncentrera sig. Att stöka runt, bära sig åt och ägna sig åt skit var ju både ett sätt att ropa på hjälp men också ett sätt att pysa ur sin ångest. Att röka braj och stjäla handväskor är ju självdestruktivt.

Här har skola och socialtjänst mycket att lära. Det spelar ingen roll hur många elevassistenter, bup-samtal och timmar av läxhjälp man än erbjuder när problemet är familjen hemma. Har man ångest över att pappa spöar skiten ur en pga hederstänk och mamma blundar så hjälper det inte med saft och kakor och läxläsning.. Man vill inte gå hem helt enkelt.

En vän till familjen vill utreda deras 10-åriga son, som har strulat från dag 1 i förskolan. Skolan har en grupp som först ska titta på saken, och eftersom de har saknat kurator har det dragit ut på tiden (drygt 1 år). BUP svarade att de har jättelång väntetid för bedömning och att skolan borde göra sin del först.
Ärendet gick till BUP vad jag förstår före sommaren och de har fortfarande inte fått någon tid. Han dras till de andra stökiga barnen och det är nya problem varje vecka. Bråk, skolk, vandalisering, stök i klassrummet, osv.

Den familjen har lärt känna en annan familj med liknande problem, men där sonen blivit diagnosticerad med ADHD och ADD. Han har dessutom dyslexi. Skolan är det absolut sista han vill ägna sig åt. Mamman är ensamstående med 2 barn och hon har bra arbete och ett mycket välordnat liv. Men ändå är det kaos!
För nån månad sen ringde polisen på hos dem, efter att en granne ringt och gjort orosanmälan. Sonen får såna raseriutbrott (10 år gammal) att hon inte kan hantera honom. Medicinerna han får för sina diagnoser gör att hans aptit är oändlig och han är nu jättestor (fet) och jättestark. Han tacklar in mamman i väggar och kastar saker mot henne.
När hon försöker få avlastning av sina föräldrar att kanske passa honom så rymmer han därifrån.

-Det låter som en skräckhistoria, men jag tror inte att det är så himla ovanligt scenario hur det kan se ut. Och då är pojken bara 10 år gammal. Hur ska det bli när han är 15, 18??

Jag vet inte hur man kommer tillrätta med det. Men jag  hör lärare säga att det måste finnas utrymme för tvångsåtgärder tidigt i livet för att förhindra eskalerande utveckling senare.

Det är fruktansvärt att barn ska växa upp så!

Jag har, som volontär, suttit med i "föräldrautbildning" där föräldrar får stöd i frågor kring sina barn. ABC (alla barn i centrum) kallas den. Oerhört intressant!

Några saker återkom i väldigt hög utsträckning, tycker jag. Frånvarande pappor och alltför stränga/hårda pappor (och mammor).
Terapeuterna som leder utbildningen talar mycket om att "det som får uppmärksamhet kommer att växa - oavsett om det är något bra eller något mindre bra." och DET  har varit otroligt tydligt återkommande. Föräldrar har fått mindre uppenbarelser och sagt "ja, men det är fel att vi gör så.. vi märker att det inte gör saker bättre, men vi kan inte bryta mönstret.."

Det är många gånger hårda och villkorande sätt, som inte har effekt - tvärtom! "Om du gör sådär EN gång till så..", och mycket straffande metoder i uppfostran. Föräldrar fastnar i anklagande, dömande och straffande mot barnet. Barnets självkänsla kraschar och de har till slut identifierat sig med att vara den dåliga.

Istället, enligt metoden, ska man inte fastna i dömande utan se till det som faktiskt funkar. Uppmuntra och förstärka det som är bra. Och framförallt spendera TID med sina barn! Och inte reagera med aggressioner.............

Vad jag förstått av föräldrar som har problem med sina barn så är det väldigt svårt att förändra sitt eget sätt. Men som terapeuterna brukar säga: "barnet kan inte förändra sig. Det måste få verktyg och lära sig hur man gör för att ändra sig. DU är den som ska lära dem - genom att visa att du kan förändra DIG och ditt sätt!" typ.

Självkänsla kommer hemifrån eller från starka förebilder. Kanske borde fler barn få möjlighet att ha nån mentor? 
I engelska språket säger man ju "raise a child" om uppfostran. Jag tycker det är fint och så beskrivande. Man ska hjälpa barnet att ställa sig upp och stå på egna ben. Inte trycka ner dem och påvisa på vilka sätt de är "dåliga"..

Jag växte upp i en av Sveriges värsta förorter med en ensamstående mamma som var invandrare och jobbade som undersköterska. Min mamma uppmuntrade mig att få bra betyg och utbilda mig och att man har ett ansvar för sitt liv. Man kan inte förlita sig på andra. Istället för att tycka synd om sig själv och avundsjuk på välbärgade så sa hon till mig att jag måste gå i skolan för att kunna ha det livet som vuxen. Dessutom ville hon inte att jag skulle gå i skolan i förorten så jag gick på privatskola i stan. Jag hade mina fattiga kompisar på gården men jag hade även välbärgade kompisar från skolan. Jag kände aldrig avundsjuka mit mina välbärgade kompisar utan jag strävade efter att ha det livet. Idag är jag jurist och mina man tjänar väldigt, vi bor i ett bra område och barnen går på bra skolor.

Så underbart att höra! "Maskrosbarn" är fantastiska och det kan blomma mitt i betongen av kraften!

Min mammas kille (till sommaren make) har en likadan bakgrund. Han är uppvuxen i område där det fanns "både-och". Han har vänner som har knarkat ihjäl sig och suttit i fängelse, men även de som gjort karriär mot alla odds.
Han säger alltid att hans räddning var en man på det kommunala gymmet i området. Han engagerade sig i ungdomarna utan att någon bett honom eller att få betalt för det. Alla såg upp till honom och han blev som en förebild för ett helt bostadsområde.

Jag tänker ofta att det är en skör linje mellan det ena eller det andra. Sett ur det perspektivet är det ännu mer tragiskt med all retorik kring "hårdare straff" och tuffare tag. Det blir så tydligt att det inte handlar om det. Inte i tidigt skede i alla fall.
Det finns en rocklåt som min mammas kille D brukar spela i bilen och han har sagt, typ: "lyssna på texten! Den här killen växte upp som enda svarta i en stad.. han hade alla oddsen emot sig. Han vet vad det innebar att vara utsatt och hur lätt det är att trilla dit och gå fel väg i livet. Lyssna på texten. Lyssna noga."
Låten heter Renegade. Rockgruppen hette Thin Lizzy och låtskrivaren Phil Lynott. Lyssna på texten!