Kvinnan i mitt liv

Gah! Hela min tråd försvann... Får göra en ny men betydligt mer kortfattad.

Jag älskar min man, jag älskar kuk.

Drömmer om att bli rejält uppfylld av en riktig bamse. Drömmer om trekant med två män, alltid varit en het fantasi. Har alltid varit väldigt hetero, om man får säga så.

Är dessutom nymfoman, översexuell, omättlig. Är polyamorös (nej man behöver inte leva i polygami för att vara polyamorös)

Har alltid haft mycket känslor, starka känslor. Stort närhetsbehov, stort behov av bekräftelse o uppmärksamhet. Ger de jag tycker om väldigt mycket.

Men jag tror att jag är förälskad i min bästa vän/wifey/själsfrände/bff. Hon kom in i mitt liv för ett halvår sen o det känns som vi alltid känt varandra, som om vi hör ihop. Hennes barn älskar min familj o tvärtom.

Vi är som familj, typ släkt. Som systrar men ändå finns det ju attraktion. Vi har en nära vänskap med pussar, kramar, smågos, närhet, ömhet. Hon är tutt-tokig o älskar mina stora bröst. Hon skulle gärna få ta mer på dom än i "förbifarten". Jag skulle gärna ta på hennes små bröst, hennes kropp.

Men det känns samtidigt fel att tänka så, skriva så. Inte bara för att jag är gift utan mer för att... Det blir konstigt. Som att hon är en kusin eller nåt. Svårt att förklara. Delvis beror det såklart på att det är så främmande för mig. Jag har kysst tre tjejer under mitt liv, men inte pga attraktion utan mer för att testa. Jag har aldrig attraherats av kvinnor, även om jag såklart kan tycka en kvinna är otroligt vacker.

Men min "wifey" är mer än bara vacker!

Vi kan sitta o drunkna i varandras ögon. Jag kan sitta o bara asglo på henne o så skrattar vi o jag talar om för henne hur vacker hon är. Hela hon är så fantastiskt, både personlighet och utseende.

Hon säger att hon är attraherad av mig med. Jag kan känna svartsjuka eller avundsjuka, vet inte riktigt vilket av det, när hon berättar att hon förut varit med någon tidigare vännina, som jag träffat på.

Varför alla andra kvinnor men inte mig, säger jag. Jag störs inte av alla de män hon haft. Jag har ju också haft en hel del.

Jag var aldrig svartsjuk under den korta period hon hade distans-förhållande med min bror, det var ju jag o maken som tussade ihop dom. Kändes perfekt. Men nu skulle jag känna mig bortvald om hon blev tillsammans med någon ny, oavsett man eller kvinna, men helt klart mer svartsjuk om det var en kvinna.

Vad tror ni, är jag kär/förälskad i henne?

Egentligen spelar det väl ingen roll, man måste ju inte sätta etikett på allt. Jag älskar henne o hon mig, punkt slut. Men ändå... Jag hamnar återkommande i en känsla av att vilja utforska det vi har. Att vilja ha mer av henne. Men det kanske skulle bli konstigt...