9-åring pubertet

Självklart ska hon få utvecklas i den takt som är naturlig för henne, låt inte er rädsla förstöra hennes kropp. Läkaren har redan sagt ifrån, med goda skäl. Det här är snarare ett problem för er vuxna att ta itu med, era egna tankar och känslor. Och tänk på att barn påverkas av vuxnas attityder, det finns alltså risk att hon börjar må dåligt om ni vuxna går omkring och ojar er över det här. En neutral attityd är det absolut bästa här, oavsett om ni vågar tro på att allt går bra eller inte så måste ni försöka för hennes skull.

Prata med läkaren om era farhågor, men min gissning är att hennes tillväxt kommer att plana ut med tiden och om några år kommer hon se mer ut som sina jämnåriga. Om andra blir chockade av hennes ålder är det deras problem och om ni känner för att förklara (med hennes medgivande) så kan ni berätta att hon kommit in tidigt i puberteten, bara väldigt enkelt så där.

Min äldsta. tjej var också tidig. Kompisarna började växa ikapp henne när hon gick i 6an.

Självklart ska ni inte börja stoppa i ert barn en massa bromsmediciner, låt naturen ha sin gång. Riskera en massa problem bara för att ni har hjärnspöken.

Jag fick själv bromsmediciner, eftersom jag var så fruktansvärt kort. Jag är idag 150 cm lång, men hade landat på någonstans 122-142 cl om jag inte hade tagit bromsmedicinerna.

Jag vet inte om bromsmedicinerna har utvecklats mer idag, än vad de hade då, men jag önskar att inget annat barn måste genomgå det där. Biverkningarna sade man var få, men att man skulle kunna utveckla skäggväxt om man råkade få i sig för mycket.

Jag fick aldrig skäggväxt eller hår på bröstet eller någonting, men jag kände i min själ och kropp under - kanske 3-4 år - att jag var kille. Det var ytterst plågsamt och jag vågade inte se mig själv i spegeln. Läkarna sade att "Det här funkar ju bra", till min mamma och "Säg bara till om hon visar tecken på att det blir biverkningar." De sade så till mig med, men jag var så fruktansvärt inställd på att vara "tjej" att jag blev rädd för att se mig själv i spegeln. Jag klippte min lugg kort, så att jag skulle kunna sätta upp mitt eget hår och kunna låtsas att jag var en pojke när jag väl vågade se mig själv i spegeln. Jag fick enorma komplex kring kläder och grejer och jag hängde mest med killarna i skolan, tills jag bytte skola och blev livrädd för allt. Jag kände i hela min själ att jag var en pojke, under 4 års tid. När väl medicinerna försvann tog det ytterligare några år innan hormonerna balanserades. Då blev jag ännu mer förvirrad. Jag hade liksom utvecklat min identitet och den försvann och jag var tvungen att hantera det. Det var svårt som tonåring.