Göra slut efter 5årig relation med bonusbarn

Har ni försökt båda att få relationen att fungera bättre?

Jag är av inställningen, speciellt med barn med i bilden, att man är fasiken skyldig att jobba på förhållandet och göra allt för att det ska fungera.

Barnet kommer över det snabbt och snart finns en ny bonusförälder som barnet kommer ty sig till. Ta det lugnt och tänk på dig själv nu.

Hej, du skriver att det inte funkar och sedan om läkartider, jobba över etc.

Vad menar du? Vill din sambo att du alltid ska hämta bonusbarnet och att du därför inte kan jobba över eller kräver han att du redovisar all tid mellan jobb och hem pga svartsjuka eller?

Är problemet ngt ni kan jobba på med hjälp av familjeterapeut?

Du kommer över det, och bonusbarnet också. Du kan inte leva ditt liv för någon annan, bara dig själv.

Oavsett om det är ett bonusbarn eller biologiskt barn kan man inte stanna i en relation om den inte går att reda upp. Vad har ni försökt - parterapi? Om inte, så är det väl något att testa?
Vet din partner om att du egentligen velat lämna redan för två år sen? Hur har ni hantera era problem, kan ni kommunicera med varandra? 

Sedan finns det fall där man får lov att ha umgänge med ett bonusbarn, utifrån det faktum att man varit så viktig för barnet (om det nu är så). Att du och din släkt älskar barnet är inte tillräckligt som argument, men om barnet har dåligt med nätverk om du försvinner, så skulle det kunna vara något att argumentera med. 
Risken är förstås att din partner blir så upprörd över en separation att denne förvägrar dig att träffa barnet, och inte tänker på vad som skulle kunna vara bra för barnet - men som sagt, du kan inte stanna "bara för att". 

Finns det någon gnista kvar mellan er - satsa på parterapi! 

Vad är det som inte fungerar, förstår inte? Kan du inte gå till frisören eller till läkare? Vad är det ni bråkar om?

Om det finns kärlek kvar så prova familjerådgivning. Kastar du in hatten så förlorar du såklart kontakten med bonus, men om bonus har två fungerande föräldrar så kommer hen över det och kommer klara sig fint.

Är du säöker på att du skulle förlora kontakten med bonusbarnet eller skulle föräldrarna kunna se dig som en viktig vuxen och att ni får fortsätta att ha kontakt? Jag har själv kontakt med min bonuspappa som jag växte upp med, han och min mamma är skilda sen en massa år tillbaka. Jag är så glad att han ville finnas kvar i mitt liv och glad att min mamma satte mina behov först och aldrig satte sig på tvären i den relationen.

Har å andra sidan en pappa som hade en hel radda kvinnor under min uppväxt, och trots att jag gillade ett par av dem så var det aldrig aktuellt att vi skulle få behålla kontakt. Den han valde att flytta ihop med var jag däremot tvungen att acceptera fullt ut, oavsett vad jag tyckte om henne. 

Det är en sak med bonusfamiljer som blir så skeva, barnen ska introduceras för nya partners utan att barnet får nåt att säga till om, och sen försvinner de plötsligt, och igen utan att barnet får nåt att säga till om. Det är en sån konstig syn på barn och barns behov i relationer, som att barnen inte är människor utan bara saker man kan ta fram eller ställa bort när det passar.

Vilken jobbig situation, förstår den till fullo. Men som andra skriver, du ska leva ditt liv för dig och ingen annan. Stor kram

Håller med

Hoppas du ändå kan ha lite kontakt med barnet.Men livet är så och det finns inga garantier för livslång kärlek.Tyvärr.

Jag förstår inte heller vad problemet i relationen är?

Men en dålig relation mellan de vuxna skadar ju också barnet. Stannar du för din skull eller för barnets skull?

Och även om din släkt blir ledsen över barnet så kan du inte stanna på grund av dem. Det är ju din vardag som måste fungera. Du behöver må bra även i ditt vardagsliv. Så antingen jobbar ni på er relation - för allas skull. Eller så lämnar du så ni kan bli lyckliga på andra håll.

Hur är det med egna barn? Är bonusbarnet viktigt för att du inte kan få egna? Eller vad hindrar dig för att skaffa egna barn annars? Oavsett låter det som ett oerhört jobbigt beslut.

Jag förstår verkligen att man drar sig för att göra slut om man riskerar att förlora ett barn som man älskar. Människor är inte utbytbara, vare sig barn eller vuxna. Tyvärr så har man inga rättigheter som bonusförälder, om du inte lyckas få dem fastställda i domstol.

Har ni försökt med terapi? Kärlekens fem språk? (Den sista är svår känslomässigt, men lättare att "genomföra" på egen hand.)  Finns det något som kan göra vardagen acceptabel tills barnet är tillräckligt stort för att hålla kontakt på egen hand?