Står fan inte ut längre.

Jag fattar inte ens var jag ska placera tråden, för det finns ju typ hundra kategorier och tusen underkategorier, men det fick bli här.

Jag håller på att få ett nervöst sammanbrott och måste skriva av mig. Jag skiter till och med om jag blir outad vid det här laget. Jag pallar inte med den här situationen längre och fattar inte hur jag ska ta mig ur den.

För ett par år sedan så bytte jag karriär, helt enkelt för att passen på mitt förra jobb var så löjligt långa - typ 13-14 timmar i sträck. Man kände sig både extremt trött och nedbruten av all stress efter varenda pass, så jag valde att helt enkelt sadla om. För att bli lyckligare och slippa känna att livet bara rinner iväg.

Jag studerade i ett par år, läste upp betyg och kämpade mig igenom en inte alltför lång yrkesutbildning. Sedan fick jag snabbt en ny anställning inom den nya bana jag valt. Allt bara gick vägen, så jag har väl egentligen inte så mycket att klaga över.

Nu till min situation. Jag är extraanställd sedan ett och ett halvt år tillbaka, men får ändå tillräckligt med pass för att kunna försörja mig på de pass jag får. Är singel, så har endast mig själv att ta hand om. Men jag har ju inget fast schema! Jag vet liksom aldrig när jag ska jobba, för att passen hela tiden ramlar in med extremt kort varsel. Jag kan liksom aldrig riktigt planera mitt liv och min fritid, eftersom att det bara ramlar in nya pass hela tiden. Enbart detta håller på att driva mig till vansinne, eftersom att jag hela tiden har "kommer jag kunna vara ledig imorgon, eller kommer det ramla in ett pass igen?" gnagandes i bakhuvudet.

Men det är inte det värsta. Arbetspressen är löjlig, passen landar på nästan 11 timmar, och jag förväntas att själv rodda mellan 5-6 olika arbetsuppgifter samtidigt nonstop hela dagarna. Jag jobbar dessutom med människor, och förväntas därför alltid vara på tipptopphumör, hälsa alla kunder välkomna och erbjuda hjälp i samma sekund de stiger in i butiken. Man får inte ha en dålig dag, för då skriver stammisarna brev till chefen om hur värdelös man är.

Jag ska alltså vara ensam i en butik hela dagen, där kunderna väller in en efter en på löpande band hela dagen utan avbrott och erbjuda allihop en strålande service - samtidigt som jag även ska ta hand om kassan eftersom att det inte finns någon kassapersonal - där det ALLTID står MINST EN otålig kund som bara vill betala och gå därifrån. Står man ute i butiken och pratar så blir kunderna i kassan sura, och står man i kassan så blir kunderna ute i butiken sura. Det är alltid någon som är missnöjd, eftersom att man inte kan vara på flera platser samtidigt.

Detta ständiga springande mellan service ute i butiken och kassan är det som stressar upp mig mest. Man kan ju för fan aldrig slappna av. Det är ständig stress - både tidsmässigt och mentalt.

Ovanpå detta så kommer det enorma leveranser - varenda dag - som man själv ska ta hand om. Allt ska upp på hyllorna samma dag, för nästa dag kommer en minst lika stor leverans till. Det tar liksom aldrig slut. Man är själv där, helt utelämnad åt sitt öde, med hundratals kunder som allihop ska vara lika nöjda och glada när de lämnar butiken - samtidigt som stressen konstant kryper under huden utan att man får visa det.

Ovanpå detta så har jag en massa säljkrav på mig. "Glöm inte att tipsa alla kunder om veckans vara", "glöm inte att tipsa alla kunder om alla kampanjer", "glöm inte bort att det är säljtävling, 3 för 2, så tipsa alla kunder", "glöm inte bort att fråga alla kunder om de är medlemmar i kassan", "förra veckan sålde vi dåligt, så nu måste du jobba hårdare med merförsäljning".

Hur i helvete ska det gå till, när jag hela tiden måste fokusera på annat och är själv i butiken, och samtidigt stå och hälsa alla kunder välkomna - utan kassapersonal eller någon som hjälper till med monsterleveransen som kommer varje dag?

Jag har jobbet i huvudet HELA TIDEN, kan ALDRIG SLAPPNA AV, vet aldrig när jag ska vara ledig, kan inte planera mitt liv, är konstant stressad, och har alla dessa säljkrav på mig.

Idag var jag fast på jobbet i nästan 12 timmar, och all energi bara försvann. Lågan bara slocknade. Jag orkade inte ens vara trevlig mot kunderna sista timmarna, alla kunde se att jag var i princip gråtfärdig, och ändå så var många av kunderna snäsiga mot mig och tyckte att jag gjorde ett dåligt jobb. Jag känner nu hur jag nästan är på väg att utveckla panikångest. Jag orkar inte med den här situationen längre. Jag orkar bara inte.

Till och med nu när jag skriver detta så ramlar det in förfrågningar om nya pass igen, med kort framförhållning som vanligt. Jag skämtar inte. Hela mitt liv kretsar kring jobbet nu, om man ens kan kalla detta för ett liv. Jag känner mig som en jävla slav, och jag känner att det förväntas av mig att tacka ja till alla pass hela tiden. Jag orkar inte tänka på jobbet HELA TIDEN.

Jag har sökt andra jobb, men kommer ingenvart med det. Jag orkar fan inte det här längre. Till och med sent på kvällarna när jag lämnat arbetspasset för dagen och försöker koppla bort allting så kommer dessa sms från cheferna på telefonen.

Vad ska jag göra? Jag håller på att gå in i väggen, och jag ser ingen väg ut ur situationen. Kollegorna och kunderna verkar ha noll förståelse för vilken jävla press jag känner på mig hela tiden.

Jag kan ju inte bara säga upp mig heller, för då blir jag ju arbetslös och vräkt från lägenheten.