Anonym (Olycklig)

Fri 29 Oct 2021 21:06

16 svar

Vad vinner jag på att separera?

Jag är strax över 40, gift sedan många år tillbaka och min man som är även min första pojkvän. Jag har i flera år känt att vår relation knakat i fogarna och sedan ett par år har närheten helt försvunnit.

Vi pussas inte ens längre och pratar aldrig med varandra om relationen,vi bor helt enkelt bara under samma tak.

Jag är slutkörd på kvällarna efter ett mycket fysiskt krävande arbete.

Vi är hemma ungefär samtidigt och det är alltid jag som direkt kastar mig på att laga mat då han inte kan laga mer än köttbullar och makaroner typ.

Han dukar och går sen och lägger sig/sätter sig vid datorn tills maten är klar.

Jag orkar snart inte mer,men samtidigt skulle det ju inte bli bättre om jag stod själv med allt..

Vi har två barn som han kör till skolan varje morgon, jag vet inte ens hur jag skulle kunna lösa den biten..

Jag har inte så många nära vänner och vetskapen om att bara få träffa mina barn varannan vecka gör att jag stannar för den saken också,samtidigt vill jag verkligen inte att barnen ska växa upp och tro att det är en sund och frisk relation att man inte visar någon som helst kärlek mot varandra.

Han är snäll,men kärleken är död..

Är det såhär det helt enkelt brukar bli efter över 20 års relation? Saknar en man att mysa med i soffan,ta ett glas vin med,bara prata med helt enkelt.

Efter maten går maken till datorn och sen ses vi inte mer förrän dagen efter,då vi i bästa fall säger något ord till varandra innan jobbet..

Att träffa någon ny känns ändå totalt avlägset då jag social fobi och har svårt för att öppna mig för nya personer,samtidigt vill jag inget hellre än att få uppleva kärlek igen..

Ärligt talat vet jag inte varför jag skriver detta,men hoppas väl på att någon i liknande situation gått igenom detta och kan ge sin synvinkel på min situation.

Jag har försökt diskutera vår relation med honom,men han är så otroligt dålig på att prata "allvar" så jag har lagt ner det projektet fullkomligt,och undviker sedan länge istället allt som kan leda till bråk..

Anonym (...)

Fri 29 Oct 2021 21:16

#1

Jag förstår precis vad du menar och hur du känner! Har varit i samma sits... Jag valde till slut att separera och jo, det blev bättre! När man är utan partner, som jag fortfarande är, så förväntar man sig i alla fall inte att någon annan ska göra något. Jag behöver inte heller lägga energi på en man som inte lever upp till mina förväntningar. Jag är gladare nu, känner att jag är mig själv igen. Livet de sista åren med min man var inte mitt!

Anonym (?.)

Fri 29 Oct 2021 23:10

#2

Vad händer om du fysiskt berör, pussar honom eller föreslår ett glas vin i soffan? Avvisar han dig då?

Vill du försöka tända gnistan eller tror du det inte är möjligt igen?

Myten7891

Sat 30 Oct 2021 00:24

#3

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-29 21:06:08 följande:

Jag är strax över 40, gift sedan många år tillbaka och min man som är även min första pojkvän. Jag har i flera år känt att vår relation knakat i fogarna och sedan ett par år har närheten helt försvunnit.

Vi pussas inte ens längre och pratar aldrig med varandra om relationen,vi bor helt enkelt bara under samma tak.

Jag är slutkörd på kvällarna efter ett mycket fysiskt krävande arbete.

Vi är hemma ungefär samtidigt och det är alltid jag som direkt kastar mig på att laga mat då han inte kan laga mer än köttbullar och makaroner typ.

Han dukar och går sen och lägger sig/sätter sig vid datorn tills maten är klar.

Jag orkar snart inte mer,men samtidigt skulle det ju inte bli bättre om jag stod själv med allt..

Vi har två barn som han kör till skolan varje morgon, jag vet inte ens hur jag skulle kunna lösa den biten..

Jag har inte så många nära vänner och vetskapen om att bara få träffa mina barn varannan vecka gör att jag stannar för den saken också,samtidigt vill jag verkligen inte att barnen ska växa upp och tro att det är en sund och frisk relation att man inte visar någon som helst kärlek mot varandra.

Han är snäll,men kärleken är död..

Är det såhär det helt enkelt brukar bli efter över 20 års relation? Saknar en man att mysa med i soffan,ta ett glas vin med,bara prata med helt enkelt.

Efter maten går maken till datorn och sen ses vi inte mer förrän dagen efter,då vi i bästa fall säger något ord till varandra innan jobbet..

Att träffa någon ny känns ändå totalt avlägset då jag social fobi och har svårt för att öppna mig för nya personer,samtidigt vill jag inget hellre än att få uppleva kärlek igen..

Ärligt talat vet jag inte varför jag skriver detta,men hoppas väl på att någon i liknande situation gått igenom detta och kan ge sin synvinkel på min situation.

Jag har försökt diskutera vår relation med honom,men han är så otroligt dålig på att prata "allvar" så jag har lagt ner det projektet fullkomligt,och undviker sedan länge istället allt som kan leda till bråk..

Liknande sits kanske. Ingen fysisk attraktion till kvinnan finns. Även om vi är i 35 årsåldern. Vi fixar barnen lägger dem, börjar om. Förutom på helgerna då sitter ja här själv o tittar på en halvkass film och dricker för mycket vin. Hon somnade 22:00? kul på jul ????

John

Anonym (Olycklig) Trådstartaren

Sat 30 Oct 2021 07:22

#4

Anonym (...) skrev 2021-10-29 21:16:08 följande:

Jag förstår precis vad du menar och hur du känner! Har varit i samma sits... Jag valde till slut att separera och jo, det blev bättre! När man är utan partner, som jag fortfarande är, så förväntar man sig i alla fall inte att någon annan ska göra något. Jag behöver inte heller lägga energi på en man som inte lever upp till mina förväntningar. Jag är gladare nu, känner att jag är mig själv igen. Livet de sista åren med min man var inte mitt!

Jag känner mig exakt som dig i det du skriver. Jag lägger väldigt mycket energi och inombords aggression på de situationer då han gör mig besviken och ledsen. Just den biten skulle jag ju slippa om jag skulle leva utan honom..men jag vet inte om jag skulle klara livet på egna ben, vi har ju liksom levt hela våra vuxna liv tillsammans och jag vet inte hur livet är utan honom. Men det liv jag lever nu är heller inget liv,det är bara en existens..

Anonym (Olycklig) Trådstartaren

Sat 30 Oct 2021 07:40

#5

Anonym (?.) skrev 2021-10-29 23:10:12 följande:

Vad händer om du fysiskt berör, pussar honom eller föreslår ett glas vin i soffan? Avvisar han dig då?

Vill du försöka tända gnistan eller tror du det inte är möjligt igen?

Ingen av oss har tagit något sådant initiativ på över ett halvår, och känslan av att vilja göra det är väldigt långt borta när vi har det som vi har..

Medan vi ännu hade ett sexliv tog jag initiativet alla gånger, tillslut tröttnade jag på det och provade att sluta,då dog det ut helt.

Han hade gärna sex om jag startade igång det,men han tog aldrig eget initiativ. Pussar kunde han gärna ge mig,men inte mer än så.

Vin dricker han inte längre och jag vill inte sitta ensam med ett glas så jag har också slutat..

Anonym (qqq)

Sat 30 Oct 2021 07:50

#6

Men TS, du har väl i princip allt att vinna på en förändring?

Har ni gått i parterapi? Är det för sent med sånt?
Då finns inget annat än att beställa hem skilsmässoblanketterna och lägga fram dem på bordet - säga att jag ser ingen annan utväg ur detta limbo vi lever i.

Att du skulle tveka på att lämna för att han kör barnen till skolan låter i mina öron mycket konstigt. Sånt där praktiskt löser sig alltid. Tex får man se till att bo på ett sånt sätt så att logistiken funkar (tex bo nära skolan, barnen kan åka buss framöver, osv).

Anonym (Kvinna 39)

Sat 30 Oct 2021 07:56

#7

Det första och främsta du vinner är sinnesfrid! Som första kommentaren berättar, man slipper den där frustrationen kring förväntan att en partner ska vara just en partner som drar lasset med en. De praktiska besvären som att köra barnen till skolan kommer du att lösa, och de kommer snart nog vara så gamla att de kan ta buss, cykel eller annat för att ta sig dit.

Hur gamla är barnen? De kanske är så små att de borde bo hos dig, eller blir de snart så gamla att de kan välja själv var de vill bo? De måste inte alls bo varannan vecka! Ni vuxna kan ju komma överens, och lyssna på barnens viljor också. Eftersom ni verkar vara på så vänskaplig nivå kanske mannen inte bråkar så mycket när du lägger fram skilsmässa.

Och nej, det ska inte behöva se ut så som du beskriver bara för att man varit tillsammans länge. Många förstår inte att en relation är ett pågående arbete. Läste på FL för ett bra tag sedan om en förtvivlad kvinna, hennes man sa aldrig att han älskade henne. Han sa det när de skulle gifta sig, det tyckte han räckte, eftersom han inte hade sagt något annat så gällde det fortfarande... Det räcker inte. På samma sätt så räcker det inte i er relation att ni brukade ha det bra. Det var då det. Du förtjänar någon som fortsätter att älska och ge uppmärksamhet, som vill umgås med dig och visa att du fortfarande är viktig.

Bestäm dig först, ställ dig i bostadsköer, börja se till de praktiska förberedelserna. Ni kommer att ha sex månaders betänketid eftersom ni har barn, ni har säkert en ägd bostad som måste säljas, fundera på hur du vill göra där om nån av er ska köpa ut den andra eller om du vill flytta oavsett. När du är klar och ska berätta för honom att du vill skiljas så lägg inte upp det som en diskussion utan som ett faktum du informerar honom om, för det blir helt ditt eget beslut eftersom han inte vill prata allvar och lösa något. Då blir det så här till slut.

Anonym (Olycklig) Trådstartaren

Sat 30 Oct 2021 08:21

#8

Anonym (qqq) skrev 2021-10-30 07:50:24 följande:

Men TS, du har väl i princip allt att vinna på en förändring?

Har ni gått i parterapi? Är det för sent med sånt?

Då finns inget annat än att beställa hem skilsmässoblanketterna och lägga fram dem på bordet - säga att jag ser ingen annan utväg ur detta limbo vi lever i.

Att du skulle tveka på att lämna för att han kör barnen till skolan låter i mina öron mycket konstigt. Sånt där praktiskt löser sig alltid. Tex får man se till att bo på ett sånt sätt så att logistiken funkar (tex bo nära skolan, barnen kan åka buss framöver, osv).

Jag föreslog terapi när det började gå utför,men det var inget han var intresserad av. Han har än värre social fobi än mig och om han inte ens kan prata känslor med mig som varit hans partner hela livet så kan jag verkligen tänka mig hur fåordig han skulle bli hos en terapeut.

Jag är bara så innerligt rädd att lämna det enda vuxna liv jag känner. Yngsta dottern skulle bli förkrossad då hon är "pappas flicka". Äldsta dottern har nyligen fått egen ponny och maken är livrädd för att ens hålla i en häst. Detta skulle då innebära att vi måste sälja hästen då hon behöver min hjälp i stallet än, vilket ju inteblir hållbart om vi separerar.

Att sälja hästen skulle krossa henne fullständigt. Så det är inte helt lätt detta. Hade varit en annan sak om han slog mig,eller var elak på något vis. Då hade jag inte haft något val. Nu känns det bara egoistiskt..

Anonym (Kvinna 39)

Sat 30 Oct 2021 08:38

#9

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-30 08:21:23 följande:

Jag föreslog terapi när det började gå utför,men det var inget han var intresserad av. Han har än värre social fobi än mig och om han inte ens kan prata känslor med mig som varit hans partner hela livet så kan jag verkligen tänka mig hur fåordig han skulle bli hos en terapeut.

Jag är bara så innerligt rädd att lämna det enda vuxna liv jag känner. Yngsta dottern skulle bli förkrossad då hon är "pappas flicka". Äldsta dottern har nyligen fått egen ponny och maken är livrädd för att ens hålla i en häst. Detta skulle då innebära att vi måste sälja hästen då hon behöver min hjälp i stallet än, vilket ju inteblir hållbart om vi separerar.

Att sälja hästen skulle krossa henne fullständigt. Så det är inte helt lätt detta. Hade varit en annan sak om han slog mig,eller var elak på något vis. Då hade jag inte haft något val. Nu känns det bara egoistiskt..

Du kan inte ta över ert boende på egen hand? Man måste inte sälja hästen, ta reda på en stallplats att hyra istället.

Du kan inte leva olycklig för att din dotter ska få ha häst.....

Anonym (Förlåt men...)

Sat 30 Oct 2021 10:17

#10

Istället för att sitta och gömma dig bakom ursäkter så kanske du borde ta ett djupt andetag och leta lösningar? Hästen tex kna du ju börja med. Prata med som som har stallet och se vad dom kan hjälpa till med. Annonsera efter en fodervärd och medryttare som kan ta en del av kostnaden. Prata med en ridskola o se om de kan vilja låna/hyra ponnyn. Vill du att dottern ska behålla sin ponny så får du vara förälder nog att fixa det även vid en separation. Hur tror du andra hästägare gör liksom?

Sluta panika och ta lite jäkla föräldraansvar här och lös problemet.

hurtänktedunu

Sat 30 Oct 2021 10:28

#11

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-29 21:06:08 följande:

Jag är strax över 40, gift sedan många år tillbaka och min man som är även min första pojkvän. Jag har i flera år känt att vår relation knakat i fogarna och sedan ett par år har närheten helt försvunnit.

Vi pussas inte ens längre och pratar aldrig med varandra om relationen,vi bor helt enkelt bara under samma tak.

Jag är slutkörd på kvällarna efter ett mycket fysiskt krävande arbete.

Vi är hemma ungefär samtidigt och det är alltid jag som direkt kastar mig på att laga mat då han inte kan laga mer än köttbullar och makaroner typ.

Han dukar och går sen och lägger sig/sätter sig vid datorn tills maten är klar.

Jag orkar snart inte mer,men samtidigt skulle det ju inte bli bättre om jag stod själv med allt..

Vi har två barn som han kör till skolan varje morgon, jag vet inte ens hur jag skulle kunna lösa den biten..

Jag har inte så många nära vänner och vetskapen om att bara få träffa mina barn varannan vecka gör att jag stannar för den saken också,samtidigt vill jag verkligen inte att barnen ska växa upp och tro att det är en sund och frisk relation att man inte visar någon som helst kärlek mot varandra.

Han är snäll,men kärleken är död..

Är det såhär det helt enkelt brukar bli efter över 20 års relation? Saknar en man att mysa med i soffan,ta ett glas vin med,bara prata med helt enkelt.

Efter maten går maken till datorn och sen ses vi inte mer förrän dagen efter,då vi i bästa fall säger något ord till varandra innan jobbet..

Att träffa någon ny känns ändå totalt avlägset då jag social fobi och har svårt för att öppna mig för nya personer,samtidigt vill jag inget hellre än att få uppleva kärlek igen..

Ärligt talat vet jag inte varför jag skriver detta,men hoppas väl på att någon i liknande situation gått igenom detta och kan ge sin synvinkel på min situation.

Jag har försökt diskutera vår relation med honom,men han är så otroligt dålig på att prata "allvar" så jag har lagt ner det projektet fullkomligt,och undviker sedan länge istället allt som kan leda till bråk..

Det verkar ju inte vara så att han på något sätt är elak mot dig eller så och det är ju bra. Som du säger hade du då vart tvungen att lämna. Men jag kan nog säga att min man är lite åt det där hållet också. Han kräver inte närhet på samma sätt som jag men han ger det om jag tar det liksom. Jag tänker inte alls på att han inte tar initiativ till sex. Han vill gärna ha sex men är sjukt dålig på att starta det. Men det är bara sån han är. Det är väldigt lätt att få igång honom och jag har valt att skita i vem som startar. Jag sätter mig bredvid honom och gosar in mig. Pussar honom. Kramar honom. Ju mer jag gör det desto mer blir det. Min man är absolut ingen romantiker men som sagt kan ger tillbaka när jag kommer till honom.

Jag ber honom kolla på en film med mig på kvällen och då gör han det. Han spelar gärna på datorn men först ber jag honom lägga sig i sängen med mig när jag ska sova så får han spela när jag somnat.

Jag tänker att om du startar med närheten igen så kanske det sätter igång en dominoeffekt.

Men känner du att det inte finns någon möjlighet så är det ju inte värt det.

Anonym (Nyskild)

Sat 30 Oct 2021 11:10

#12

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-30 08:21:23 följande:

Jag föreslog terapi när det började gå utför,men det var inget han var intresserad av. Han har än värre social fobi än mig och om han inte ens kan prata känslor med mig som varit hans partner hela livet så kan jag verkligen tänka mig hur fåordig han skulle bli hos en terapeut.

Jag är bara så innerligt rädd att lämna det enda vuxna liv jag känner. Yngsta dottern skulle bli förkrossad då hon är "pappas flicka". Äldsta dottern har nyligen fått egen ponny och maken är livrädd för att ens hålla i en häst. Detta skulle då innebära att vi måste sälja hästen då hon behöver min hjälp i stallet än, vilket ju inteblir hållbart om vi separerar.

Att sälja hästen skulle krossa henne fullständigt. Så det är inte helt lätt detta. Hade varit en annan sak om han slog mig,eller var elak på något vis. Då hade jag inte haft något val. Nu känns det bara egoistiskt..

Nej, det är inte helt lätt att skiljas.

Jag skulle råda dig att än en gång försöka prata med din man så att han verkligen förstår vad som är på gång. Kanske skriva ut ansökningshandlingar till skilsmässan så det blir än mer tydligt.

Om han inte vill förlora dig kommer han ju förhoppningsvis visa det, om inget ändras och han inte vill gå på familjerådgivning får ni göra en plan för hur ni ska leva framåt. Det finns ju flera sätt hur man kan leva separerade. Kanske kan ni ha kvar huset och turas om att bo där? Om ni säljer huset kanske ni kan hyra plats så ponnyn får bo kvar? Även om det är vanligt att man har olika uppgifter i en familj så klarar man mer än man tror när man blir tvingad till det. Försök att ha dörrarna öppna för flera möjligheter och alternativ och förhasta er inte i något även om man helst vill att allt ska gå så fort som möjligt när man bestämt sig.

Jag skilde mig för ett år sedan och det var på intet sätt smärtfritt, men nu har vi och barnen landat bra tycker jag. Vi bor nära varandra så barnen kan gå emellan och vi kan hjälpas åt med det som behövs och umgås ibland hela familjen. Det behöver inte bli katastrof men det är ett stort beslut. I efterhand tror jag det var bra att det tog lite tid att lösa boende då vi hann diskutera igenom hur vi ville ha det och känslostormarna hann lugna sig något.

Som svar på din fråga ts, det jag har ?vunnit? är:

Att kunna spendera tiden mer som jag vill, med och utan barnen. Frihet!

Att slippa irritation, oro, sorg, ilska över vad partnern gör och inte gör.

Slippa anpassa mig, argumentera för småsaker. Slippa tjafs.

Slippa dåligt samvete gentemot partnern, slippa få höra att det är mitt fel att hen mår dåligt, inte äter, inte sover, inte tycker livet är kul.

Spendera mina pengar som jag själv vill utan att diskutera/ förklara för någon annan.

Kunna tänka tanken att någon gång leva i en relation där det finns kärlek, ömsesidighet, gemenskap, glädje, trygghet, tillit och intimitet m.m

Anonym (Kämpa)

Sat 30 Oct 2021 11:17

#13

Hej,

Jag är 34 år och varit med min sambo i 15 år, vi har ett barn ihop.

Vårt förhållande har varit berg o dalbana, men vi har hela tiden kämpat på och vi har ändå utan hjälp, blivit starkare ihop. Jag tror att man som ett par blir starkare när man klarar sig ur de där dipparna.

Jag föreslår att du skriver ner på ett papper det som du tycker känns jobbigt och saker du saknar.

Du säger verkligen till honom att du gärna vill prata med honom ostört, och behåll lugnet medans du pratar.

Var tydlig med allt du känner och fråga honom hur han tycker att ert förhållande fungerar.

Och om han tycker det fungerar bra så frågar du vad för något specifikt gör att det känns bra tycker du.

Sedan frågar du vad är det jag gör som är bra?

Så blir svaren mer än ja och nej.

Och gärna att han ska kunna se sig själv i bilden, det du upplever och känner, fråga honom varför du känner så, så att han kan spekulera i dina känslor.

Jag tror att om ni bara börjar fokusera mer på de positiva sakerna i ert förhållande och börjar prata om era brister, spekulera tillsammans, så ska ni kunna få det bättre.

Anonym (H)

Wed 3 Nov 2021 07:40

#14

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-30 08:21:23 följande:

Jag föreslog terapi när det började gå utför,men det var inget han var intresserad av. Han har än värre social fobi än mig och om han inte ens kan prata känslor med mig som varit hans partner hela livet så kan jag verkligen tänka mig hur fåordig han skulle bli hos en terapeut.

Jag är bara så innerligt rädd att lämna det enda vuxna liv jag känner. Yngsta dottern skulle bli förkrossad då hon är "pappas flicka". Äldsta dottern har nyligen fått egen ponny och maken är livrädd för att ens hålla i en häst. Detta skulle då innebära att vi måste sälja hästen då hon behöver min hjälp i stallet än, vilket ju inteblir hållbart om vi separerar.

Att sälja hästen skulle krossa henne fullständigt. Så det är inte helt lätt detta. Hade varit en annan sak om han slog mig,eller var elak på något vis. Då hade jag inte haft något val. Nu känns det bara egoistiskt..

Jag tycker att du ska boka familjeterapi, blåvägrar han så gå själv. Terapin kan hjälpa er/dig att reda ut tankar och känslor kring er relation oavsett om ni skiljer er eller inte.

En häst kan man ha inhyrd /uppstallad, man ha medryttare /delfodervärd, pappan får vackert steppa upp och lära sig om inte dottern kan hantera hästen själv än. Fokusera på problemlösning istället för att haka upp dig på praktiska detaljer.

Mimosa86

Wed 3 Nov 2021 09:15

#15

Jag tänker att du kanske generellt är olycklig och att du räknar lite för mycket med att din man ska täcka upp för alla dina behov. Jag tycker du ska börja med att bearbeta din social fobi- psykolog, hypnosterapi- för att sedan bygga upp ettt socialt nätverk. Få nära vänner som kan täcka upp för delar av ditt behov.

Därefter när du känner att du generellt mår bättre, har folk som bryr sig om dig (inte bara din man) ta och utvärdera relationen om den går att rädda eller om du måste bryta.

För risken finns ju om du separerar att du blir själv halva tiden om du inte har några andra människor att luta dig emot.

Anonym (Mia)

Wed 3 Nov 2021 09:53

#16

Anonym (Olycklig) skrev 2021-10-30 08:21:23 följande:

Jag föreslog terapi när det började gå utför,men det var inget han var intresserad av. Han har än värre social fobi än mig och om han inte ens kan prata känslor med mig som varit hans partner hela livet så kan jag verkligen tänka mig hur fåordig han skulle bli hos en terapeut.

Jag är bara så innerligt rädd att lämna det enda vuxna liv jag känner. Yngsta dottern skulle bli förkrossad då hon är "pappas flicka". Äldsta dottern har nyligen fått egen ponny och maken är livrädd för att ens hålla i en häst. Detta skulle då innebära att vi måste sälja hästen då hon behöver min hjälp i stallet än, vilket ju inteblir hållbart om vi separerar.

Att sälja hästen skulle krossa henne fullständigt. Så det är inte helt lätt detta. Hade varit en annan sak om han slog mig,eller var elak på något vis. Då hade jag inte haft något val. Nu känns det bara egoistiskt..

Måste ni sälja hästen om ni skiljer er? Jag tänker att du kan väl fortsätta stötta henne med hästen även om det är pappa vecka då får ni ju en kontinuerlig kontakt precis som innan skilsmässan. Förstår om det inte funkar ekonomiskt då ni måste ha varsitt boende. De skilsmässor jag upplevt vid sidan som funkat bäst (vänner alltså) är de där de vuxna fortsätter ha hand om barnens aktiviteter som innan. Du blir det inte så uppdelat för barnen även fast de bor varannan vecka. Samma lika om någon alltid hämtat tidigt på förskolan på tisdagar så har de fortsatt göra det även efter skilsmässan. I övrigt förstår jag dig. Jag lever med min ungdomskärlek och är strax över 40. Vi retar gallfeber på varandra och det mesta är dött just nu. Ändå kan jag inte ta steget. Jag skulle istället för att skiljas vilja hitta min acceptans och nöja mig. Min man är superbra på det mesta men jag efter så här många år har man ju varit trött på hans dåliga sidor rätt länge?

Vad vinner jag på att separera?

INNEHÅLL