Vad ska bli skönt att slippa?

Allt jävla tjafs i vardagen, om skitsaker. Att hela tiden ha en jävla bromskloss som aldrig vill göra nåt roligt. Alla överreaktioner som övergår till skrik på tre sekunder. Att slippa lura mig själv till att tro att jag har en partner som finns där för mig och ställer upp i tuffa situationer. Stinkande badlakan som aldrig byts i tid. Kläder som slängs på badrumsgolvet och ligger i flera timmar innan han behagar klä på sig. Slippa ha nån som bråkar med mig om uppfostran, t ex att man inte ger godis under veckorna eller att ungen ska ha rätt kläder på sig om man ska ut och leka. Att slippa dyra räkningar för vatten, el och bensin som han inte fattar att man inte ska slösa med. Att slippa ha nån som retar gallfeber på mig nästan dagligen med sin pissiga attityd eller elaka skämt. Att slippa lyssna på hans bråk med barnet dagligen för att han inte lärt sig bemöta på rätt sätt. Att slippa hot om skilsmässa ungefär en gång i månaden. Att slippa alla sura jävla miner så fort vi ska träffa mina släktingar eller vänner. Fy fan.....

Ursäkta alla svordomar men jag är så jävla trött på det här!

Oj. Att slippa vara mamma till honom ska bli himla skönt. Att jämt ha varit den som tagit städ, tvätt, handla mat och laga den. Huvudansvaret för maten. Slippa att han alltid sätter sig själv främst. Att det alltid är jag som måste planera och hålla koll på allt som gäller barnen och familjen.

Han har aldrig gett sina kontaktuppgifter till förskolan och skolan. Han har noll koll på om de ska ha friluftsdag och behöver matsäck eller om något papper måste lämnas in.

Likaså om något går sönder i hemmet, då är det jag dom ser över det och kontaktar hantverkare eller reparatör.

Han har aldrig lust att hitta på något. Skulle nog helst sitta framför dator och tv dygnet runt och barnen kan väl göra det samma. Jag planerar inför alla lov och högtider. Ska vi någonstans vet han knappt var, fast det är samma dag vi ska åka. Jag håller koll på när hans sida fyller år eller om de gjort något särskilt som vi bör uppmärksamma, typ konfirmation, fått nytt jobb eller liknande.

Han tar egentid när som helst men för mig finns det aldrig tid, det är alltid något som gör att jag måste vänta och så blir det aldrig av.

När jag pratar med andra kvinnor har de typ samma verkar det som.

Jag känner igen mig väldigt mycket här med. Tyvärr. En väldigt stor sak som jag alltid saknat är att ha en partner på riktigt, någon som ser mig och stöttar när jag har det tufft.

Jag har alltid funnits för honom, pratat, stöttat, pushat, hjälpt till så fort jag kunnat. Men jag har aldrig fått detsamma tillbaka. Aldrig. För det första ser han det inte ens fast jag berättar om det. Och ofta är det så oviktigt för honom, att han bara säger: "Men tänk inte på det." Ok, det är inte alltid så lätt när det kanske handlar om att vänta på ett sannolikt tungt besked etc.

När jag framhärdat i att jag vill prata med honom om det, jag vill få stöd, så suckar han och himlar med ögonen och tycker att jag är så jävla jobbig.

Han har likt din väldigt lätt för att brusa upp och vara uppe i varv. Ofta dagligen. Jag har alltid fått lugna ner, hitta lösningar åt honom så att han ska lugna ner sig och sluta gapa.

Visst blir man trött! Och en sak till, så fort man försöker ta upp nåt så ska vi plötsligt diskutera mina dåliga sidor fast det är han som gjort nåt, och då får jag nästan alltid höra att jag har dubbelstandard för oss två. Jag får aldrig nånsin ha en dålig dag, inte ens när jag fick besked att min ena förälder var döende förläts jag för att jag var lättirriterad (bl.a. för att han tjafsade med mig kring själva situationen!). Jag kan på rak arm räkna upp minst fem olika jätteviktiga situationer där han verkligen lämnat mig i skiten, t ex vägrat köra mig till jobbet så jag kommit för sent, vägrat ta hand om barnet tio minuter innan jag skulle iväg på ett viktigt möte och stack iväg på egen hand är väl två highlights. Fy f....

Just det där som du säger, att man ska finnas där för varandra, stöttar upp när det behövs. Istället får man tvärtom ingen hjälp eller till och med blir motarbetad. Att ens känslor inte tas på allvar när man har det svårt. Fokus på fel saker och fattar inte alls problemet, även när man förklarar. Empati!

Jag har sagt till att vi ska gå i parterapi iaf, så kanske det blir lite lugnare här hemma, ett tag åtminstone. Och jag försöker påminna mig om att leva som om jag vore singel, inte gällande andra män alltså men just det där att nej, jag kan inte lita på att han ställer upp när han lovat, jag måste ha en backup plan som om jag vore ensam. Helt sjukt...

Oj. Varför har ni inte bara gått redan?

Att slippa ett pling i mobilen med standardmeddelandet. "Finns det mat?/Är maten klar?".
Jag jobbar också heltid!!!

Att slippa tjat om sex, eller suckar när han inte orkar tjata.

"Finns det rena arbetskläder"... men för fan, SE EFTER! Eller tvätta själv.

Detta är det jag tycker är mest skönt att slippa efter separationen!

Ja. När jag talar med honom om hans humör, att han inte kan hålla på att bli så upprörd i princip dagligen så säger han direkt: Men du då!? Är du så perfekt eller? Du var ju inte direkt på bra humör förra månaden! Jag: förra månaden..? Jaha menar du när jag precis fått veta att min bästa vän fått en livslång sjukdom? Han: Ja precis! Då var du himla tyst och man fick knappt något svar från dig den dagen. Jag: ok...

Han har också lämnat mig i sticket flera gånger. Till exempel lovat att hjälpa till, vilket gjort att jag tackat ja till en viss sak. Dagen efter har han ändrat sig och orkar inte. Jag står där, har lovat någon annan. Sitter riktigt i sticket. Försöker att prata med honom, men han vill inte. Han är faktiskt trött. Det handlade om att han skulle skjutsa mig till ett ställe tio-femton minuter bort. Jag får ta taxi dit och hem istället, kan inte svika den som jag lovat. Han skäms inte alls, kan inte se att han gjort fel.

Slippa kostnader för nytt kikarsikte, pejl, slippa vara ensam med hundar, barn och hus i flera dygn i sträck pga jobb eller övningar. Slippa honom med ett whiskyglas framför fotbollen på tv. Slippa hitta gömda räkningar, post från Sergel och hans vänner.....Slippa se det som inte blev klart av renovering...Slippa upptäcka lögner....dyra bilar vi inte har råd med, ringa runt och be om uppskov...Slippa....

..

Haha det är som att vi har samma karl! Just det där "Du då?!" Och så kommer det något helt random. Och så får man höra att man aldrig vill diskutera sina egna dåliga sidor, ja men ta det på egen tid och inte när jag försöker lyfta nåt som stör mig tack. Nej då... Och ja, just sånt där som dödsfall, döende människor, begravningar, svårt sjuka bekanta - får man stöttning, får man vara ledsen och lättirriterad...? Näpp. Det är minsann ingen ursäkt för att "bete sig som ett svin", som det kallas.

Ja, precis så går det till! Vilket jäkla sätt att bara lämna dig i sticket på det där sättet! Jag tror värsta gången för mig var när vi är på väg till mina föräldrar flera timmar bort, stannat på en parkering i utkanten av stan för att fixa nåt, han får världens bryt och lämnar mig med ett småbarn och fullpackad bil bara rakt upp och ner. Vi hade tider att passa, bokat boende, jag hade saker jag behövde fixa på plats osv, sånt som är i princip omöjligt med ett barn och jag kan ju inte bara räkna med att andra ska ställa upp då. Jag kunde kort sagt inte bara åka på egen hand i det läget. Iofs, att han för sjuttioelfte gången tyckte att vi skulle skilja oss i världens storbråk, samma helg som jag skulle säga farväl till min döda far, blir nog delad förstaplats.... Då tänkte han ta bilen och strandsätta mig och vårt barn, samma ställe som ligger flera timmar bort. Just snyggt...

För min del handlar det i nuläget om en avvägning om vad som är bäst för vårt barn, men jag förstår att barn inte mår bra av att växa upp med bråk och skrik omkring sig så endera dagen kommer det inte räcka. Det som väger tungt just nu är att vårt barn (fortfarande i fsk) inte ska behöva stå ut med den där idioten helt på egen hand varannan vecka i flera års tid. Så fort de två interagerar är det en massa tjafs, barnet lyssnar inte på pappas tillsägelser (no shit) och pappa blir frustrerad och skäller. Jag kan inte räkna med att maken nöjer sig med att vara helgpappa om jag lämnar honom. Utöver det har vi inte samma syn på uppfostran, vilket innebär knappt några regler alls och halvt kaos varannan vecka. Sen kommer barnet hem till mig och jag ska ev behöva "fostra om" hen tills regler och annat sitter på plats igen, har ju hört från andra frånskilda hur det kan bli med den biten.