Anonym (krumelur)

Mon 11 Oct 2021 19:56

11 svar

Bo kvar hos pappa, eller?

Hej!

Långt inlägg, för de som orkar läsa.

Jag är ny medlem här. Har två barn, 17 år (med en pappa) och 13 år (med en annan pappa), samt ett bonusbarn på 12 år.

17-åringen har aspergers, dock "högfungerande" som det kallas. Är en lugn ungdom utan intelligensnedsättning. Han har svårt för sociala sammanhang av alla slag, förändringar, behöver (över)tydlighet i det mesta och är långt ifrån "självgående". Har stort dataspelsintresse, men det är nästan enda intresset. Har i dagsläget inga vänner som han umgås med, mer än de som är online. Han verkar dock nöjd med detta och jag respekterar det.

Han bodde hos mig varannan vecka och hos pappan varannan vecka tills jag flyttade 11 mil ifrån (pga att jag träffat min nuvarande man). Då (för ca 4 år sedan) hade sonen (då 13 år) ett fåtal vänner som han haft sedan förskoleåldern som han faktiskt umgicks med och han trivdes i sin skola. Med respekt för hans svårigheter med förändringar och med hans önskan att bo kvar i staden han växt upp i, kom vi överens om att han skulle bo kvar hos sin far, på heltid, och komma till mig varannan helg, samt lov, i den mån han själv vill.

Detta fungerade till en början bra.
Jag, som flyttade, har betalat underhållsstöd, alla resor, kläder/skor när han behövt osv, man gör allt för att ens barn ska ha det bra.
Och han har tyckt om att vara hos oss, vi har åkt och badat ibland, spelat sällskapsspel och ätit middagar tillsammans mm.

Problemet är att hans far har det väldigt svårt ekonomiskt (skulder+försörjningsstöd mm) och har ännu svårare med sin fysiska hälsa. Han har haft diskbråck och har opererats för detta, dock utan att han känt sig bättre. Han blir bara värre och värre och läkaren säger att han är "frisk". Han sover mest bort dagarna och har alltid ont. Om han inte sover sitter han helst och spelar dataspel. Han har också aspergers, samt adhd.
Han dyker ofta inte upp på avtalade möten för sonen (habilitering, föreläsningar mm) pga detta.

17-åringen började i gymnasiet förra året, där han läser handelsprogrammet med stöd av ett annat program för de inom autismspektrum.
Det började inte bra, han blev mobbad av ett gäng på skolan under en termin, samt slutade han umgås med de vänner han hade irl.
Studierna fungerar halvdant, han är klockren på språk och duktig på matte, men pga att han har så stora sociala svårigheter så klarar han inte av att läsa alla kurser i handelsprogrammet och har därför fått en individuell plan upprättad som innebär att han ska läsa i 4 år istället för 3 och får sedan ingen slutexamen.

Tyvärr ser jag hur sonen vänt sig mer och mer inåt. Tror inte han trivs så bra på skolan han går på, han är svår att kommunicera mer ingående med, därför är det svårt att få fram hur han verkligen tycker och tänker.

Jag känner en oro för hur han egentligen har det hos sin far, samt om det finns andra lösningar i skolgången, om han får utvecklas framåt osv.
Hans far och jag har haft en någorlunda bra kontakt, men vi har inte riktigt samma uppfattning om delar i uppfostran, t.ex. anser han att det räcker med att byta underkläder varannan dag, samt övriga kläder efter en vecka typ. Förmodligen gör han detsamma själv.

Vi (sonens far och jag) har under en tid haft kontakt med en kurator på habiliteringen i frågor om hur vi kan bemöta sonen i hans aspergers på bästa sätt.
Sonens far har varit med över telefon några gånger, ett par gånger inte varit med alls.
Senast jag var där diskuterade jag min oro lite lätt, utan att för den sakens skull kasta någon skit på pappan, vill inte honom något illa, men är förtvivlad över hur jag ska göra för sonens bästa.

Kuratorn i fråga tycker jag ska ringa socialtjänsten och förklara min oro utan att för den sakens skull behöva göra en orosanmälan, man kan tydligen göra som en "ansökan" om stöd, men jag är tveksam till att de inte gör en orosanmälan ändå?
Dock nämnde hon att om ingen ändring sker, skulle hon själv göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Jag och min man vill förstås att sonen ska bo hos oss istället, för att kunna få utvecklas socialt och förhoppningsvis få en bättre och mer förstående skola och få den dagliga stimulans han behöver.
Jag och sonens pappa har (tillsammans med sonen) varit tidigare och kikat på ett gymnasium i vår närhet som även de har ett individuellt program för de inom autismspektrat.

Sonen vill inte flytta, han avskyr stora förändringar. Pappan vill inte att han ska flytta. Ett av skälen var att han inte skulle klara sig ekonomiskt utan sonen, han skulle få indraget bostadsbidrag mm. Andra skälet var att han tror att det skulle bli värre för sonen med en flytt och ny skola.

Jag är kluven i detta...

Ska ringa BRIS vuxentelefon imorgon och be om råd också om hur jag ska göra.

Vet ju att sonen får mat dagligen och inte blir slagen eller något sånt akut, men är ändå orolig hur han har det.

Snart är han "vuxen" enligt ålder, men han behöver så mkt mer för att klara sig i samhället.

Vet inte hur jag ska göra.... borde jag ringa socialtjänsten och berätta vad jag känner eller familjerätten och yttra att vi ej är överens om boende och få till ett möte där?

Eller ska jag avvakta, kanske jag är "för dramatisk"?

Någon som har något råd eller varit i liknande situation?

Tusen tack!

Anonym (Dålig plan)

Mon 11 Oct 2021 22:25

#1

Det låter som att er son behöver mer stöd.

Kan ni försiktigt försöka se om han kan acceptera en flytt?

Var jobbar du? Har du möjlighet att skaffa en lägenhet i hans uppväxtort och bo där delvis med sonen nu de här två sista åren innan studenten?

Det låter som att er son behöver dig och mer stöd för att detta ska gå bra. Du har bara 2 år på dig.

Tow2Mater

Mon 11 Oct 2021 22:38

#2

Försök definiera vad exakt det är du är orolig over. Att det hela handlar om att byta underkläder varje eller varannan dag kan det knappast vara. Eller var tredje dag for den delen, det funkar ju bra det med ibland.

Anonym (Ada)

Mon 11 Oct 2021 22:47

#3

Varför flyttar du inte tillbaka så att du kan hjälpa din son?

Jag förstår inte hur du kunde flytta 11 mil bort när han så uppenbarligen behöver dig i sin vardag, då pappan inte klarar av det.

Han klarar inte förändringar skriver du, men tvingades klara av att mamma inte fanns där.

Nu tycker du säkert att jag låter skuldbeläggande, och det gör jag kanske. Jag har bara så svårt att förstå hur man kan välja en ny kärlek framför ett barn som behöver en. Det hade kanske varit skillnad om pappan faktiskt kunnat ta ansvar, men han sover bara, glömmer möten, har ingen ekonomi - och detta lämnade du ditt barn i, ett barn som behöver mycket stöd! Jag förstår faktiskt inte.

Det enda rätta är ju att flytta sonen till dig eller att du flyttar tillbaka, men det lär väl inte hända.

Anonym (krumelur) Trådstartaren

Tue 12 Oct 2021 07:06

#4

Tack för era inputs!

Vid tiden då flytten skedde fungerade det hela bättre och jag var såklart övertygad om att sonens far skulle ta hand om honom på bästa sätt.
Men det har bara blivit värre.
Min oro ligger nog helt riktigt främst inte i hur ofta det byts underkläder eller sängkläder mm, utan mer i pappans mående och hur detta påverkar sonen.
Har själv vuxit upp som tonåring med en narkoman som tyvärr sov hela dagarna och vet hur det påverkade mig. Nu är inte sonens pappa narkoman eller något sådant, men hans smärtor gör att han inte ens klarar att köra bil, plus att han sover som sagt.

Har inte möjlighet att flytta tillbaka då jag har övriga familjen (med 13-åringen), samt jobb här.

Förstår frustrationen över att någon förälder flyttar ifrån sitt barn.
Jag ursäktar inte det.
Min vilja var att ta med även sonen i flytten, men inser med facit i hand att jag tog helt fel beslut om att lämna honom kvar, för hans bästa.

Hoppas på att det ska gå och lösa med stöd, kanske i form av kontaktperson via LSS...

Anonym (Mis)

Tue 12 Oct 2021 08:20

#5

Om du anser att det bästa för sonen är att flytta till dig och du får med dig pappan på det (alltså att han går med att sonen flyttar) så tycker jag kör. Det känns som att din sons funktionsnedsättning hindrar honom från att ta ett adekvat beslut. Det kommer bli tufft att flytta men tyvärr behövs förändringar ibland och han behöver hitta sitt sätt att hantera dem.

Anonym (Ylva)

Tue 12 Oct 2021 08:32

#6

Jag tänker att du behöver vara ärlig mot dig själv, att din son faktiskt inte har möjlighet att bli välfungerande hos sin pappa.

För om pappan har samma problem, inte själv är gående så är det inte rätt miljö för någon med samma svårigheter.

Jag tänker att du ska ta hjälp av socialtjänsten, alternativt familjerätten och jobba på att din son kommer bort från den miljö där det faktiskt inte fungerar.

För du kan liksom inte vänta på att sonen blir ännu äldre och du har ännu mindre tid på dig att stötta honom i att bli mer självständig.

Anonym (Snart myndig)

Tue 12 Oct 2021 09:01

#7

Anonym (krumelur) skrev 2021-10-11 19:56:04 följande:

Hej!

Långt inlägg, för de som orkar läsa.

Jag är ny medlem här. Har två barn, 17 år (med en pappa) och 13 år (med en annan pappa), samt ett bonusbarn på 12 år.

17-åringen har aspergers, dock "högfungerande" som det kallas. Är en lugn ungdom utan intelligensnedsättning. Han har svårt för sociala sammanhang av alla slag, förändringar, behöver (över)tydlighet i det mesta och är långt ifrån "självgående". Har stort dataspelsintresse, men det är nästan enda intresset. Har i dagsläget inga vänner som han umgås med, mer än de som är online. Han verkar dock nöjd med detta och jag respekterar det.

Han bodde hos mig varannan vecka och hos pappan varannan vecka tills jag flyttade 11 mil ifrån (pga att jag träffat min nuvarande man). Då (för ca 4 år sedan) hade sonen (då 13 år) ett fåtal vänner som han haft sedan förskoleåldern som han faktiskt umgicks med och han trivdes i sin skola. Med respekt för hans svårigheter med förändringar och med hans önskan att bo kvar i staden han växt upp i, kom vi överens om att han skulle bo kvar hos sin far, på heltid, och komma till mig varannan helg, samt lov, i den mån han själv vill.

Detta fungerade till en början bra.
Jag, som flyttade, har betalat underhållsstöd, alla resor, kläder/skor när han behövt osv, man gör allt för att ens barn ska ha det bra.
Och han har tyckt om att vara hos oss, vi har åkt och badat ibland, spelat sällskapsspel och ätit middagar tillsammans mm.

Problemet är att hans far har det väldigt svårt ekonomiskt (skulder+försörjningsstöd mm) och har ännu svårare med sin fysiska hälsa. Han har haft diskbråck och har opererats för detta, dock utan att han känt sig bättre. Han blir bara värre och värre och läkaren säger att han är "frisk". Han sover mest bort dagarna och har alltid ont. Om han inte sover sitter han helst och spelar dataspel. Han har också aspergers, samt adhd.
Han dyker ofta inte upp på avtalade möten för sonen (habilitering, föreläsningar mm) pga detta.

17-åringen började i gymnasiet förra året, där han läser handelsprogrammet med stöd av ett annat program för de inom autismspektrum.
Det började inte bra, han blev mobbad av ett gäng på skolan under en termin, samt slutade han umgås med de vänner han hade irl.
Studierna fungerar halvdant, han är klockren på språk och duktig på matte, men pga att han har så stora sociala svårigheter så klarar han inte av att läsa alla kurser i handelsprogrammet och har därför fått en individuell plan upprättad som innebär att han ska läsa i 4 år istället för 3 och får sedan ingen slutexamen.

Tyvärr ser jag hur sonen vänt sig mer och mer inåt. Tror inte han trivs så bra på skolan han går på, han är svår att kommunicera mer ingående med, därför är det svårt att få fram hur han verkligen tycker och tänker.

Jag känner en oro för hur han egentligen har det hos sin far, samt om det finns andra lösningar i skolgången, om han får utvecklas framåt osv.
Hans far och jag har haft en någorlunda bra kontakt, men vi har inte riktigt samma uppfattning om delar i uppfostran, t.ex. anser han att det räcker med att byta underkläder varannan dag, samt övriga kläder efter en vecka typ. Förmodligen gör han detsamma själv.

Vi (sonens far och jag) har under en tid haft kontakt med en kurator på habiliteringen i frågor om hur vi kan bemöta sonen i hans aspergers på bästa sätt.
Sonens far har varit med över telefon några gånger, ett par gånger inte varit med alls.
Senast jag var där diskuterade jag min oro lite lätt, utan att för den sakens skull kasta någon skit på pappan, vill inte honom något illa, men är förtvivlad över hur jag ska göra för sonens bästa.

Kuratorn i fråga tycker jag ska ringa socialtjänsten och förklara min oro utan att för den sakens skull behöva göra en orosanmälan, man kan tydligen göra som en "ansökan" om stöd, men jag är tveksam till att de inte gör en orosanmälan ändå?
Dock nämnde hon att om ingen ändring sker, skulle hon själv göra en orosanmälan till socialtjänsten.

Jag och min man vill förstås att sonen ska bo hos oss istället, för att kunna få utvecklas socialt och förhoppningsvis få en bättre och mer förstående skola och få den dagliga stimulans han behöver.
Jag och sonens pappa har (tillsammans med sonen) varit tidigare och kikat på ett gymnasium i vår närhet som även de har ett individuellt program för de inom autismspektrat.

Sonen vill inte flytta, han avskyr stora förändringar. Pappan vill inte att han ska flytta. Ett av skälen var att han inte skulle klara sig ekonomiskt utan sonen, han skulle få indraget bostadsbidrag mm. Andra skälet var att han tror att det skulle bli värre för sonen med en flytt och ny skola.

Jag är kluven i detta...

Ska ringa BRIS vuxentelefon imorgon och be om råd också om hur jag ska göra.

Vet ju att sonen får mat dagligen och inte blir slagen eller något sånt akut, men är ändå orolig hur han har det.

Snart är han "vuxen" enligt ålder, men han behöver så mkt mer för att klara sig i samhället.

Vet inte hur jag ska göra.... borde jag ringa socialtjänsten och berätta vad jag känner eller familjerätten och yttra att vi ej är överens om boende och få till ett möte där?

Eller ska jag avvakta, kanske jag är "för dramatisk"?

Någon som har något råd eller varit i liknande situation?

Tusen tack!

Att flytta en 17-årin som inte vill från en pappan som inte vill är nästan omöjligt. Det lär dra ut på tiden och snart är sonen 18 år och myndig. Då bestämmer han själv.

Satsa istället på stöd från någon extern. Be om hjälp.

Anonym (A)

Tue 12 Oct 2021 21:29

#8

Anonym (Ylva) skrev 2021-10-12 08:32:51 följande:

Jag tänker att du behöver vara ärlig mot dig själv, att din son faktiskt inte har möjlighet att bli välfungerande hos sin pappa.

För om pappan har samma problem, inte själv är gående så är det inte rätt miljö för någon med samma svårigheter.

Jag tänker att du ska ta hjälp av socialtjänsten, alternativt familjerätten och jobba på att din son kommer bort från den miljö där det faktiskt inte fungerar.

För du kan liksom inte vänta på att sonen blir ännu äldre och du har ännu mindre tid på dig att stötta honom i att bli mer självständig.

Håller med

Anonym (Famrätt)

Sun 31 Oct 2021 16:26

#9

Jävla märkligt att flytta så långt ifrån ett barn med särskilda behov och överlämna den dagliga omsorgen till en pappa som inte fungerar riktigt men men man prioriterar olika onekligen?

Finns idagsläget egentligen inget för några myndigheter att göra. Ingen tingsrätt kommer att tvinga en 17 åring att flytta och det föreligger inte så allvarliga brister att socialtjänsten kan ingripa med tvång.

Samtidigt är det uppenbart att pojken behöver mer stöd än vad pappan kan ge. Som förälder anser jag då att ditt enda egentliga val är att flytta närmare ditt barn. Men det lär väl inte hända?

Anonym (Stina)

Sat 15 Jan 2022 22:15

#10

Jag tycker inte du ska driva på en flytt. Din son är ju faktiskt snart myndig och beslutet måste vara hans eget. Förstår din oro dock och den späs säkert på av att du är långt ifrån honom i vardagen.

Du ser att hans svårigheter blir värre. Men kan det ha med åldern att göra? Det är ju inte ovanligt att autismen blir mer tydlig i ungdomen när alla stora sociala kliv sker och ansvaret ska öka osv. Så kanske är det så att din son skulle haft precis samma svårigheter om han bodde hos dig. Sen låter det ju inte som att pappan fixar situationen riktigt. Men nu har de haft varandra i 4 år och då får det nog nästan vara så. Det finns säkert fördelar för din son med att stanna kvar: trygghet, bo själv med pappa och inte i en stor familj med fler barn, inarbetade kontakter med skola, bup osv.

Försök att bonda allt vad du kan på loven och visa att du finns där för honom vad som än händer, utan krav. Jag tror det är viktigt att han vet att han kan vara öppen med dig utan att det leder till att han måste flytta. Säg rakt ut att du aldrig kommer tvinga honom att flytta, att han är nästan vuxen och bestämmer själv. Men att du verkligen vill finnas där för honom.

Zaxika

Sat 15 Jan 2022 23:18

#11

Tycker inte du ska tvinga igenom en flytt av sonen. Däremot verkligen överväga alternativet att du flyttar närmare din son. Kanske behöver han dig lite extra nu.

Bo kvar hos pappa, eller?

INNEHÅLL