Dömande bemötande vid ivf

Hej på er!

Jag brukar vanligtvis inte skriva i forum men känner att jag vill skriva av mig lite. Jag och min sambo har i 1 års tid genomgått utredning för barnlöshet. Vi skulle precis skickas vidare på ivf när jag blev gravid efter andra försöket med Ovitrelle. Hade tidigare bara använt Letrozol. Denna graviditet slutade dock i missfall i vecka 6. Tog detta väldigt hårt. Grät i en hel vecka och blev totalt handlingsförlamad. Kunde knappt äta pga besvikelsen. Var så lycklig och hade så mycket förväntningar. Min sambo blev även han extremt ledsen men han är alltid den som visar sig stark för att inte jag ska gå under. Han stänger liksom av och tröstar mig istället. Missfallet var i slutet på juli/första veckan på augusti.

Jag ska nu påbörja en ny behandling med Ovitrelle men går och bär på mycket efter sista besöket.

Saken är den att jag och min sambo har stött på enormt mycket hinder längs vägen, både han och jag har mått väldigt dåligt i perioder - även om jag nog har levt ett lite mer städat liv än honom. Han har kämpat med missbruk efter en svår trafikolycka på 90-talet, men har verkligen fått ett nytt liv. Han har börjat arbeta, det gör även jag och vi har ett ordnat liv idag. Tack vare varandra. Vi får utöver detta även tampas med blickar nästan dagligen då det är stor åldersskillnad mellan oss. Något jag aldrig brytt mig i, men det känns ändå förstås. Känslan av att inte få älska den man älskar. Som om "vi" är fel. Men herregud, vi är 2 vuxna människor.

Saken är den att på hans senaste rutinprov på kvinnokliniken kom det fram att han HAFT en hepatit. För längesen, som nu är utläkt sen många många år. JAG har dock inte vågat vara ärlig och säga att det beror på en tidigare problematik. Detta pga rädslan för att bli nekad. Vet hur landstinget är. Dom förlåter aldrig.

Upplever nu ett helt annat bemötande från kliniken och gick därifrån med en klump i magen och värk i själen. Känns som att man ska bli dömd livet ut pga att man tidigare haft det svårt. Har någon liknande erfarenheter och rädslor vid ivf? Skulle kännas skönt att höra. Man hör bara om alla dessa jämnåriga par med svenssonliv. (Ursäkta uttrycket). Även om såklart bara ivf-resan är jobbig för alla så blir det ju än jobbigare om man ska känna sig granskad och dömd under resans gång.

Vi alla har ju haft våra problem men just vid ivf ska man granskas från livets början känns det som. Känner mig jätteledsen.