DNA-test som adopterad - rätt eller fel

Jag är adopterad från Ryssland på slutet av 90 talet. Jag adopterades inte själv dock utan hade en-ex tvilling - vi adopterades tillsammans. Jag förstår att du kan känna dig ensam - bortvald. Det är bara naturligt av adoptivbarn att vilja veta sitt förflutna - vart man kommer ifrån. Även om svaret kan vara obehagligt så är sanningen alltid bäst serverad framför luddiga lögner. Det finns inget rätt eller fel här, det avgör du själv. Jag personligen fick en sån pass bra anknytning till mina adoptivföräldrar(har alltid vetat om att ja kommit från Ryssland). Att behovet inte gjort sig påmind förräns i vuxen ålder. Jag har gjort ett sånt där ancestry test & vet mer eller mindre om flertalet syskon i "hemlandet". Som adopterad kan man enkelt känna sig rotlös - malplacerad. Detta orsakade problem för mig, inte minst när det kommer till kärleksrelationer. Gamla flammor finns fortfarande i minnet & det är svårt att bryta det emotionella bandet. Jag hade en stor kärlek under gymnasieåren som slutade i pannkaka. Jag insåg inte vilket svin jag hade att göra med & tillät mig själv att bli trampad på. Så, för att avrunda här är lite tips. En adopterad till en annan.

Bolla dessa tankar med en psykolog

Kartlägg dina inre behov & vart de kommer ifrån

Agera

Vi har bara ett liv & du vill inte ligga där på dödsbädden utan en full kännedom om din historia.

Våga be om hjälp.

Gör testet! Det skadar väl inte?

Mycket kärlek

Vlad

Du har lika stor rätt som alla andra att leta efter ditt ursprung med de möjligheter som finns. Dessutom går du inte in i det, fullständigt naivt och tror på sagor, utan vet att det kan komma upp obehagliga saker genom sökandet.

Jag tänker att det finns en poäng att ändå söka, just för att få lite ledtrådar om ditt biologiska ursprung. För det är just ledtrådar du kommer få.

Tack snälla, snälla du för ditt svar! Innerligt tack! Känner igen mig i delar av din historia. Levde med en våldsam man ett par år just för att jag var så glad över att vara någons. Min adoptivmor skulle aldrig haft barn, hon är rent elak och jag anknytningen till henne blev aldrig bra, och min adoptivfar är så hunsad och rädd för hennes utbrott att han aldrig hjälpt till att stå upp mot henne. I dag har vi nära nog brutit med varandra - troligtvis förstår hon fortfarande inte varför. Jag har tillbringat många år sammanlagt i terapi, men jag har nog aldrig vågat gå in på att jag faktiskt i grunden inte känner mig värd någonting. Faktum är att detta är första gången jag skriver det, eller ens erkänner det inför mig själv. Insåg det i natt. Att jag inte litar på att någon endaste människa finns för mig. Egentligen. Och aldrig har gjort. Det förklarar så mycket av mitt rätt självdestruktiva sätt just nu. Sorgligt, men kanske väldigt nyttigt att inse.

Får jag fråga (du behöver inte svara!) hur era biologiska syskon reagerade på att ni dök upp genom DNA-testet?

Själv är jag över 40, och känner någonstans att jag vill söka rötterna - ingen annan kommer ju att kunna göra det åt mig. Du har så rätt i det där med att agera, och jag tror att jag kommer våga det nu. Tack igen för ditt fina svar. Det ger väldigt mycket att höra från en annan adopterad. Tack!

Du har absolut inget ansvar för att "skydda" någon annan genom att låta bli att ta reda på ditt ursprung- om det är vad du vill.

<3 +1

Nu är jag iofs inte adopterad men har letat efter en "Fader okänd" - är född i Mellanöstern av en svensk psykiskt sjuk mamma med missbruksproblematik och är även uppvuxen i familjehem. Kanske kan jag erbjuda perspektiv ändå.

Som barn hade jag ett stort behov av att hitta min pappa, jag var naiv och tänkte att han ville ha mig bara han visste vart jag fanns. Trodde att han letade efter mig, älskade mig. Jag fantiserade ihop många lyckliga scenarion och även fantasihistorier om vad han jobbade med, hur han levde etc. I takt med att jag blev äldre däremot blev förväntningarna mer realistiska och behovet av att ha en relation till honom försvann. Behovet av att få veta mitt ursprung däremot, det kvarstod.

Jag insåg två saker som vuxen; 1. Jag kunde inte lita på information min mamma gav mig. Historierna gick inte ihop och ingen data var spårbar. Tex sa hon sig minnas vilken bil han körde men inte hans födelsedatum trots att hon påstod att de levde ihop i 11 år. Hon kunde även påstå att hon visste att han spelat fotboll men inte i vilket lag. Hon gav mig således bara information som inte gick att spåra. Lagnamn hade ju gett mig ett område att börja söka på.

2. Då min mamma befann sig i landet illegalt och hennes påstående om att jag skulle vara född på ett visst sjukhus visade sig felaktigt. Faktum är att jag inte ens är född på något sjukhus, inget sjukhus i landet har några dokument gällande någon med mitt namn född under ens samma år i landet. Återvändsgränd. Jag slutade leta med hennes information ungefär vid 25 års ålder och vår relation gick i kras efter att jag sagt att antingen berättar hon sanningen eller så kan vi aldrig ha någon relation. Detta är en för stor sak att systematiskt ljuga om. Hon stod fast vid sin historia och med det så blev hon därmed historia för mig.

När hag fyllde 30 fick jag ett DNA-test i present av min svenskfödda storasyster (vi har två bröder också som inte heller vet vem deras pappa är). Hon vet däremot för att mamma var gift med hennes pappa innan vår mamma lämnade Sverige. Hon hade tagit vid mormors släktforskning efter att mormor gått bort. Jag hade då samma tankar som du; har jag rätt att veta mitt ursprung? Kommer jag hitta obehagliga sanningar? Vilket ansvar medföljer eventuell hittad information? Kommer jag med mitt sökande tvinga på oskyldiga människor oönskade vetskaper? Jag landade i följande; det var inte mitt ansvar utan ansvaret låg på honom som haft oskyddat samlag med min mamma, alt. Bägge två. Det var inte jag som ställde någons liv på ände hur som helst. Jag bad inte om att bli född. Jag ansåg mig ha rätt att veta men inte rätt till relationer med de jag hittade. Viss skillnad kan jag tycka.

Så, vad hittade jag då? För det första kunde vi konstatera att vi alla 4 var halvsyskon, ingen av oss hade samma pappa och det stod klart utom rimligt tvivel trots att vår mamma fortsatte att hävda motsatsen. Jag hittade initialt inte min pappa, men hans bror och en mängd farbröder och fastrar. Att de var druser slogs fast och iom det förstod jag att chansen att någon i hans släkt skulle bli glad över att jag kontaktade dem var väldigt låga. Jag var okej med det. Jag författade ett mail som jag skickade till samtliga som hade angett en mailadress där jag förklarade att jag enbart sökte information om vem min biologiska pappa var till namnet samt historia. Det dröjde månader och enbart 1 Pers svarade; hans närmaste bror. Det enda han skrev var att han kunde bekräfta att hans bror haft en relation med en svensk kvinna med namnet X (min mors andranamn som var mer internationellt gångbart) vid samma tidpunkt som han varit förälskad i men ej fått lov att gifta sig med och därför ej heller fått lov av släkten att erkänna faderskap. Han blev sedan bortgift ett kort tag efter att min mamma flyttat tillbaka till Sverige och skulle jag bli känd nu så skulle hans fru bli utstött och vanärade, så även deras gemensamma barn. Efter ca 1 år fick jag en notis om att det tillkommit DNA-resultat i mitt släktträd och när jag gick in och kollade såg jag att det var min far och att detta bekräftades till 99%. Jag blev oerhört förvånad, nu var jag ju känd!

Där fanns ett kort mail ifrån honom där han sa att detta var det enda han kunde och ville ge mig. Han bad mig att inte kontakta honom eller hans närmaste familj och hans bror var heller inte villig att svara på fler frågor ifrån mig.

Idag är jag snart 34 år, väntar mitt första barn, och har nöjt mig såhär än så länge iaf. Bortsett ifrån ett kort mail till min farbror om där finns några genetiska sjukdomar jag bör känna till. Inget svar än men det är vad det är.

Jag har fått svar på de viktigaste frågorna; vart jag är född, om han kände till mig, att jag inte var någon otrohetsaffär, om han vill ha en relation med mig och om jag har några syskon eller vilka släktingar som finns i livet. Det räcker så för nu åtminstone.

Slutsats; Jag hade rätt att få veta, han visste att han hade satt barn till världen. Jag anser mig dock inte ha rätt till några relationer och planerar inte att ta del av något arv. Jag känner heller inget behov av några relationer. Men vad som är rätt för dig TS, det kan bara du själv svara på och för att kunna avgöra det så behöver du kanske mer information? Den finns där ute och du HAR rätt till den. Beroende på vad du hittar får du sen bedöma om och hur du vill använda den. Men kom ihåg att du kanske inte gillar det du hittar men att det antagligen är bättre i långa loppet att faktiskt veta. Fundera ett extra varv på hur informationen kan komma att påverka dig och ta det stegvis, det är mitt råd till dig. En sak I taget. Den här resan har lärt mig väldigt mycket om mig själv, vad jag är värd och vad jag behöver. Lycka till!

Tack för ditt svar! Det är väldigt skönt att läsa just det som söker mig, det där om att ha lika stor rätt som alla andra att söka ledtrådar om sitt biologiska ursprung. Känner att jag kämpat så med att inte vara till besvär. Att inte ta plats. Att fundera över om jag förstör, osv. Känner att jag har anpassat mig till andra hela livet, rädd för att vara till last, rädd för att bli bortstött.

Tack snälla för att du svarade, det betyder mycket.

Tack, jag blir bara så glad över att du, ni, tar er tid att svara på min fråga. Det är sån väldig hjälp och jag är väldigt tacksam! Skönt att läsa att flera här är inne på just det att jag faktiskt inte har något ansvar just att skydda någon. Det är det som oroat mig så, så tack för din input. Verkligen.

Är intressant att göra det. Fick på så sätt reda på att jag inte bara är från Vietnam utan även ca 12,5% Fransk(!). Oui mon ami ge mig en escargot på baguette!

Mina biologiska syskon är ca 16 år yngre än vad jag är. Jag vet idag att jag var resultatet av ett förbjudet förhållande. Båda mina föräldrar var under 16 år när de fick oss. De har väl inte reagerat mer än med förvåning då jag ringde dem. De hade ingen aning om att jag existerade. Mina biologiska föräldrar var ej gifta & min biologiska far dog i Tjetjenien för över 12 år sedan. Min biologiska mor har jag ej vågat kontakta. Hon är strax över 40. Jag har sett bilder & likheten är slående. En dag kommer ja ta mod till mig. Ens ursprung är sällan charmigt. Men äg det. Ett barn har ingen skuld för föräldrars synder.