Hur berättade ni?

Hej

Du har en stor resa framför dig! Jag gick igenom min för ungefär ett år sedan.

Jag var lite feg och sa väl inte direkt jag ville skiljas utan han fick dra det ur mig. Det är ju en enorm livsförändring och jag hade väl lite levt i förnekelse ganska länge.

Det blev inte så jättekul att bo ihop tills en av oss hittade annat då han var otroligt bitter och krisade. Vi berättade för barnen i all hast väldigt kort efter vi bestämde på hans bevåg, det blev inte så bra levererat från hans sida kan jag känna. Barnen blev otroligt ledsna, samtidigt vande de sig vid tanken ganska fort. Barn är bra på så sätt, de är ombytliga.

Nu i efterhand kan jag säga det varit en otrolig resa. Påfrestande på många sätt. Att leva ensam på halvtid efter en så lång relation har tagit mig nästan tills nu att vänja mig vid. Barnen har det bra, lite uppspelta dagen vi byter bara. Exet har gått vidare. Jag har dejtat en del men inte fastnat för någon. Ser fram emot kärlek när den kommer. Gjorde jag rätt? Ja, absolut. Vi hade nått vår ände, men ska inte ljuga och säga omställningen inte varit tuff. Men det hade ätit upp mig långsamt att stanna kvar.

Lycka till!

Det finns nog inget rätt tillfälle tyvärr.

Jag funderade och våndades en hel del också innan hur och när jag berätta, sen blev det inte alls som jag tänkt mig.

Exet blev väldigt arg över ingenting för hundrade gången och jag kände bara att jag inte ville att jag och barnen skulle utsättas för det mer, att något behövde hända. Dagen efter föreslog jag familjerådgivning men då började han skrika att vi lika gärna kunde skiljas. Till mig, barnen och sina föräldrar.

Och därmed var det sagt. Vi gick några gånger på familjerådgivning, men där sa jag igen att jag verkligen ville skiljas (ville ha med en tredje vuxen part när jag sa det).

Jag hade gärna väntat med att säga något till barnen, tills vi bestämt hur det skulle bli med boende, umgänge etc, men det gick inte då mitt ex inte klarar att hålla igen på några känslor, utan skrek, grät, pratade om allt han var orolig för inför barnen och om vilken hemsk mamma de har. Det blev en väldigt jobbig tid att bo ihop, men nu har jag flyttat sen några månader tillbaka och lugnet har lagt sig och samarbetet har sedan flytten fungerar förvånansvärt bra ändå.

Har tyvärr inte så mycket tips men vill säga att det kan nog bli bra i slutändan hur du än berättar.

Usch, ja det låter tufft. Hur länge sen var det ni bröt upp? Flyttade ni båda eller bor nån kvar i huset?

Jag ser ju fram emot att leva själv, fast med barnen såklart. Men just nu känner jag att jag vill leva själv resten av livet.

Förutom hur barnen ska ta det oroar jag mig om vi måste sälja huset. Det känns som en otroligt jobbar process.

Usch, det lät ju jättejobbigt. Vi har inget förhållande där vi bråkar och är arga på varandra. Det är väl därför alla tror att vi är perfekta för varandra.

Skönt att det blev bra sen när du flyttade. Tack för ditt svar!

Jag sa det rakt ut till min sambo, jag vill inte vara tillsammans med dig längre, det här känns inte som mitt liv. Min sambo trodde nog inte på det tills vi berättade för barnen. Vi satte oss i en av deras sängar och jag fick berätta. Var noga med att säga att det inte berodde på dem. Min sambo var nästan som ett av barnen, lyssnade och förstod nog först då. Barnen blev ledsna, eller kanske mer nedstämda. Men det blev ganska snabbt vardag det också. Tiden tills min sambo flyttade var ganska tuff men jag försökte att vara hemma så lite som möjligt, bra för mig men kanske sämre för barnen.

Nu har det gått några år och jag mår så mycket bättre. Har hittat mig själv och lever som jag vill, det här är mitt liv. Kan ibland känna lite dåligt samvete mot mitt ex för jag vet inte alls hur hens liv ser ut. Jag önskar att hen ska må bra och vara lycklig. Vi träffas kanske 3-4 gånger per år och då pratar vi bara om barnen över en snabb kopp kaffe, som max. Våra barn mår bra och är trygga individer.

Innan jag lämnade var jag rädd för vad folk i min omgivning skulle tycka. Att jag var svag som inte klarade att leva upp till samhällsnormen och att jag borde stanna för våra barns skull. Mina föräldrar är fortfarande gifta och likaså alla mina syskon... Det som ändå fick mig att bestämma mig var att jag insåg att det svaga hade varit att stanna i något som dagligen fick mig att må dåligt. Jag ville inte att våra barn skulle tro att har du en gång valt, är det för evigt. Jag ville visa barnen att det starka är att tillåta sig själv att må bra. Jag och mitt ex hade ju redan försökt övervinna de problem som fanns i vårt förhållande utan att lyckas.

Mina föräldrar och syskon med familjer blev överraskade, precis som du skriver såg nog ingen hur vi egentligen hade det. Vi var duktiga på att visa en falsk fasad. Tror bara det var en kompis till min bror som blev glad för min skull, hon hade sett och förstått i många år... När det väl landat hos alla tror jag nog ändå att de insåg att det var för allas bästa. Mitt ex är fortfarande välkommen hos min familj på kalas och högtider men hen väljer oftast bort det. Naturligtvis är min familj mig närmast men mina barns andra förälder kommer alltid vara en del av släkten, på ett eller annat sätt.

Jag har inte hittat någon ny partner ännu, vilket kanske underlättar det jag skrev ovan, har inte haft någon vilja till det. Nu, några år senare, känner jag dock att jag vill ha någon. Någon att prata med, äta middag ihop med och någon att sova med! Däremot känner jag att det får bli när det blir men nu är jag i alla fall öppen för det.

Önskar dig all lycka till i det du har framför dig. Det är tufft, jäkligt tufft, men min erfarenhet säger att det är värt det!

Vi bestämde att skiljas för 1 år sen ganska exakt och jag flyttade för 8 månader sen. Han bor kvar. 

Jag såg också fram emot att leva ensam efter allt negativt som varit i tvåsamheten men insåg ganska snabbt att jag är en förhållandetyp. Vill ha min människa, närhet och kärlek. Men väntar snällt in någon som känns rätt. Vill inte ta någon för sakens skull, vilket exet verkar ha gjort. 

Tusen tack för ditt svar! Riktigt nyttigt för mig att läsa hur det varit för er.

Våra barn är ju rätt stora, äldsta är 17 år. Så jag är så orolig över att dom kommer lite "försvinna" från mig.

Min mamma borde förstå mig eftersom hon har varit gift 2 gånger och skilt sig båda gångerna. Hade även ett tredje förhållande som även det sket sig. Så hon borde fatta ändå kommer hon ta det så hårt.

Jag hoppas också att man kan hålla lite kontakt med hans släkt efteråt. Hans syster och jag kommer väldigt bra överens.

Tack igen!

Tack! Hoppas verkligen att den rätte snart kliver in i ditt liv.

Kan tillägga att omgivningen reagerade här på lite olika sätt. Ingen mer än hans föräldrar kunde nog ana hur vi hade det, men de ville motarbeta skilsmässan ändå och sen skylla allt på mig. Tror det är en stor skam för dem. Dock har jag minimal kontakt med dem nu, men kan tänka mig hur de pratar om det här.

I min familj är det ingen som har ifrågasatt eller kommenterat mitt beslut på ett negativt sätt efter att de förstått hur det har varit, det var nog något jag annars oroade mig för också, att jag skulle behöva motivera mig. Mina föräldrar tyckte också om mitt ex fram tills de fick veta.

Tycker det är svårt att veta hur mycket man ska berätta för gemensamma vänner; en del av mig vill skrika ut allt han har gjort så han kan få skämmas ordentligt för det och en del vill att det mesta ska flyta på som innan för barnens skull, såsom att umgås med vänner och bekanta till familjen, vilket vi gjort än så länge.

Tack för att du delar med dig. Så som du haft det i ditt förhållande låter hemskt. Usch, min sambo har aldrig gjort något dumt mot mig. Tvärtom är han otroligt snäll. Men kärleken kan ta slut ändå.

Har gått igenom det också. Sa det bara rakt ut under middagen. Han fick en chock. Varför vwt jag inte, då det varit dåligt i flera år. Vi blev tvungna att bo tillsammans under nästan 9 månader efter pga omständigheter vi inte kunde råda över. Den biten var det som var jobbigast. Mitt råd är att försöka ordna med boende så snart det går. Idag känner jag att jag är lycklig och jag gjorde helt rätt. Man bryts ner successivt genom att leva i något som inte känns bra. Barnen reagerade inte nämnvärt undrade bara om boendet. Barn ser mer än man tror. Lycka till.

Hur gamla var era barn? 9 månader måste varit skitjobbigt att behöva bo ihop. Levde ni lite som vanligt under den tiden. Vet jag ju inte hur ni hade delat upp det ekonomiska, vem som betalade vad och så. Men fortsatte ni med räkningar och mat under denna tid?

Vi levde på som vanligt. Delade inte sovrum ens innan samtalet. Fortsatte som vanligt med ekonomin. Gemensamma utgifter osv. Barnen var då 6 och 18. Som sagt kolla upp ett boende innsn du tar samtalet för när man haft samtalet kan allt bli väldigt infekterat.

Det jag upplever är att om man är tydlig vad som kommer att ske härnäst blir det lättare för alla inblandade att ta ställning till det hela.

Hur tog 18 åringen det? Det är min skräck att dom ska hata mig för detta.

Tusen tack för dina svar också. Hjälper mig!

Han tog det med ro. Bara konstaterade. Så pass stor så det var mest fokus på hur nya boenden skulle funka med hans kompisar osv. Sen är ju alla individer olika och reagerar olika. Kämslor som kan uppstå är naturliga och en del i processen men övergående. Alternativet om du känner dig väldigt tyngd över detta så är ju ett alternativ att avvakta tills hen flyttar hemifrån. Och du planerar klart för dig under denna tid. Risken är då att du får stå till svars gentemot din partner varför du tigit så länge och 'stulit år' av din partner. Du kan ju starta att samtala med dom. Ställa frågor som " hur de skulle känna om ni inte längre bodde tillsammans' osv om det är naturligt för er att prata om sånt. Och få igång en dialog och ta det därifrån. Tänker att du kanske ska söka samtalshjälp via kommunen eller liknande som har experter inom detta. För att bolla lite.