40 år MA vecka 14
Tänkte höra här om det är nån här som har en liknande historia. Eller nån som har fyllt 40 och planerar barn igen.
Min historia:
Gift, 40 år och tre barn varav ett tvillingpar. Barnen är 6 och 5 år. Efter tvillingarnas födsel för fem år sen har nog i alla fall jag känt att jag nog skulle vilja vara gravid igen. Men inte min man. Och med åren började jag nog acceptera det. Men samtidigt har vi inte skyddat oss mer än att jag haft koll på cykeln. Till saken hör ju också att sexlivet inte varit på topp under dom här åren. Det har varit en ren cirkus från samma dag tvillingarna föddes. Så på det viset har man också känt att tillvaron är rätt maxad.
Men i slutet av maj detta år upptäcker vi ändå att jag är gravid. Efter några veckors funderande kände vi verkligen båda att -det här kör vi på! Men det kändes nervöst och det var svårt att glädjas, -vad ska alla säga. -hur ska vi få plats i huset, bilen?och en massa andra funderingar. Dagen för NiPT kom och det kändes otroligt nervöst, först gjordes ett ultraljud där barnmorskan direkt sa att nackspalten såg lite bred ut. Men att det inte behövde betyda nåt. Men för mig drogs rullgardinen ner och jag började googla dag och natt, sov i princip nånting på flera dagar. Sex dagar senare ringde en läkare och meddela svaret på nipt-provet, jag fattade direkt att nånting var fel eftersom man skulle få ett brev om allt såg bra ut. Misstänkt Trisomi 13. Livet svartnade. Detta skulle inte bli nåt barn, jag bara visste det. 1,5 vecka senare fick jag tid för moderkaksprov för att få ett 100% svar. Eftersom jag då behövde åka 25 mil till Uppsala tyckte läkaren att det kunde vara idé att göra ett ultraljud dagen innan bara för att kolla att det var liv kvar. Det var det inte, hjärtat hade plötsligt slutat slå. Den medicinska aborten kunde startas samma dag, två dagar senare åkte jag in och födde med hjälp av cytotec ut fostret efter 11 timmar. Allt gick bra men sorgen gjorde mig lamslagen.
Nu har det gått två veckor. Allt vi vill nu är att bara försöka igen, det som tidigare varit tveksamt känns nu bara självklart. Om det ni skulle funka igen vill vi inte gå miste om chansen till ett fjärde barn, som vi var inställda på. Men vågar man? Och hur funkar det med ägglossning efter sent missfall? Och hur ska man kunna orka en graviditet med all oro som säkert kommer att överskugga en till eventuell graviditet?
Tacksam för alla svar och berättelser från er som varit med om nåt liknande.
