Arbetsmoral, frånvaro

Sluta ta värkmedicn och sjukanmäl dig själv, gör som alla andra. Det mår du nog bättre av. Finns ingen anledning att vara den enda som jämt jobbar.

Som arbetsgivare har man, enligt lag, skyldighet att följa upp de som varit borta ofta, vet inte hur ofta det rör sig om, men om det är en offentlig arbetsgivare så bör de ha en HR-avdelning som kan stötta med detta.
Nu är det en pandemi, så nu får inte folk gå till arbetet med symptom på luftvägsinfektion. De jag känner som arbetar inom vård och omsorg får topsa sig med jämna mellanrum, måste stanna hemma så fort de har minsta tendens till feber eller luftvägssjukdom.
Detsamma gäller de som har barn, de får inte lämna barnen till skola eller dagis, om de kan misstänkas ha en luftvägsinfektion. Det sista med kusinens benbrott behöver inte ens kommenteras, man får varken VAB eller sjukledigt för detta.
Jag hoppas du inte stoppar i dig alvedeon när du känner dig febrig och förkyld och går till jobbet. Du har skyldighet att vara hemma när du är sjuk

Inte deras fel om du går in i martyrskap där du riskerar hälsan hos patienter! Gör din plikt istället och stanna hemma om du har nåt smittsamt! Dessutom kanske du blir mindre bitter.

Nu tänker jag inte på covid alls utan såhär har det JÄMT varit. Alla vet det. Dom är borta för ingenting, fakta. Ni vet vilka jag menar, just hon o hon o hon, som man vet till 100 med att är borta varje månad.

En av dom få uppsidorna med coronapandemin är ju att man slipper alla som går sjuka till jobbet och hela dagen glatt deklarerar hur krassliga dom är, hostar och snörvlar och skjuter otrivin som om det inte fanns en morgondag "men jag tog en ipren i morse för att kunna vara här!" och så förväntar dom sig typ ett diplom av omgivningen. "Titta vad duktig jag är som går till jobbet och smittar ner alla mina kollegor!". Jag hoppas det aldrig aldrig någonsin kommer tillbaka. Snälla, höj min skatt och slopa karensavdraget helt så folk kan sluta med sin extremt korkade sjuknärvaro och stannar hemma istället. Eller ännu värre: "Naaw lilla Kalle kräktes i morse och känner sig lite hängig så han får vara med pappa på jobbet idag". Skjut mig, så idiotiskt. Det tyckte jag visserligen långt innan pandemin men pandemin har ju satt ljuset på det. Är ju bara att titta på staplarna för säsongsinfluensan och vinterkräksjukan. Där bidrog nog "stanna hemma vid minsta symptom" en hel del.

Sen nu under pandemin har det framkommit att flera på mitt jobb har olika diagnoser dom inte pratat om tidigare och därmed är infektionskänsliga eller har infektionskänsliga anhöriga som brukar ha ett helvete december, januari, februari, mars när dom eller deras anhöriga får någon annans förkylningsvirus och kan vara sjuka mycket längre än några dagar, såklart ofta smittade av "någon annan" som ska visa sig som en duktig person med hög arbetsmoral och gått till jobbet förkyld. Så att stolt deklarera att man går till jobbet lite halvkrasslig med två ipren i kroppen är ju egentligen ett rätt vidrigt beteende mot sina medmänniskor.

Åter till ämnet: Jag har jobbat med såna som sjukar sig väldigt mycket. Som tur är så har jag en bra chef som inte ser mellan fingrarna utan brukar försöka vara snabb på att dra igång rehabkedjan när någon är borta mycket. Då brukar det gå rätt fort att komma till roten av problemet, bland mina sjukis-kollegor har det hittills varit alkoholism, psykisk ohälsa och en gång en destruktiv partner som förorsakat de många sjukanmälningarna. OBS! Det är ej chefen som berättat för arbetsgruppen utan personerna själva. 

Hur jag som kollega reagerat? Visst har det varit struligt ibland och man suckat men samtidigt har jag tänkt att det antagligen ligger någon tråkig orsak bakom som gör att en individ är sjuk ofta och snarare tänkt att "skönt att jag inte har det så" och sen inte brytt mig så mycket. Om man har problem med att lösa arbetsuppgifter eller bemanning om någon/några är sjuka hela tiden så är det till chefen man ska gå och be denne fördela arbetet på ett annat sätt eller plocka in mer stadigvarande vikarier. Inget blir bättre av att jag riktar min irritation mot kollegan som är sjuk. 

På mina senaste två privata arbetsplatser kan man max vara hemma fem gånger på ett år, den sjätte gången blir det samtal med HR eller företagssköterska och chef och så får man förklara sin situation, för att arbetsgivaren ska se om det är något de kan göra.

Vore kanske nåt att föreslå även i offentligheten?

Jag vet vilka du pratar om TS. De som utnyttjar möjlighet till sjukskrivning när det blir jobbigt, vab när man inre får semester, undviker extraarbete osv. De finns överallt men tyvärr kanske mest i offentlig verksamhet, kommun. Även i offentlig verksamhet kan man inte vara hemma hur mycket som helst, efter 6 ggr blir HR inkopplade även här. Men kan man även vabba så kan det ju bli många fler dagar man är borta. Spär man sedan på med lite föräldraledighet så behöver man knappt vara på jobbet.

+1

Jag har dålig arbetsmoral när jag inte trivs på mitt arbete. Då kan jag nog "känna efter" lite för mycket. Men är noga med att aldrig stanna hemma fler än 6 gånger om året. Helst mindre än så.

Det funkar liksom inte att jobba när man mår psykiskt dåligt av mobbande kollegor eller annat trams. Då är det skönt att slippa ibland. Ångest kanske egentligen räknas som en okej anledning att stanna hemma, men det är svårt att ta det med jobbet.

Men jag känner igen det TS pratar om. Vi har vissa kollegor som är hemma minst var 3e vecka.

Sluta anklaga dina kollegor för att de är sjuka i tid och otid. Eller att de vabbar. Det är chefens problem att hitta vikarier. Inte ditt. Är de sjuka eller vabbar så är det så. Punkt. Inget du ska kommentera eller prata om. Prata istället med din chef om verksamheten får problem pga detta så får denne lösa det. Det kallas för dålig arbetsmiljö men du bidrar också till dålig arbetsmiljö när du snackar om dina kollegor. Du har inget med deras problem att göra. Kanske håller de på att gå in i väggen. Vad det du?

Och ja, själv har jag hög arbetsmoral och är nästan aldrig sjuk eller vabbar men det hör inte hit. Jag vet vad som gäller på jobbet och du är på gränsen till att mobba och trakassera dina kollegor om du lägger dig i deras frånvaro. Klaga på din chef istället för att han inte fixar fler vikarier.

Det fungerar ungefär så på de statliga och kommunala arbetsplatser där jag har jobbat. Har man mycket ströfrånvaro på grund av sjukdom så blir det samtal med chefen och ibland HR. Chefen rapporterar sjukfrånvaron i personalgruppen till ledningen och måste agera om det är många korta sjukskrivningar.

Jag misstänker att TS chef har tagit upp det med de här personerna men kan förstås inte berätta det för övriga medarbetare.