Två år efter otroheten - hur kände ni?

Efter två år var jag nog i det läget att jag faktiskt tänkte ibland att wow - nu har jag inte tänkt på det här på länge. Det var en icke-fråga.
Jag funderade inte på det alls längre då. Men då hade vi också lagt ner mycket tid på att lägga precis alla kort på bordet första 6-8 mån efteråt. Vi gick också en till runda med familjerådgivning efter ca 1-1,5 år för att prata om livet nu, ytterligare jobba på kommunikationen och verkligen gå igenom så att det inte fanns något mer kvar som skavde.
Jag tror du måste försöka låta saker vara som de är. Om du inte har för avsikt att ta kontakt med kvinnan (vilket jag nog inte kan rekommendera) så får du acceptera att du inte kommer få 100% svar på exakt vad som skett.
Eller så får du ta upp frågan igen med din man om du tror att det kan ge dig något att ni bearbetar det hela lite till?

Om det finns två versioner av vad som hänt så finns det definitivt saker som inte kommit upp på bordet och troligen inte heller kommer att göra det. Det är ju en anledning till att det fortfarande skaver flera år efteråt. Du har inte fått alla svar. Såhär 2 år senare är ju frågan om du kan acceptera att det finns frågor som skaver och att det är så det är och leva vidare med det och bara lämna det därhän?

Är otroheten fortfarande elefanten i rummet eller är det något som hör till det förflutna?

Man ska ju ha klart för sig att ingenting kan återgå till det normala igen. Man måste inse att människan man lever med har sidor man inte visste om och är kapabel till saker som inte är särskilt trevligt. Kan man leva med det? Kan man acceptera att det är så?

Det här är väl anledningen till varför man inte stannar med någon som knullar en annan. Du kommer aldrig bli riktigt hel igen. Han har förnedrat dig något så otroligt och du stannar kvar och mår sisådär, nja du förtjänar faktiskt bättre.

Ja så kan jag också känna, så det är ju eeeeenorm skillnad mot första månaderna då livet vändes upp och ner. Normalt tänker jag väl på det någon gång per dag.

Vi har också lagt ner tid, parterapi och egentid. Jag har noll planer på att lämna honom längre men ändå gnager det. Jag har pratat med henne några gånger men hon ändrar hela tiden sin historia och har varit väldigt otrevlig så det är inte ett alternativ längre.

Ja jag skulle absolut kunna ta upp det med honom, men det känns ändå som vi gått vidare. Jag vill inte riva upp sår (för någon av oss) igen. Men på något sätt kommer det kanske alltid göra ont?

Fast jag är ju inte den enda och många har fått det att fungera. Jag var påväg att lämna honom när jag kom på det men Jag har inga planer på att lämna honom idag.

Allt beror ju på bakgrunden, varför det hände, vad som hände, vad var och en har/haft för ansvar, er historik, ja allt. Och där finns det nog ingen situation som är den andra lik. För mig gör det inte ont alls längre. Men det är för att min partner från dag ett var extremt ärlig, tydlig med sina känslor och tankar framåt och visade detta både i ord och handling. Och har fortsatt med det, för oss är det nu  14-15 år sen det hände.

Var han kär i henne?

Har de fortfarande kontakt?

Ni ligger fortfarande lite är du orolig för att han kommer hitta en ny älskarinna?

Ja det kanske är det som gnager.. han erkände aldrig något utan jag såg av en slump deras konversation där hon skrev att hon misstänkte att han gjort henne gravid. När jag konfronterade honom sa han som det var, berättade att det funnnits känslor inblandat men att han tagit sitt förnuft till fånga och ångrade sig. Att han ångrat sig har han bevisat sen dess. Kanske är det inte otroheten i sig som gjort ont utan efterspelet. Fy fan va ont det gjort? terapi, inte veta vad som sker etc. Han har sedan dag ett gjort klart att det är mig han vill vara med. Hon är också gift men har försökt kontakta min man då och då men då har han berättat det. Har svårt att acceptera att det kommer vara en del av vårt förhållande.

Han hade någon form av känslor för henne men inte kär, men hon ca kär i honom.

Idag har dom ingen kontakt mer än att hon kan smsa obetydliga grejer typ 3 ggr/året som han inte svarar på. Han berättar också varje gång hon skriver.

Är faktiskt inte det minsta orolig för att han ska göra det igen.

Nja, många försöker men rätt få får det att fungera, iaf inte fungera som i att vara lyckliga med varandra. Rätt många som är kvar är bara kvar för barnen och tryggheten.