INTE GÅ TILL MIN SYSTERS BRÖLLOP?

Du får fråga dig själv hur långt du är beredd att gå för att rädda din syster. Jag förstår att det är en fruktansvärd situation. Jag gick igenom samma sak med min bästa vän under flera år. Så fort jag gick på och var det minsta kritisk mot hennes psykopat till sambo så tog hon istället avstånd från mig. Då fick jag backa, försöka hitta vägar tillbaka till henne. Nu i efterhand är jag glad att jag stannade. Nu var det som tur var inga barn med i bilden.

Jag förstår om du är förbannad på din syster för hennes beteende är inte okej. Samtidigt finns det en stor risk att du förlorar henne för alltid om du tar avstånd nu.

Tänk även på att du har skyldighet att orosanmäla om barnet far illa. Detta kan du göra anonymt.

Oj, vad sorgligt. Du överreagerar verkligen inte, ja ghade inte gått. 

Jag säger som föregående talare att det är omöjligt att prata negativt om någons partner när denne är destruktiv.

Då funkar inte "vanligt" logik och att få henne att fatta genom att berätta att vad "du ser". Nä. Tyvärr. Då behövs att man som medmänniska brevid lär sig mer om destruktiva relationer och att man står ut med att inte försöka rädda den som är fångad i detta.

Ett bra sätt är att på avstånd försöka hitta vägar att finnas där och att faktiskt prata med såväl socialtjänst som polisen. För den bindningen som din syster har till sin partner är tydligen starkare än att skydda sin dotter och där behöver du, trots att hon kommer bli skitsur ta ansvar och faktiskt stå upp för dotterns rätt till en lugn miljö.

Jag glömde tillägga att jag tycker du ska gå på bröllopet, utifrån att inte ge denna man möjlighet att säga att du inte bryr dig om din syster.

För hur knasigt hennes val och prioriteringar är är det dumt att bryta med henne och lämna henne helt ensam i denna miljö.

Men se att du kommer på bröllopet som en krasch i slowmotion. Förbered dig på att det kommer vara knasigt och att du faktiskt kommer bli arg på henne.

Tråkig situation. Tycker du ska backa undan och hålla en låg profil men jag tycker inte du ska bryta med din syster. Håll dig i bakgrunden och låt era föräldrar hålla huvudkontakten. Försök också hålla kontakten kontinuerligt med flickan, om hon är hos era föräldrar så kan du kanske träffa henne där? Gå på bröllopet men håll dig i bakgrunden, låg profil. Just nu kan du inte göra så mycket men saker kan ju komma att ändras.

Låter som om systern dragits till destruktiva män och att hon nu är fast i ett destruktivt förhållande som hon inte kommer att ta sig ur på många år.

För dotterns skull tänker jag att det kanske är bäst att behålla kontakten. Genom att bryta med systern går du mannens ärenden.

Din syster är nog nedbruten och känner sig paradoxalt nog trygg i otryggheten med mannen (att han tar kommandot). Han begränsar ju dock hennes och dotterns liv mycket. Hur länge hade de varit tillsammans?

Hur är han mot dig?

Att ta ett snack med henne hjälper nog tyvärr inte, hon behöver hjälp. Hur var eran uppväxt?

Tack för era svar, det känns skönt att det inte bara jag som överreagerar och det är verkligen sorligt för mig vad jag ser hända men samtidigt har jag försökt bearbeta mig själv mycket, vad jag vill och vilka människor jag vill ha runt mig. Jag har redan tagit avstånd från min syster då hon är för mig oigenkännlig och som jag sa till henne "man måste ju kunna ha ett liv utanför sin partner. Du ska ju kunna ha vänner och fokusera på din studier och liksom alla systrar skall väl vi kunna umgås utan ständigt ha våra partners med i bilden, i alla fall ska du kunna vara dig själv", något som är omöjligt vid tillfället.

Det skall noteras att hon under två års tid försökte få mig lämna min sambo som faktiskt är snäll, hjälpsam och funnits där för mig då hon tyckte han var "ful, gammal (han är en del år äldre än mig) och jag förlorat min självständighet" och hade inte folkvett nog att hälsa/säga hejdå under tiden vi hade HENNES dotter vilket han hjälpte mig med mycket. Han stöttar mig även i min verksamhet som jag håller på att öppna medan hon ALDRIG ens frågat vad det är eller något positivt.

Flickan, som jag är gudmor till dock försöker jag ringa och besöka när jag träffar hela familjen. Men även där för någon månad sedan, avslöjade flickan att hennes mamma sagt "hon hatar min röst, trött att höra min röst" vilket jag konfrotersde min syster om att hon ska lägga ner, för utan mig skulle jon inte ha dottern men fick då en ursäkt en vecka senare.Jag kommer nog gå till bröllopet men känner "varför ska jag alltid finnas till hands för henne när hon ALDRIG finns där när jag behöver henne"? Jag hade inte engagerat mig så mycket om det inte gällde min guddotter som jag är orolig för och har faktiskt funderat på en anonym anmälan, men samtidigt rädd om jag ska vara ärlig att soc kommer ta flickan för gott. Denna flickan har jag varit med som bebis, passat, bytt blöjor, lagat mat.. Ja ni vet, och förlora henne.. Det vill jag inte.

Men nästan alla, bortsett från mamma/mormor har tagit avstånd från min syster då de känner likadant som mig. För jag tror, i ensamheten smyger ju tankar sig igenom och hon kanske får en tankeställare.

Nej, jag är rädd för detta. De hade telefonkontakt mellan oktober-november därefter orosanmälan och då tog de en paus. Nu är de ihop sedan februari och tills denna dagen och de bor redan ihop utan presentation för dottern, hon har blivit gravid men gjort abort och nu snart gifta så knappt 6 månader. Vi har haft en destruktiv och traumatisk uppväxt vilket jag tror hennes osäkra självkänsla kommer ifrån men jag har bearbetat mig och försökt även henne söka hjälp. Hennes partner är trevlig utåt, väldigt osäker dock och naiv men jag vet ju hur han tilltalat min syster och ringer henne konstant då hon inte är hemma för att höra var hon är.Nej, jag är rädd för detta och tror att hon blir gravid inom kort. Det känns som han isolerar henne men samtidigt är ju hon vuxen och borde insett att destruktiva förhållanden är inget för henne och framförallt inte med barn inblandade. De hade telefonkontakt mellan oktober-november därefter orosanmälan och då tog de en paus. Nu är de ihop sedan  februari och tills denna dagen och de bor redan ihop utan presentation för dottern, hon har blivit gravid men gjort abort och nu snart gifta så knappt 6 månader. Vi har haft en destruktiv och traumatiskr uppväxt vilket jag tror hennes osäkra självkänsla kommer ifrån men jag har bearbetat mig mycket då jag alltid varit min "storasysters skugga" och hon fick alltid höra att hon var den vackra, framåt och starka" när vi var yngre vilket gav spår i mig men som jag kommit över. Jag duger som jag är! Hon är även den som fått mest hjälp, ekonomiskt och känslomässigt från alla vilket hon nekar till. Jag har försökt även pusha min syster att söka hjälp vilket hon säger hon ska men aldrig gör. Numera ser ju folk att jag vuxit från min osäkerhet men efter 25 ville jag inte "låtsas" längre och leva mitt liv efter andras åsikter.

Hennes partner är trevlig utåt, väldigt osäker dock och barnslig men jag vet ju samtidigt hur han tilltalat min syster och ringer henne konstant då hon inte är hemma för att höra var hon är. Han köper henne dock mycket smycken, trots det vore smartare att köpa en ny bil, då den dem kör dottern med nu är oförsäkrad, vinterdäck och otroligt smutsig så det är väl klart hon känner sig smickrad. Hon får inte längre ha sin Facebpok utan de delar, men han får ha en självständig profil. Samtidigt visar de offentligt att de är tsm/slut då de tar bort sina bilder och sen ett par timmar senare postar tillsammans igen..

Det enda du ska göra är att ringa till soc, hon ska inte ha hand om sitt barn. Berätta sanningen för dem. Låt inte barnets barndom bli helt förstörd, även barnets framtid kommer att bli förstörd. Snälla hjälp barnet nu!

Det låter väldigt sorgligt för dotterns skull. Nästan som om socialtjänsten borde bli inkopplad igen... det är inte bra för henne att växa upp så. Utan socialt nätverk, med dåliga förebilder osv. Tror också hon kommer att bli gravid snart. Visst kan förhållanden utvecklas till det bättre efter några år tillsammans men många andra viktiga relationer hinner ju ofta ta stryk innan dess. Det är svårt när man är mitt i det ett bryta upp. Hon kanske inte ens vet hur. Eller bara att hon går ifrån något men inte till vad. Kan vara så att hon inte ens kopplar varför ni tagit avstånd utan ser det som att ni är illojala mot henne och att hon därför känner sig ännu mer isolerad och utelämnad åt honom. Ffa om det ligger kvar bitterhet gentemot er mamma eller så för uppväxten? Känner ju inte er gissar bara. Men så var det för mig. Känner också igen extremt mycket i beteendet hos mannen gällande att lägga pengarna på fel saker osv och plötsliga upp-och nedgångar.

Svårt att säga om det blir bättre. Tror på att man inte behöver bryta men att man kan vara rak med vad man känner och hur man ställer sig till vissa saker. Men det måste du såklart känna efter själv.

Gällande bröllopet får hon ju antingen bjuda in eller strunta i det. Och ni får ta ställning till om ni vill gå eller inte. Det är jättesvårt vad som är rätt och fel där. Men att bryta kan som sagt vara att göra det hela värre för henne och dottern.