Idag har jag och min sambo inga gemensamma barn, vi har dock tre stycken tillsammans med tidigare partners i åldrarna 6-11.
Vi är lite sugna på att skaffa ett gemensamt syskon, men vi vill inte förstöra något för barnen. Vi har båda barnen varannan vecka.
Ni med erfarenheter kring detta; Fördelar? Nackdelar? Hur har era barn reagerat? Andras tankar är också välkommet.
Har ni frågat er själva varför? Är det bara ett litet kärleksbarn ni vill ha så låt bli!
Har ni frågat er själva varför? Är det bara ett litet kärleksbarn ni vill ha så låt bli!
Är det ett "syskon" ni vill "skaffa" för att ni vill kitta ihop er alla till en riktig familj? Tänker på din rubrik "Ett gemensamt syskon till våra barn". Vill ni båda gärna ha fler barn är det väl där fokus ska ligga, men hur du formulerar dig får mig att tänka att du/ni främst vill skaffa ett barn som är syskon till era äldre barn.
Hur det blir för befintliga barn är förstås svårt att säga. Hur är er bonusfamilj idag? Går ni föräldrar bra ihop med varandras barn? Går era barn bra ihop? Hur länge har ni varit tillsammans? Hur länge har ni bott ihop? Hur stort bor ni? Hur är de ekonomiska möjligheterna? Såna saker kan ge en fingervisning på hur det kan tänkas bli.
Jag skulle nog avråda. Barnen har redan syskon.en liten sladdis ger inte dom så mycket.större risk att det begränsar ert liv tillsammans.vad ni kan göra för aktiviteter osv
Varför inte om ni vill och orkar ?Då får era barn ett halvsyskon i sitt liv.
Sent svar, men jag kan inte låta bli att svara ändå.
Jag har 3 barn sen innan, med samma pappa och en väl fungerande struktur och samarbete. Min man har två barn sen innan, med sämre fungerande samarbete och knappt nån struktur alls.
Men vi skaffade ett gemensamt barn, han är 1,5 år nu och brorsorna är mellan 12-15 år. Alla älskar och avgudar Lillebror!!
Jag är så tacksam över att vi fick honom, och han har verkligen kittat ihop oss alla. Alla är så måna om honom, leker, tröstar, gosar och ömmar så för honom att hjärtat smälter. Min upplevelse är att tillvaron är så mycket lättare med en liten när man redan har större barn, så många fler armar och famnar att tillgå.
När de andra inte är hos oss är det bara vi tre, den lilla kärnfamiljen, och när de andra barnen kommer så blommar vi ut i en stor, bullrig och inkluderande familj, och jag skulle helt klart säga att jag har det bästa av två världar.
Lillebror ropar och tjoar efter dem när de kommer, kommer skrattandes med sina bollar och leksaker. De låter honom vara med på studsmattan, han får vara med och sparka boll, de tränar honom att kasta, de säger att de längtar efter att få lära honom åka skidor, och att han ska få gå på Liseberg och de bär runt på honom i timtals här hemma, tröttnar en finns det alltid nån som vill fortsätta 
Jag tror att de är så kära och engagerade i honom just eftersom de inte träffar honom varje dag. När vi är ute med båten så vill alla natta honom i sin koj... Och de vill ha med honom när det ska köras gummibåt, badas, fiska krabbor... Och de vill visa honom så mycket, och lära honom allt de kan, typ <3
Jag upplever faktiskt att de större barnen är både snällare och visar mig en större respekt som mamma, det är som att de ser och förstår hur mycket man faktiskt gör och tar hand om små barn och att även de själva fått all den kärlek och omsorg de nu ser att jag ger deras lillebror.
Så, detta är min version av ett gemensamt litet syskon <3