Hyperaktiv 2,5 åring…

Min erfarenhet är inte av ett hyperaktivt barn utan snarare plusbarn.

Kan inte roa sig en sekund själv (inte ens om vi sitter med). 2,5 år gammal.

Enda sättet att få hushållsarbete gjort om man är själv hemma är att barnet är med och hjälper till. Fungerar det för er eller tycker han att det är för tråkigt?

Går barnet på föskola? För isf blir ju några timmar fria ändå när bebis kommer

Tack för svar! När jag läser mitt egna inlägg så tänker jag? alla har det nog ungefär såhär ändå? men ändå känner man sig ensam i det, just detta med att man inte kan göra något i ens 1 minut innan det är MAMMAAA! Med medföljande vilja om något.

Han får vara med när vi lagar mat iallafall, stoppa in tvätt ibland osv. Men man vill ju göra dessa saker själv med och få en gnutta space.

Efter frukost är det full rulle på honom fram till läggdags och vi är 10 000 nej, vänta, snart, ta det lite lugnt, var försiktig fattigare? sinnes vad man får jobba mentalt på att inte flippa, haha

Ja förresten. På förskolefrågan. Han älskar det! 15 timmar dock när bebisen kommer. Det är för lite anser jag?

Vill nästan försöka ansöka om 20-25 timmar. HAN behöver det. Mycket mer balans för oss som familj om vi skulle få ha honom där mer än 15 timmar.

2-3 åringar är som psykotiska troll. Det går över.

Skadar väl inte att ansöka tänker jag.

Och ja. Så som du beskriver det i kommentaren nu så har nog de flesta det på det sättet.

Vill ni kunna ha eget space får ni nog helt enkelt dela upp er ibland så som ni redan gör.

Förstår att det känns nervöst inför bebis ankomst

Det kan ju också vara så att han blir överstimulerad av alla aktiviteter ni hittar på när ni försöker köra a slut på honom. Ni behöver kanske öva på att ha tråkigt och varva ned. Låter som om barnet får väldigt mycket intryck under en dag.

Jag tror det är ganska normalt på ett sätt ... barn i den åldern behöver testa gränser, och till en stort del är det nog det ditt barn gör. Du skrev i början att han inte lyssna förran ni sätta hårda gränser - då är det nog precis det ditt barn behöver!
För några barn räcker det att mjukt ber dem om något, andra barn behöver det mycket tydligare och strängare. Så jag skulle satsa på det för att få det lite lugnare. Tex. har min son haft samma sak med att ändra sig hela tiden och jag blev så himla trött på det. Det var inte för att han inte visste vad han ville, utan ren princip. Så jag löste det med regeln "första svaret gäller" - han slutade ganska snabbt med det, åtminstone för det mesta, nur händer det bara väldig sällan.

Dessutom vill jag påpeka att små barn brukar inte varva ner framför TVn - det är stimulerande! Även när de sitta stilla medan de tittar är det stimulerande med allt ljud och ljus och de kommer att ha mer energi eferåt. Det är alltså inte att rekommendera att använda det för att ha lugn och ro. Likaväl är det väl bra att fasa ut annan stimulering också - du skriver att ni aktivera honom. Han borde underhålla sig själv. Visst ska ni vara med oftas eller titta på och ger honom uppmärksamhet, men om ni hittar på aktiviteter för oftas lär han sig inte att komma på någonting själv (eller hellre: han glömmer hur man gör) och kommer att kräva att bli underhållen av er hela tiden. Du skrev ju själv att han är gullig när han själv hittar på någonting - låt honom göra det. 

Kanske kan trösta dig med att jag har en 4-åring som har varit exakt så. Även hans äldre bror som nu är 10 år var så som liten. Alltså inte kunnat leka själv en enda sekund och ska ha konstant uppmärksamhet och stimulans. Jag tycker det har blivit något bättre med 4-åringen det senaste halvåret-året. Han kan nuförtiden faktiskt leka själv en stund om vi först varit ute eller hittat på något tillsammans. Helst på förmiddagen leker han bättre själv när han inte är trött utan utsövd. Han är också mer intresserad av att kunna se på film på plattan så han och jag kan koppla av lite. Det går att resonera med honom kring att jag t.ex. behöver diska och han får göra något själv under tiden. Vill han inte leka själv kan man ibland få honom att "hjälpa till" med det man behöver göra.

Att ansöka om 20-25 timmar på fsk om ni kan bli beviljade det låter väl som en bra idé. Kanske kan du annars börja plugga lite under föräldraledigheten för att bli beviljad fsk? Se också över om ni kan ta dubbeldagar under föräldraledigheten och vara hemma båda två en period eller tex 1-2 dagar i veckan. Det är väldigt värt det om man kan ta varsitt barn. Skaffa en bra sele eller sjal åt bebisen om du inte redan har det. Är guld värt om man behöver amma/bära bebis samtidigt som syskonet behöver uppmärksamhet.

Det låter precis som min äldste son när han var i den åldern. Något som faktiskt kan funka är att försöka ändra på dynamiken så att han inte hela tiden känner att han behöver pocka på uppmärksamheten.

Läs Playful parenting av L. Cohen. Finns inte en metod eller ett förhållningssätt som är bättre lämpat för dessa intensiva barn än denna, enligt mig.

Lek många lekar där NI jagar efter honom, eller är de som söker uppmärksamhet. Titt-ut och kurra-gömme är klassiker. "Krammonstret" när ni håller fast honom i en jättekram och skryter om hur han aldrig kommer att kunna komma loss, fast det egentligen är väldigt lätt för honom att slingra sig loss, något ni inte märker förrän det är för sent och gormar och gapar. Låt honom känna på hur det är att vara den som alla vill ha och vara med. Musik-stopp, statyer, kungen befaller ... är också lekar där de är ni som tittar på honom och de tränar samtidigt lite självkontroll och att lyssna. 

Inkludera honom i era aktiviteter, men på ett sätt som ni styr. Massor av beröm förstås, men det är så här man parar ihop sockar eller torkar av bord. Låt honom känna att han är en del av det ni gör.

Starta upp honom i en lek med typ duplo och gå sedan iväg med orden "Hämta mig när du har lekt klart så ska vi städa upp/vila/borsta tänderna/eller något annat som är lite tråkigt i barnögon". Det ökar motivationen att leka själv och gör det också klart att ni väntar på att han ska söka upp er.

Lär honom något. Det kan vara vad som helst man behöver öva på lite: bokstäver, poesi, dansa, räkna, er adress, spela piano. Det gör att ni kan ställa lite krav (kanske inte rätt ord för en 2-åring, men du förstår vad jag menar) och hjälpa honom att fokusera lite av all sin energi och uppmärksamhet.

Har inte svarat på de senaste inläggen, inser jag :)

Som någon här skrev. Att vi hittar på för mycket åt honom en hel dag kan defenitivt stämma. Så fort vi gör något ute där han antingen får leka på lekplats, cykla, leka med vänner så är han som sagt världens lyckligaste unge, med fullt normal och lätthanterlig dos av trots - inget som sticker ut. Då blir det att vi ganska snabbt efter frukost och påklädning sticker ut och gör något för att vi vet att allt går så bra när vi gör annat än att bara va hemma. Det är hemmafronten som blir riktigt outhärdlig.

Dynamiken mellan oss vid t.e.x, handling på Maxi är helt fantastisk. Superduktig och hjälpsam i butiken. Tjatar ingenting om godis eller liknande. får aldrig såna här berömda flippar som man hört om.

Någon föreslog att vi skulle låta honom vara med på hushållsbestyr. Ja absolut, det får han ju, i den mån som går. Men oftast ska det gå snabbt och det kanske är grejer han inte kan hjälpa till med.

Vår pojk är inte bara vild, och överallt? han är aldrig tyst heller. Han ska konstant prata (?tjata) med oss om något han vill ha. T.ex. nappen. Som vi försöker få bort dagtid. Det kan han gnälla om utan stopp medans jag lagar mat. Trots alla möjliga försök med pedagogiska svar så blir det ändå tillslut att man får ryta till riktigt ordentligt. Då slutar han. Men då är det något annat han börjar tjata om eller att han blir sur för att jag tappade humöret. Då kan han säga ?STOPP MAMMA? och slå mig?.. så är vi där igen. Jag måste sätta gräns och bli arg. Igen. Under tiden jag lagat mat i 45 min. har det varit oavbrutet med bråk. Även fast han får vara med och laga mat, även fast jag varit pedagogisk, även fast jag föreslagit saker för honom att leka/pyssla med, sätta på något på tv. Mitt psyke är så nedbrutet på bara denna korta stund.

Tack för tips om utökade timmar om man pluggar!! Det ska jag kika på faktiskt. Har ekonomikurser jag vill ta.

Det som snurrar i mitt huvudet konstant är. Varför kan inte min son leka själv? Varför behöver han vår konstanta uppmärksamhet och bli underhållen jämnt. Varför behöver han konstant prata med oss/tjata på oss. Varför följer han efter mig i varje rum och ropar på mig så fort jag inte finns nära honom? Varför gillar han inte att pussla, bygga, måla osv. trots att vi sitter med?. Varför vill han BARA busa, hoppa, snurra och leka vilt?

Har vi missat något? Vi är sjukt närvarande föräldrar som ger honom stimulans. Men det är helt omöjligt att få honom att vara still och koncentrera sig på något. Han är ju så otroligt trygg i sig själv annars, modig och så mycket vilja att lära sig och göra saker. Men är han på något vis otrygg ändå ? Eftersom han inte kan klara sig själv mer än några få minuter?

Jag upplever honom helt enkelt som ett stressat barn. Hyperaktiv.

Det enda jag önskar är mer harmoni på hemmaplan. En dag då det regnar och vi inte kan va ute så önskar jag att han kunde vara lite tyst en stund, leka på sitt rum någon halvtimme, inte tjata om något tills vi tappar det, inte hela tiden behöva uppmärksamhet, kunna någon gång kanske se en film med mig och mysa lugnt och stilla. Men det känns väldigt långt bort nu.

Men han är 2,5 år ... Då är det inte många som kan sysselsätta sig själva - särskilt inte just när deras föräldrar vill göra något viktigt. Och särskilt inte om det inte finns syskon som kan vara sällskap. Laga mat i 45 minuter? För oss med lite vildare barn är det helt enkelt inte en realistisk målsättning i den åldern. I alla fall om det handlar om vanlig matlagning och inte en pedagogisk aktivitet. Det är inte konstigt att du blir så frustrerad om det är det du tror är normalt och borde fungera.

Du upplever honom som stressad och hyperaktiv hemma, men inte när ni är ute eller i andra sammanhang. Tror du att du kan använda dig av dessa observationer? Vad får honom att må bra och vad tar fram dessa stressade sinnesstämningar? Eller är det så att han kan och vågar ta ut frustrationer och spänningar när ni är hemma?

Och varför måste du "ryta till" om nappen? För att få stopp på tjatet? Men han blir ju så arg att han skriker och slåss istället. Är det verkligen värt det? Är det verkligen den fight ni väljer att ta?

Jag tror att du behöver acceptera att barnet bara är två år.

Det är inte rimligt att han skall klara av att leka själv på sitt rum i en halvtimme. Vi har vårat barn i hasorna konstant (ett barn som absolut inte är ?hyperaktivt?).

Ni är två föräldrar. Utnyttja det.

Laga mat i 45 minuter gör man när den andre föräldern är närvarande.

Angående nappen. Hur länge har ni försökt sluta?

Och är det rätt väg att ryta om denna? Barnet är i situation troligtvis i behov av nappen. Det är JOBBIGT att vara utan den. Han tjatar inte för att vara elak/jobbig utan troligen för att han är ledsen/otrygg utan denna. Det betyder inte att ni ska ge upp och ge honom den. Men jag tänker att ryta ifrån kanske inte är rätt väg när det gäller en sådan sak som är en trygghet för honom?

Jag tänker att ni har goda möjligheter att få till det inomhus eftersom det fungerar utomhus.

Kan en lek där han skall kasta en mjuk boll i en hink vara något som är en aktivitet han kan sysselsätta sig med själv inomhus? Eller något liknande som är ?aktivt? och som han faktiskt tycker om?

Det låter som att du ställer alldeles för stora krav på din son. 

Välj dina strider. Är det verkligen superviktigt att han lär sig att sitta still vid matbordet just nu? Är det verkligen superviktigt att sluta med nappen exakt just nu?

Sluta vara pedagogisk hela tiden. Det blir för långa utvecklingar som gör att han inte förstår. Var tydlig istället.

Och vad gäller tal och en 2,5-åring. De SKA prata hål i huvudet på dig. Det kommer inte att minska heller än på några år!

Självklart är jag medveten om att han inte är ens 3 år och fortfarande liten. Men när vi pratar med familj och vänner som har egna barn i den åldern och dessutom ser med egna ögon så förstår vi ju att det självklart finns väldigt aktiva barn som våran, men de flesta säger att de absolut kan vara hemma en dag och att deras barn ändå kan sysselsätta sig en stund medan man verkligen måste göra något och att de inte behöver ge uppmärksamhet konstant. Min kära mor har uppfostrat 6 egna barn med täta åldrar. Hon kan bekräfta det jag känner när hon observerar sitt barnbarn. Att han verkar väldigt rastlös på hemmaplan och förstår min frustration att han inte kan vara still eller tyst någon minut ens.

Nappen måste vi börja ta bort dagtid då bvc sagt det. Tänderna börjar bli lite fula och dessutom får han munsår/sugmärke av det för att han uppenbarligen har för mycket sugeffekt. Vi brukar självklart ändå ge honom den ändå någon timme innan läggdags eller när han är ledsen för något. Men när han inte behöver den; Vi säger nej, tittar honom i ögonen och förklarar för honom MÅNGA gånger innan vi tillslut måste säga nej hårdare. Så där missförstår ni att vi ryter ifrån direkt? napp var bara ett exempel. Det kan vara godis, något han vill göra som

Inte går (typ gå till lekplatsen igen)?.

Som ni säger så behöver vi fortsätta vår jakt på att få honom stimulerad hemma. Lät som en bra ide med att kasta boll i hinkar. Han är svår att få intresserad av lugna lekar trots att vi är med, så det behövs väl lite mer aktiva lekar/leksaker. Dock kvarstår vår oro att han inte kan slappna av riktigt och att han behöver oss så mycket på hemmaplan.

Jag är inte ute efter egentid, göra mig iordning eller kunna slappna av lite i soffan. Behövs det så delar vi ju upp oss. Det är helt enkelt lite mer balans och harmoni vi vill ha när vi måste vara själva med honom och att han ska kunna känna sig nöjd och glad hemma. Och att vi ska kunna göra viktiga saker hemma utan att det blir katastrof och bråk.

Laga mat i 45 minuter. Vadå, det tar ju den tiden att laga mat när man är själv med ett barn? (Skära, skala, ta bort annan disk, steka, smaksätta, duka fram, göra sallad, tillaga, vänta tills klart) Det är ju inte direkt så att jag stänger av och bara lagar mat den stunden utan jag tar ju hand om honom samtidigt. Vi brukar självklart laga lättare måltider som går jättesnabbt? oftast är det ju så. Men tycker väl att det inte är orimligt att jag ska kunna göra nånting överhuvudtaget i 45 min. utan att han blir sådär som jag beskrivit flera gånger.

Snart börjar förskolan igen. Då fungerar allt prima. Då är det ju bara helger och eftermiddagar som blir lite såhär, och blir då inte lika frustrerande.

Dock väntar ju en mammaledighet från Oktober. Då har det gått några månader och han närmar sig 3. Får hålla tummarna att åldern helt enkelt gör sitt lite.