Schizoaffektiv men stabil

Det som är viktigt är att du är ekonomiskt stabil, har jobb och inkomst. Även för att man ska sedan få rättighet till mammaledighet och föräldraledighet. En graviditet är inte billigt, och sen när barnet är fött, då blir det ännu dyrare. Tak över huvudet. Ett socialt nätverk kan vara väldigt bra att ha. Just för om det skulle krisa någon dag, så har man stöd av andra människor också.

Sedan tänker jag att det är viktigt att du som blivande mamma ska må så bra som det bara går, både under graviditeten och efter förlossningen. Risken för återfall i sin diagnos är större när man har psykiatriska diagnoser, speciellt efter förlossningen.

Jag tycker du ska kontakta kvinnokliniken för att få rådgivning. Eller att din nuvarande läkare inom psykiatrin skickar en remiss för att du ska gå prata med en som har erfarenhet ang familjeplanering.

Som du skriver, det är viktigt att är stabil i sitt mående. Man får bara komma ihåg att barn kräver mycket och som förälder ska man uppfylla barnets behov, ekonomiskt, känslomässigt osv.

Lycka till!

Tack för svar. Jag är stabil både i måendet och ekonomiskt. Men kommer väl troligtvis få extra ekonomiskt stöd från fk då jag är singel? Jag menar inte att utnyttja systemet men vill också få en chans att bilda familj trots allt.

Det som bekymrar mig mest är om min familj blir kontaktad ifall det värsta skulle hända ifall jag mot all förmodan skulle bli sjuk igen. Blir jag lyssnad på om jag kräver att de inte får ha med barnet att göra?

Nu vet jag inte din familjesituation, men om känner man själv att det skulle vara bättre att familjen inte blir inblandad så ska sjukvården respektera det. Däremot ska man alltid vara förberedd på att frågor om familjesituation osv. Då tycker jag personligen man ska vara ärlig.

Att man är singel och bilda familj ska man få hjälp. Det är en en rättighet vi invånare har. Däremot (har jag för mig) gör man en utredning. Kliniken utreder/bedömer dig och din nuvarande situation.

Det som jag tänker är viktigt för dig, är att kolla med kliniken om vad det finns för alternativ. Ha en kontakt med din psykiatriska mottagning, där du får din medicin utskrivet. Man ska inte kapa alla band med sjukvården, det blir inte bättre.

Det är ju ingen garanti att man kommer fortsätta må bra i framtiden, även fast man känner att man mår bra i nuet. Allting kan ju hända. Inte för att låta negativ. Men lite realistisk måste man vara.

Jag tänker att man får tänka litegrann, ?om jag skulle bli dålig, vart kan jag lämna mitt barn i säkra händer?

Personligen är jag ganska pessimistisk, och vill se alla möjligheter ifall något skulle skita sig. Då är jag förberedd och har lite framförhållning. En tillfällig plan B, så att säga.

Jag jobbar inom psykiatrisk slutenvård och skriver en hel del orosanmälningar till socialtjänsten när en mamma eller pappa blir inlagd på avdelningen och har barn under 18 år. Det är vår skyldighet att göra. Men det är endast när föräldern blir försämrad i sitt mående och behöver bli inlagd. Att din läkare skulle göra en orosanmälan behöver inte betyda att något illa kommer hända. Det krävs ganska mycket för att socialtjänsten ska omhänderta ett barn. Den ?anmälan? tänker jag kan vara bra. För då får socialtjänsten möjligheten att hjälpa dig med olika insatser om det skulle behövas. Man kan alltid söka hjälp och stöd hos socialtjänsten utan att en läkare ska göra en ?anmälan? men det kan ta längre tid innan man får stöd. Därför kan det vara bra att läkaren också kontaktar dom.

Tack. Precis som jag skrev i första inlägget så vill jag vara transparent med socialen (heter det så?) och vården. Jag är medveten om att min läkare troligtvis komer att göra en orosanmälan på ren rutin. Jag kommer troligtvis behöva lite avlastning ibland så stödfamilj är redan på tal. Det som bekymrar mig mest är min familj. De är inte bra med barn.

Det finns ingen myndighet som kan tvinga dig eller barnet att ha en kontakt med folk som du eller barnet inte vill. Man har sin rätt att få välja vilka man involverar eller inte. :)

Tack ????

Frågetecknen var ett hjärta!

Om inte din familj, vad har du då för nätverk? Är sjukersättningen pga dessa diagnoser?

Hur tänker du skaffa barnet? Är det via sjukvården så brukar det ingå en psykosocial utredning.

Har du ingen partner, inget nätverk som kan avlasta(?) och redan nu verkar säker på att du kommer kräva massa insatser...varför? Snabb googling på din sjukdom utan att veta hur det påverkat dig men den verkar kunna vara väldigt allvarlig. Med ev IVF, graviditet, bebis så kommer det vara jävligt jobbigt. Får du ta dina mediciner under en graviditet t.ex?

Det var det jag undrade med inlägget. Jag kräver inte en massa stöd men vi har talat om stödfamilj och det är det enda jag behöver om jag är stabil vilket jag är ganska säker på att vara, men helt säker kan ingen vara. Därför är jag mottaglig även för fler. Jag har enbart en diagnos och ja det är därför jag har sjukersättning. Hur jag ev ska bli befruktad behåller jag för mig själv.

Jag har så låg dos medicin att det är clearat med vården men kommer inte amma.

Jag ställde dessa frågor i mitt inlägg med största ödmjukhet.