Ofrivilligt barnlös

Vet inte om jag egentligen har rätt att svara här, hoppas det är okej ändå. Vill ge dig mitt stöd och kärlek. Jag har äran att ha fått tre barn på naturlig och överraskande sätt, dvs inte planerat. Nu försöker vi få ytterligare ett till barn och jag har bara försökt en månad utan resultat. Jag mår så psykiskt dåligt och jag har aldrig mått såhär dåligt.. Äter knappt, ligger mest i sängen, mår illa, de som var roligt förr är inte det.. Mår så dåligt över att jag längtar över en bebis.

Kan nog aldrig förstå smärtan eller längtan hos er, men jag tänker på er och lider med er i denna otroligt jobba psykiska process.

Det är otroligt jobbigt att vara ofrivilligt barnlös. Jag tycker du behöver gå och prata med någon som kan ge dig stöd, det var det bästa jag gjorde under tiden vi kämpade.

I övrigt kan jag tyvärr inte relatera, vi skyndade fram till IVF och var så glada när det var vår tur. Vi var också oförklarligt barnlösa så det kunde kanske gått på naturlig väg för oss men jag hade inte det tålamodet. Behandlingen är jobbig men jag hade gjort om det tusen gånger utan att tveka för att få vår dotter. Hon är värd allt och lite till.

Tänk så här, är du beredd att försöka fyra år till utan resultat? Det kan ju bli så. Eller så blir ni gravida nästa månad, det kan man ju så klart aldrig veta. Chansen är väl dock väldigt liten efter så här lång tid. Eller så gör ni IVF. Det är inte säkert det fungerar heller så klart, men då har ni i alla fall gjort allt ni kan. Och ni höjer ändå oddsen en del att det ska gå. Bebisen blir ju inte mindre värd för att den skapades i ett labb istället för i din livmoder.

Jag är sjukt stolt över vår ivf och väldigt öppen med det, fatta att vi har orkat gå hela den vägen och krigat för att få vår bebis. Och att vi har sett ägget som blev henne. Och sett det befruktade ägget vid återföringen. Så otroligt coolt!

Hej!

Jag kanske inte heller har ?rätt? att skrlva här inne men vill oxå ge mitt stöd o kärlek till alla som kämpar. Våra förutsättningar må va olika, vi må ha olika historier bakom oss, men de vi har genemsamt är att vi alla kämpar och sörjer på våra sätt!

Ja va nyligen med om ett MA som upptäcktes i v12 på kub testet. Fostret hade dött i v 10. Hela min värld raserades. Det var visserligen oplanerad men så så välkommet. Upptäckte MA:t en månad innan vi skulle gifta oss. Fatta tajmingen? Hade det inte varit för min otroligt stöttande man vet jag inte hur mkt sämre ja hade mått.. o så på altaret samtidigt som jag känner hur jag blöder är en historia för sig. Väldigt jobbigt fysiskt. Nu 2mån senare har ja äntligen slutat blöda och på gyn undersökningen i förrigår syntes en ägglossning. Man kan ju bara hoppas att man prickat in den. Oavsett vad eller oavsett hur de än blir så är de viktigt o sörja på sitt sätt. Är glad att FL funnits under tiden för Gud så fina stöttande tjejer de är här inne! Önskar alla all lycka och är tacksam att kunna bolla tankar med samtliga!<3

Ofrivillig barnlöshet är en långdragen kris och ett trauma. Det bästa rådet jag kan ge dig är att söka samtalsstöd och kanske även kbt så att krisen blir lättare att hantera.

Lästips: fof.se/tidning/2004/5/artikel/en-utdragen-kris

Eftersom utredningen visar på oförklarlig barnlöshet så är det möjligt att bli gravid naturligt men mycket svårt. När man är oförklarligt infertil så har man ca 2% chans per försök att bli gravid. Så om du tänker dig en tärning med 50 sidor som du ska slå varje månad och du blir bara gravid om du får en 1:a. Motsvarande så har de som är fertila en vanlig tärning med sex sidor och blir gravida om de slår en 1:a eller 2:a. Dvs de har ca 30% chans att bli gravid per månad. Genom ivf får ni en större möjlighet att få barn snabbare. Dessutom kan ivf visa på andra saker som gör det svårt att få till en graviditet och detta kan man få hjälp med. Så även om ivf är svårt och jobbigt att gå igenom så kan det leda till en graviditet, det kanske är dags att ta det steget? Det vet bara ni men jag önskar er all lycka <3

Hej,

Kan relatera till hur helvetet känns.

Vi har inte hållt på så länge som ni har, vi har hållt på i över 1,5 år snart och så fort vi fick möjlighet att utreda så gjorde vi detta och vi blev direkt remitterade till IVF. Vi har nu gjort 2 IVF försök som inte fungerat och har 3e inplanerat nu till september. Jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv, det är en annan typ av sorg och smärta detta med barnlöshet. Jag påbörjade en samtalskontakt som hjälpte mycket med perspektiv och att man blir lite snällare mot sig själv.

Jag kan förstå tanken att man vill att det ska ske på egen hand, men det finns ju stöd att få och förhoppningsvis går det via IVF. Precis som någon sa innan så kan man vänta 4 (eller mer) år till och hoppas, eller så kan man ta emot den vård som finns och kanske bara vänta några månader.

IVF är såklart inte det roligaste, men jag hade gjort det varje månad om det genererade ett barn, det hade varit värt det. Det fysiska med sprutor och äggplock tyckte jag inte alls var det som var jobbigt, utan det jobbiga är just ovissheten, väntan, längtan och sorgen, som jag upplever förstärks under IVF tiden just för att hoppet skjuter i höjden. Jag hoppas verkligen att det går på något sätt för dig, men mitt råd är, vänta inte. Det är tärande redan som det är, om du kan korta ner lidandet för dig själv, gör det 

Känner igen mig så mycket. Vi kämpade i 7 år, 5 missfall innan det var vår tur att få en liten.

Av olika anledningar valde vi aldrig utredning eller IVF utan försökte med kosttillskott och annat. Jag hade väldigt låg äggreserv och jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att det tog sig. Vid tidpunkten för lyckoträffen åt jag ett kosttillskott som heter DHEA, något som inte säljs i Sverige med receptfritt i många andra länder.

Önskar att jag hade ett facit att ge er men vet att det hjälper inte ett dugg. Mår du väldigt dåligt så prata med någon du litar på och som orkar finnas där. Överväg gärna IVF om det skulle funka för er, det är ju ändå den bästa lösningen i er situation.