HJÄLP! Min 10-åriga dotter är mobilberoende (är inte alla 10-åringar det?)
Här kommer min ?HJÄLP! Min 10-åriga dotter är mobilberoende?-roman som jag länge velat skriva! En vädjan att få ta del av erfarenheter och tips från andra föräldrar som också är oroade för sina barns mobilanvändande, utan pekpinnar och dömande! Vi kämpar alla med detta, och har olika förutsättningar och strategier. Låt oss stötta och lära oss av varandra!
Dottern är 10 år, och jag har tillåtit det gå allt för långt när det gäller hennes skärmtid nu under sommaren, framför allt mobilanvändandet (även om jag tror att nivån är ?normal? för hennes ålder). Under skolterminerna blir det kanske 2-4 timmar om dagen. Men nu på sommaren kan det lätt bli 4-8 timmar om dagen (inklusive hos kompisar). Hon använder mobilen kanske 80% av skärmtiden, i övrigt TV-serier eller Roblox eller nån gång Minecraft på laptopen. Jag har trots allt hårdare mobilregler än alla hennes nära kompisar, som i regel inte har några regler ALLS. Min dotter får under terminerna inte kolla mobilen på morgonen när hon vaknar, ej heller mellan skola och middag. Detta leder dock till att hon utan undantag använder mobilen från att sista middagstuggan är uppäten, tills hon går och lägger sig (om inget annat kul händer). När jag har mobilregler, till exempel under vårterminen fick hon sluta spela kl 20.00 för läggdags, vilket direkt gjorde att hon kände sig utanför och ?töntig? när alla andra sitter och spelar tillsammans längre än så. Svårt att göra det ?bästa? för dottern när hon blir lidande socialt.
När hon väl är med kompisar (förutom att spela med dem online, vilket de gör hela kvällarna) så sitter de mest med mobilerna. Jag märker att kompisarna känner sig kränkta och arga när jag ibland ?samlar in? mobilerna till min ?mobillåda?, för de är inte vana vid det hemifrån. Mobilen är deras eviga snuttefilt som ingen får ta ifrån dem! När jag lämnar dottern hos kompisar kommer kompisen med mobilen i handen och står och scrollar TikTok i hallen (låter inte dottern ha denna app!) medan dottern klär av sig jackan. De kramas inte när de ses och säger hejdå (vilket jag tror delvis beror på mobilberoendet och bristen på närvaro i nuet, och närhet i deras relation). När kompisarna kommer till oss sätter de sig ofta med mobilen i soffan bredvid dottern, som då gör samma sak. Hennes närmsta 4 kompisar (tre tjejer och en kille) som betyder allt för henne har inte har några som helst mobilregler hemma, utan kan sitta hela dagarna, ibland långt efter midnatt. Personligen tycker jag inte det blir speciellt givande relationer för dottern som ni förstår. Det känns som att de inte känner varandra.
Som jag uppfattar det är dottern INTE mer mobilberoende än genomsnittsungen i hennes ålder, men jag som förälder är mycket mer orolig än de flesta föräldrar (hur ska de klara sig när de blir tonåringar och sen vuxna!?). Jag har fortfarande kvar visionen om att barn ska kunna leka ?som förr? och ta hand om sig själva utan mobil. Vad har hänt med alla aktiviteter (och ?icke-aktiviteter?) som barn ägnade sig åt förr, och mådde BRA av? Har vi föräldrar bortprioriterat dem för att våra barn blivit så mobilberoende? Vad hände med att skriva dagbok, ligga och titta på molnen, ta en cykeltur, läsa i timmar, sitta och prata om relationer och problem, spela sällskapsspel, bygga egna projekt, måla, gå ut i skogen, skriva listor, egna lekar, långa promenader med kompisar... Här finns både lekplatser och skogar, och även ett centrum på nära avstånd. Förutom detta så har jag upptäckt att deras uppmärksamhet i en aktivitet är så mycket kortare än ?på min tid? (född 1980). Har skaffat högar med sällskapsspel, pyssel, pingisbord, stångtennis och rollerblades. Men när de väl knytit på sig rollerbladesen och alla skydd så kommer de tillbaka och tar av sig dem efter 5 minuter (vi har jättefina långa, släta vägar att åka på) för att de är ?klara?! Och då säger de ändå att det var roligt. Det är som att mobilena är deras andningsluft, som att de håller andan när de är utan mobilen.
I ärlighetens namn är ju barnens mobilberoende dessutom väldigt bekvämt och praktiskt för oss föräldrar, för det kräver knappt någonting av oss och kan fungera som en enorm avlastning. Detta är nog en stor anledning till att vi tillåter detta trots vår oro. Vill inte skuldbelägga någon eller mig själv, men behovet av avlastning och lugn och ro för oss föräldrar är ju ofta enormt! Borta är syskonbråken, borta är det eviga tjatet, borta är nedstökade rum och drivor med sönderklippt papper... det vill säga så länge de tillåts ha mobilen i handen. Allt blir luuuungt... och tysssst....
Min lättnad och glädje över att hon faktiskt har och umgås med kompisar förtas snabbt när jag får höra efter en övernattning att de spelat/scrollat mobil under ALL vaken tid utöver måltiderna, dvs 10-15 timmarspass med mobilerna i handen. Jag kan ju inte sätta regler för dotterns kompisars hem, och trots att jag antytt till föräldrarna hur mycket jag uppskattar skärmfri tid för barnen så har de inte kraften att sätta hårt mot hårt gällande sina barns beroende.
Jag tycker att dottern är SÅ passiv när hon inte har mobilen. Det vanligaste är faktiskt att hon bara lägger sig ner och stirrar rakt fram. Eller oroligt vandrar runt i huset, ställer sig och tittar på mig och hoppas att jag ska underhålla henne på något sätt. Har lyckats att kärleksfullt tvinga henne att läsa en stund, rita en stund, gå ut i hängmattan en stund, men detta gör hon bara i pass om ca 15 minuter.
Jag vet att det ytterst är JAG som bär ansvaret för hennes beroende (det är lika bra att kalla det vid sitt rätta namn, även om det smärtar). Det är jag som tillåtit henne använda mobilen så mycket som hon gör, och som format hennes beteendemönster och hjärnans belöningssystem. Jag försöker göra aktiviteter med henne, låta henne vara med vid matlagning och bakning, ta med henne till affären, skaffa pysselgrejer och böcker, köpa leksaker som hon gillar, boka in henne på aktiviteter (hon har under terminerna dans en gång i veckan, ska ev skaffa en aktivitet till).... vilket hon tycker är kul! Men det kan ju inte ersätta den stora mängden ?vardagstid? som barn har, speciellt på sommaren och även helger. Alla dyra leksaker, sällskapsspel, och aktivitetssaker från i julas bara samlar damm. Hennes kompisar tycker inget sånt är kul eftersom de är så djupt mobilberoende.
Jag har begränsat med tid för barnen då jag är ensamstående med tre barn och både pluggar och jobbar just nu. Sätter jag bara gränser för mobiltiden så blir det lätt att hon bara lägger sig ner och stirrar... hon känns så ?lost? att jag tycker synd om henne! Det skäms jag för, men så är det. Känns ?taskigt? att hon t.ex. inte ska få spela om hon är hemma en hel dag (ibland är hon hemma själv då jag jobbar). När jag frågar vad för andra saker hon kan eller vill göra så är det alltid bara en axelryckning och ?vet inte...?. Jag förstår att många vill ge rådet att bara sätta gränserna och låta utvecklingen ha sin gång... och det kanske är det enda sättet, med eventuell nedtrappning först. Men det är SÅ svårt, när hon blivit så osjälvständig som hon blivit, och när kompisarna är som de är.
Har till och med börjat dela in skärmtid i ?bättre? och ?sämre? inombords, och önskar att hon istället för favvospelet Roblox ska spela mer utmanande och utvecklande ungdomssspel på t.ex Playstation, och att hon istället för mobilspel ska titta på TV för att hjärnan ska få vila mer, och att det trots allt ofta är mer meningsfullt innehåll än de hjärndöda spelen de spelar, eller appar som TikTok, som bara bygger på kickar (trodde aldrig jag skulle vädja till barnen att se på TV!)
Dottern har (på mitt intiativ) tagit upp kontakten med en gammal kompis som flyttat längre bort (som jag tycker jättemycket om, och som inte alls är lika skärmberoende), och blev helt chockad när mamman berättade att hon endast har 90 minuters mobiltid OM DAGEN! Även nu på sommaren. Låter ju helt fantastiskt, och egentligen ganska ?lagom?. Men KAN barn klara det idag? Min dotter kan lätt sitta 5-timmarspass hemma (och kompisarna 15-timmarspass). Hon åkte och sov över hos den kompisen och hade haft jättekul med sällskapsspel, pyssel, utelek med mera. Men så fort hon kom hem sögs hon in i mobilen (för att jag tillät det, jag vet, men tyckte att nu ?förtjänade? hon det efter all mobilfri tid, bakvänt tänkande ? jag vet...). Det var mötet med den mamman som gav mig inspiration till en nytändning.
Jag pratar jättemycket med dottern om detta, som är VÄL medveten om min oro, vilket tyvärr också ger henne skuldkänslor. Ofta när jag kommer in i rummet kastar hon telefonen ifrån sig och tar tag i närmsta leksak eller bok. När jag kommer hem flyger hon upp och börjar prata med mig för att dölja mobilanvändandet. Har pratat massor med henne om detta med empati och pedagogik, och att hon inte ska ha skuldkänslor. Men de gånger jag inte har hårda tidsgränser (?-Försök att göra annat också?) så uppstår ändå detta. Men när hon väl HAR tidsgränser så blir det ?ligga och stirra rakt fram?-problematik med efterföljande ?pappa med dåligt samvete-syndrom?.
Hur har ni det alla där hemma? Vad är era erfarenheter och reflektioner? Är det vanligt att inte ha några mobilgränser alls? Klarar vissa barn av det? Är det vanligt hos barnens kompisar att de inte har mobilgränser? Eller har ni/de begränsad skärmtid, och hur lång tid är den i så fall? Hur mycket använder era barn mobilen eller skärmen? Vad gör barnen när de t.ex. är själva i många timmar / hela dagen, och har skärmförbud? Hur gör man när barnets alla kompisar är mobil- eller skärmberoende? Har ni förbud för dem i ert hem?
Är jättetacksam för era erfarenheter och tips, och tack för att ni lyssnade på min långa utläggning.
