Är det lönt att driva tvisten ?

Svårt att säga utifrån detta men jag personligen hade aldrig kunnat sätta mig ner och bara låta det vara medan jag vet att mina barn lider där de är?

Hur skulle jag kunnas försvar mig sedan då de är vuxna och konfronterar mig med min passivitet i tvisten. 
Kör på, kör in i kaklet för din mans barns skull. De har rätt att kräva sin pappas engagemang. 

Om barn som är så pass gamla säger att de vill bo varannan vecka och inget superskadligt kan bevisas så kan det vara svårt att vinna.
Om mamman yrkar på fortsatt gemensam vårdnad så kommer rätten troligtvis gå på det då normen är att man fortsätter ha gemensam vårdnad så långt det är möjligt. Men jag gissar att det är viktigare med själva boendet i den här frågan egentligen - med tanke på påverkan på barnen.

Har nära erfarenhet av psykiskt sjuk person som verkligen inte förstod hur det påverkade barn. I det fallet vann den andra föräldern både vårdnad och boendet men då var denna person riktigt sjuk, det märktes, det ramlade in orosanmälningar från många olika håll och personen blev tillslut intagen på tvångsvård. 
Det du beskriver låter inte som om det finns någon diagnos satt av läkare?

Viktigt är att advokaten lyfter upp det dåliga samarbetet tidigare, eftersom samarbetssvårigheter är en av de vanligaste orsakerna idag att man får enskild vårdnad. 

Jag har en vän som nyligen förlorade i rätten. Den andre föräldern hade inte ens haft barnen hos sig på drygt ett år, för att denne helt enkelt hade avsagt sig allt kring barnen. När min vän till slut gick till rätten för att få enskild vårdnad eftersom det var krångel med blanketter, pass osv, vaknade den andre föräldern till (ville inte ge bort "makten" troligen), parterna tvingades till samarbetssamtal med en person utsedd av tingsrätten. Det hjälpte inte, och det gick vidare till huvudförhandling men det blev en kort process där domaren i princip sa: " Ni ska samarbeta!" och så var det slut. 

Personligen hade jag nog drivit processen ändå, om den ändå har startat. Jag tror att man kanske ångrar sig annars, att man inte vet hur det kunde ha gått och att man gjort allt för sina barn. 

Ja, självklart!! Jag hade kämpat med näbbar och klor för mina barns välmående! Begär vittnesmål från skolan, gärna flera olika lärare, även de där myndigheterna som sett att barnen mår dåligt, allt sånt väger tungt! Och ifrågasätt om Familjerätten lägger fram att barnen vill bo hos sin mamma, så små barn fattar inte sitt eget bästa - det är därför vi har vårdnadshavare!

Din mans sanning är hans sanning, inte nödvändigtvis en objektiv sanning. Att barnen mår dåligt har sannolikt sin största grund i den pågående konflikten mellan föräldrarna. När de två personer som ska vara barnens trygghet strider påverkar det barnen otroligt negativt. Att lägga ned tvisten skulle ge god effekt på barnens mående.

Det ska EXTREMT mycket till för att en förälder ska fråntas både boende och vårdnad. När barnen dessutom själva uttrycker att de vill bo lika mycket hos båda så krävs det ännu mer.

Det är mer regel än undantag att föräldrar i vårdnadstvis anklagar varandra för att vara narcissista och manipulerande. Ytters sällan är så fallet. Mest handlar det om att båda föräldrarna förlorat barnperspektivet och gått in i krigstillstånd gentemot den andra föräldern med barnen som kanonmat.

Om det inte finns SJUKT goda skyddsskäl att driva saken vidare skulle jag råda er att löggay ned saken. För barnens skull.

Finns studier som visar att barn till föräldrar i vårdnadstvis far lika känslomässigt illa som barn som växer upp i krig. De har ingen trygghet och stabilitet. Lever i nåt vaccum gällande sin egen vardag och tillvaro medans vårdnadstvisten pågår och pågår i månader och år.

Precis som andra redan sagt, när barnen är så pass gamla så ska rätten ta väldigt stor hänsyn till barnens vilja utifrån dess mognad och ålder.

Något som gör det hela väldigt klurigt är dock att rätten egentligen skall fastställa att det barnet uttrycker är dess egna opåverkade vilja, något som är otroligt svårt. Socialen och rättsväsendet har heller inte varken kompetens eller verktyg för att säkerställa detta på ett rättssäkert sätt.
Detta står uttryckligen i barnkonventionen som vi som land tog upp som lag vid årsskiftet.....

I en vårdnadstvist eller en vårdnads- och boendeutredning så väger uttalanden/vittnesmål från opartiska referenspersoner som träffar barnen i sin vardag via sitt yrke blytungt.
Har pedagogerna på förskolan sett nått knas? Mentor, studievägledare eller skolsköterskan?   
Detta kommer i så fall ge ditt juridiska ombud ett stort mys-leende.