Hur gick det till när ni skaffade barn

Mååånga tjejer säger att de vill ha barn tidigt men sen när verkligheten kommer ikapp så är det inte lika intressant längre att vara 25 år och mamma. Man tyckte kanske tidigare att 25 var väldigt gammalt osv. Nästan alla mina vänner sa samma sak, inte jag, men ingen har barn ännu och vi är 28:a liksom.

Men i ert fall så behöver du faktiskt ta upp frågan ordentligt med henne, då skapar ni de bästa förutsättningarna för ert eventuella framtida barn också. Det är inte så vanligt att en 25:årig kille som dessutom studerar jättegärna vill ha barn så han kanske tror nått helt annat om dina känslor kring ämnet.

Så prata med henne och tala om att du vill att ni ska kasta preventivmedel och låta naturen ha sin gång. Och lyssna på vad hon säger efter det.

Det låter kanske inte så romantiskt, men vi hade varit tillsammans i ca 5 år och precis sålt lägenheten i Stockholm och betalat handpenning på ett hus i småstaden där vi båda fått fasta jobb. Så satt vi en kväll med budgetdokumentet framför oss och planerade framtid. Framtida renoveringar, hur mycket pengar har vi till bröllopet nästa år, hur mycket kan vi lägga undan till resor osv.

Och där någonstans kom frågan upp. Jag pekade på 2020 och sa - här kanske det är lagom med ett barn? Så var han tyst en stund och sen sa han ?jaa, eller här? och pekade på 2019 som bara var ett år bort. Så bestämde vi att jag genast skulle boka till för att plocka ut p-staven och sen körde vi kondom ett tag. Så kom september och min bror berättade att han väntade barn. Tystnad i bilresan hem från den middagen, och när vi svängde in på uppfarten sa jag ?nu kör vi va?? Och det gjorde vi också. :) barnet kom 10 månader senare så det gick rätt fort!

Jag har tydlig från början med att jag ville ha barn rätt tidigt, var 24 när jag sa att jag ville börja på riktigt. Min man ville att tillfället skulle vara perfekt och när jag var 25 hade vi fortfarande inte nått dit och han kände sig stressad över att han inte kände sig helt redo. Vi la det på hyllan och bestämde oss för att inte prata om det förrän jag fyllde 26 men 1 månad innan jag fyllde år så sa han att han var redo. Så vi körde igång direkt.

Men prata med varandra. Lägg fram hur du kännet helt enkelt. Som föräldrar så är kommunikation mellan varandra jätteviktig och det börjar redan innan man blir gravida. Sen är inte det säkert att det sker speciellt "naturligt" och oplanerat att bli gravid. Som kvinna tycker jag det var extremt psykiskt påfrestande när mensen dök upp varje månad att bara ligga på måfå har bara funkat med 1 av våra 3 barn. Men vi har alltid pratat med varandra om hur vi tänker och känner.

Jag har alltid velat ge mina barn allt! Bästa chanserna för kärnfamilj, god ekonomi och mkt ledighet tillsammans. Osv. Killen jag bodde med när jag var student ville ha barn. Efter 5 år ihop så insåg jag att han var en idiot och jag var glad över att inte ha skaffat barn med honom. Dessutom så ville jag ha så mkt bättre start för mina barn än en lägenhet och samboförhållande. När jag var 30 så hade jag ett bra jobb och trivdes med mitt liv. Då mötte jag den rätte! Vi köpte drömhuset ihop och gifte oss något år senare. Nio månader efter bröllopet kom barn nummer ett. Det blev naturligt för oss att det var dags. Vi hade köpt huset, gift oss och hade sparande nog för långa och gemensamma föräldraledigheter. Dessutom var relationen väldigt trygg. Inga gräl alls, bra sex och mycket kärlek.

Skaffa inte barn för att du tror att det är rätt. Skaffa barn först när ni båda är 110% redo och förutsättningar är dom bästa. Ni har gott om tid på er.

Jag stoppade in snoppen i min fru och hon blev gravid. Sen kom det barn ur hennes snippa. 

Men vad är du för en velpelle? Du tycker det är ok om det händer men du verkar inte våga säga det till henne? Du "skojar" om att köra utan skydd osv. Varför sätter ni er inte ner och verkligen pratar igenom läget? 
Du inleder med att säga att du inte är så drivande nu och 3 år framåt, men sedan visar din text att du verkar vilja det mycket. Det är som om du vill att hon är den som säger det rakt ut först. 
Hon kanske tänker likadant? Hon är osäker på hur stark din längtan efter barn är, och vågar inte säga rakt ut. 

Du börjar tveka på relationen för att du inte vet riktigt vad hon vill men du vill heller inte att det ska planeras för barnalstrandet. Du är som sagt riktigt velig! 

Ni är inte speciellt gamla, du kanske inte är mogen för att bli förälder när du velar på det här viset? Det jag tycker är allvarligast här är att du på något sätt vill ha ett klartecken från henne (lägga ansvaret på henne), men om ni är redo och vuxna människor så kommer ni fram till detta tillsammans. 
Prata bara. Sätt er en stund och resonera om nuläget, om dina studier, vad gör hon nu (det skrev du inte ens), om barnfrågan, om vad som är rimligt nu eller senare. Ekonomi är smart att diskutera i samma veva också. 

Jag och sambon ville till en början olika, men till slut kom vi överens om att jag skulle bli klar med studierna först. Jag skulle fylla 26 året då vi skulle börja försöka. Han var då 25. Sen visade det sig att det skulle ta ett tag innan vi faktiskt blev gravida. När vi väl lyckades hade jag fått jobb och han hade börjat studera. Trots att jag önskade bli förälder tidigt i livet så hann jag fylla 28 innan jag fick mitt första barn.

Ser man det bara ur ålderssynpunkt så är det inte mer till historien än så, men jag måste erkänna att det var väldigt läskigt att börja försöka. För min del, som kvinna, skulle jag ju behöva gå igenom en enorm kroppslig förändring och antagligen få skador efter graviditet och förlossning. Det är läskigt som f*n och så läser och hör man om män som plötsligt blir barn själva och så står man där med hushåll, två barn och jobb. Jag gick igenom alla de här tankarna före vi började försöka. Det som fick mig att verkligen vilja börja försöka var att jag och min sambo pratade om våra förväntningar på varandra. Hur han ville att vårt partnerskap skulle fungera som föräldrar också. Att vi bestämde vem som skulle ansvara för vad.