Kub visade på 1:2 på alla trisomier… någon som ändå fött ett friskt barn?

Tack AMCG för peppen!

Jag har 4 års erfarenhet av arbete med barn som har svåra till grava funktionsnedsättningar. Det har därför också alltid varit en rädsla att få barn då jag varit orolig över att själv få ett barn som behöver flytta till boende och sedan bara kunna träffa den några gånger per år ? så jag och min sambo är ganska överens om hur vi gör om vi får det tråkiga beskedet hur förstörda vi båda än kommer att vara över det? jag har tappat mitt förtroende för vården när de kommer till gruppboenden osv, även om det i huvudsak ska vara något bra så såg jag allt annat än bara bra saker.

Idag gjorde jag MKP, allt gick bra och moderkakan var lättåtkomlig. Läkarna förtydligade hur ovanligt detta är för någon i min ålder, det närmsta läkaren kunde relatera mitt fall till var med en kvinna som var 43 år och hade en sannolikhet på 1:3 på trisomi 21. I hennes fall så visade sig bebisen vara frisk och ?normal?. Så det känns lite mörkt idag.. är rädd för det tråkiga beskedet.

Under ultraljudet la jag märke till att nackspalten blivit mindre och att bebis hade vuxit mer än 2 cm på 5 dagar, kändes bra. Jag såg ryggrad, hjärna och allt såg så mkt mer välutvecklat ut än senast. Bebis sög på tummen och hoppade runt massor. En livlig krabat. Jag fick nya bilder och några riktigt bra samtal med läkaren iaf.

Gud vad jag önskar att allt ska vara bra med lillen!

Förlåt för sent svar men jag har haft de jobbigaste dagarna i mitt liv? fick bekräftat i torsdags att lillen har kromosom 21? så tungt.

Många väljer ändå att genomföra graviditeten men vi vet inte hur allvarligt det är och jag har själv jobbat med barn som inte kan bo hemma med DS? något jag varit rädd för i hela livet att behöva flytta mitt egna barn till gruppboende, då jag sett hela baksidan av detta.

Det kommer därför bli abort? det känns så hemskt allra helst eftersom jag kommer vara i V.15 (går in i v.15 imorgon). Jag vill inte men vet samtidigt att det är det bästa för oss alla.

Vår älskade lilla som skulle bli vårat Jul-mirakel blir istället en ängel.

Det gör så ont i mitt hjärta. Hur ska jag någonsin våga försöka bli gravid igen?

Förlåt för sent svar men jag har haft de jobbigaste dagarna i mitt liv? fick bekräftat i torsdags att lillen har kromosom 21? så tungt.

Många väljer ändå att genomföra graviditeten men vi vet inte hur allvarligt det är och jag har själv jobbat med barn som inte kan bo hemma med DS? något jag varit rädd för i hela livet att behöva flytta mitt egna barn till gruppboende, då jag sett hela baksidan av detta.

Det kommer därför bli abort? det känns så hemskt allra helst eftersom jag kommer vara i V.15 (går in i v.15 imorgon). Jag vill inte men vet samtidigt att det är det bästa för oss alla.

Vår älskade lilla som skulle bli vårat Jul-mirakel blir istället en ängel.

Det gör så ont i mitt hjärta. Hur ska jag någonsin våga försöka bli gravid igen?

Beklagar!

Ni gör helt rätt val. Man måste känna själv vad som är rätt och riktigt i er situation. Jag hade troligtvis gjort samma val.

Jag växte upp med runt mig DS och det är väldigt krävande även om det är givande på andra plan. Det innebär en annan oro för sitt barn som liksom aldrig försvinner på ett annat sätt än med ett barn som i vuxen ålder fungerar normalt i samhället.

Jag förstår er val och tycker nu gör rätt. Man kan älska liten även om man avbryter graviditeten. Hen kommer alltid vara en del av ert liv oavsett.

Styrkekramar!

Beklagar!

Ni gör helt rätt val. Man måste känna själv vad som är rätt och riktigt i er situation. Jag hade troligtvis gjort samma val.

Jag växte upp med runt mig DS och det är väldigt krävande även om det är givande på andra plan. Det innebär en annan oro för sitt barn som liksom aldrig försvinner på ett annat sätt än med ett barn som i vuxen ålder fungerar normalt i samhället.

Jag förstår er val och tycker nu gör rätt. Man kan älska liten även om man avbryter graviditeten. Hen kommer alltid vara en del av ert liv oavsett.

Styrkekramar!

Jag beklagar verkligen. Det måste vara ett så svårt beslut. Men det är absolut rätt beslut för er. Ta er tid att sörja för det behövs.

DS är inte genetiskt. Så när ni blir gravida nästa gång, kommer det att bli med ett friskt barn.

Styrkekramar och stort lycka till i framtiden.

Jag beklagar verkligen. Jag lider med er. Vi har själva varit i en liknande sits nyss och det är det värsta jag varit med om. Dock visade det inga kromosomförändringar, men vår lilla har diafragmabråck så vi stod också i valet och kvalet att avbryta. Vi vet inte om hon överlever förlossningen, så jag förstår verkligen era krossade hjärtan. Massa kramar

Åå era stackare, jag håller tummar och tår för er lilla tjej.<3

Det är verkligen en tuff situation som man inte trodde man skulle hamna i.

Är så glad att jag har min helt fantastiska sambo, blir lite lättare om man iaf är två.

hoppas att allt ska gå vägen för er

Kram kram <3

Beklagar verkligen resultatet. Jag gick igenom precis samma sak för snart 4 veckor sedan. Det var oerhört tufft, inget jag trodde jag skulle behöva gå igenom, men jag känner mig redan starkare och det kommer kännas bättre. Om du vill prata om det eller har några frågor så bara hör av dig. Jag har ju det ganska färskt och det kan vara skönt att prata med någon på denna sidan av systemet än någon vitklädd. Något som också hjälpte mig var en gammal tråd här på FL i änglarummet med mammor som fått göra samma sak som oss samt på fb finns en grupp för oss som avbrutit en graviditet.