Han velar i relationen

Hej! Har du varit i en liknande situation? Önskar erfarenheter. Varning för långt inlägg.

Älskar min kille. Vi har varit tillsammans 7-8 år och vi har både passion och är bästa vänner. Starten på förhållandet var struligt och på distans. Efter några år stabiliserade det sig och jag har varit lycklig. Hans upplevelse är att han vill vara tillsammans men att han tycker att vårt förhållande varit tungt. Jag tycker också det varit tungt stundvis men alltid värt det. Vi är från olika länder så det betyder också att leva ifrån den enas hemland.

Han funderar mycket på lycka och på hur man blir verkligen lycklig och hur man hittar ro i sitt liv. Han är omsorgsfull och så fin på så många sätt. Han är däremot något passiv i sin livsstil, han önskar ofta att utomstående faktorer ska göra honom lycklig. Han är också dålig på att sätta gränser eller fatta beslut, och vill att alla runt honom ska ha det bra och offrar också en del av sig själv därför. Han har haft ett mönster av att avsluta relationer genom otrohet, min tolkning är att han inte kan ta val och är rädd för konfrontationen. Han har ändå ?bränt? sig hårt på detta och hamnat så på botten av det att han inte kommer att göra det igen, vilket jag faktiskt litar på. Han går mycket på känsla, då när han är lycklig är han bara lycklig, men när livet är tungt så tänker han att allt är fel, relationen, jobbet osv.

Jag är mera av en tänkare med en stark magkänsla, och försöker bena ut hur saker löser sig bäst. Jag tycker inte om att problem hänger över mig, utan vill helst försöka lösa dem. T.ex. går jag i samtalsterapi för att kunna lösa lite inre knutar. Jag är uthållig och kan länge vara i en dålig situation om jag tror på att det kommer att vara värt det.

Jag har sedan ett par år tillbaka önskat att gifta mig och snart få barn. Vi har alltid pratat om barn, och varit ense om hur många vi vill ha och vi delar samma värderingar. Nu när allt klaffat efter många års kämpande, vi bor i samma land, har stabila jobb och köpt en lägenhet och allt är perfekt till det yttre har han blivit osäker. Han ville ha mera tid, så vi bestämde oss för att vänta ett halvt år. När den tiden gått så var han inte alls mera redo, utan sa fortfarande att han behöver tid och hitta ro. Han friade också, men har senare sagt (då jag konfronterat detta) att han gjorde det för att han såg hur olycklig jag blev när han inte var ?med på noterna?. Nu vill han ha tid till att känna efter hur han verkligen känner. För mig känns det som att det var barnfrågan som gjorde att han måste konfrontera sig själv. Vi har blivit betydligt ärligare med varandra under det senaste året och har en god dialog men med en del känsloladdade och hetsiga diskussioner.

Han säger att han inte vill såra mig, men han sårar mig desto mera när han velar. Jag känner stor sorg när saker inte blev som jag hoppades. Drömmer fortfarande om en familj och har ett starkt driv framåt i livet, medan han vill stanna upp. Märker att jag bryts ned i denna situationen, jag har också ett stort behov för trygghet. Jag har också sagt att jag klarar mig om han vill lämna, att han inte ska vara i detta för min skull. Han säger att han vill vara tillsammans men att han vill hitta ro i tillvaron före vi tar ett steg framåt. Är rädd för att hans obeslutsamhet till slut betyder att jag måste göra ett val när han inte gör det. Det gör mig så förbannad och önskar att han skulle se sitt eget ansvar i situationen. Vet inte vad jag ska göra.

Tack för att du orkade läsa såhär långt. Tacksam för svar och synvinklar! <3

Du får vara ärlig med hur du känner. Sätt lite press

Jag har sagt allt detta till honom. Han säger att ytterligare press inte funkar utan att det bara gör det svårare för honom att fatta ett beslut. Ultimatum funkar inte på honom, han blir bara arg.

Vad du än gör, försök inte tvinga honom eller övertala honom till barn. Sådant är något av det mest egoistiska och elaka man kan göra, både mot honom men främst för det potentiella barnet. 

Du nämner inte hur länge ni bott tillsammans? För om det bara är ett kort tag så kan jag förstå hans tveksamhet. 

Men om du inte gillar läget är det bara att ta en paus eller göra slut helt enkelt. 

Har han problem med bipolaritet eller så?  - "när han är lycklig är han bara lycklig, men när livet är tungt så tänker han att allt är fel, relationen, jobbet"

Jag tycker du har beskrivit en klassisk velpelle. Han kommer aldrig klart kunna säga: "Ja, idag vet jag! Jag vill gifta mig och jag vill att vi börjar skaffa barn nu" . 

Antingen "tvingar" du honom att ta nästa steg genom att ställa ultimatum eller så blir det nog tyvärr så att du ger upp och lämnar till slut. 

Jag tror också att han lurar sig själv. Han säger att han vill satsa på dig/ert liv tillsammans men "ska bara ha lite ro först" - NÄR ska detta inträffa menar han? Livet pågår hela tiden, det kommer alltid finnas saker han menar måste bli färdiga först osv. Han kommer nog inse det men för sent, när du gjort slut.