Vill han inte? Hur går man vidare i relationen? Flytta ihop?

Rätt likt min gamla dejt. Vi bodde en timme mellan, vi sågs på helger och semesterveckor på sommaren. Efter ungefär lika lång tid som du beskriver, tyckte även jag att det var dags att bestämma hur man går vidare. Vi hade flera samtal (som jag startade) där jag försökte få fram hur han tänkte. Initialt hade han pratat sig varm för att bo i min stad, men ställt på sin spets, kröp det fram att han hade svårt att se sig dra igång en flytt. Han sade alltså inget om det förrän jag verkligen pressade honom om att vi måste prata om framtid nu. (i mitt fall handlade det om att jag har barn och inte han, så om någon skulle flytta så behövde det vara han, vilket han känt till ända sedan starten). 

Jag frågade förstås också om hur känslorna var, för visst hade vi kul ihop men det behöver vara mer än så om man ska flytta ihop. Då sa han (efter att jag började bli smått arg på att han inte bara sa hur han tycker), att det är så svårt att säga, han vill inte såra mig (där började jag ju förstå), men att han tyckte att vi hade det så bra som det var - varför ändra på det liksom. 
Där och då insåg jag att vi kommer inte vidare. Jag tog beslut om att vi skulle ha paus på en månad och verkligen fundera var och en på sitt håll. Vi skulle inte ha någon kontakt, inte ens skicka sms. 
Efter 2 veckor skrev han till mig, undrade hur jag hade det. Jag valde att bara svara "vi skulle ju ha paus, respektera det". Då var det som om han hade glömt bort det, skrev att han saknade mig. Som om han var förvånad över att vi hade paus (jag blev ärligt talat lite trött då, som om jag måste få dåligt samvete för att han saknade mig). 
Efter två veckor till sågs vi som vi hade bestämt, men jag visste redan då att jag skulle göra slut på riktigt nu. Pausen hade fått mig att må så bra, och en massa frustration hade släppt. Han däremot hade svårt att förstå vad som hände. Vi sågs under en helg, lagade mat ihop, pratade. Han tyckte ungefär att nu var väl allt som vanligt igen. Mitt i matlagningen säger han "vi kanske borde gifta oss?" (trodde jag skulle storkna!). Jag svarade: "Det ska vi väl verkligen inte! Du vet ju inte ens vad du har för känslor, vill inte bo ihop, då kan man inte gifta sig!" 
Efter den helgen sa jag hejdå lika glatt som vanligt, åkte hem till mig och jag hörde aldrig av mig igen. Han skrev ett sms efter någon vecka, liksom för att testa läget, och jag tror att han var uppriktig i att han var ledsen och saknade mig. Det var bara att han saknade mig inte som någon man älskar och vill leva livet med, utan mer som någon att sällskapa med - det var inte tillräckligt för mig. 

Distansförhållande är inte lätt, de flesta brukar gå isär.

Jag levde så i 3 år under liknande omständigheter. Redan från första början gjorde jag klart att det var jag som skulle flytta och inte tvärtom och pga jobb etc kom det att dröja ytterligare 2 år innan jag kunde flytta till andra änden av Sverige.

Så det man får göra är att bita ihop, göra det bästa och inse att tiden går fortare än man tror. Samtidigt måste man vara beredd på att en kanske inte orkar tiden ut.

Det där låter tyvärr bara som att lägga ner. Ni träffas nästan bara på helgerna (utom på sistone) och har bara varit tillsammans i nio månader, då är det en dålig idé att direkt flytta ihop. Ni har knappt kommit igenom den första förälskelsefasen vid det här laget. Det bästa hade varit om han flyttade till din stad, bodde ensam ett tag så ni kan uppleva vardagen lite mer med varandra. Man kan sova över mitt i veckan på ett annat sätt, prova på lite. Men han vill inte. Du vill inte pendla ens en timme bort. Och du är osäker på hans känslor. Han är osäker på sina känslor!

När han säger att han vill satsa på er är det väldigt lätt att göra, tills det faktiskt kräver någon insats. Då vill ingen av er. Tyvärr är du inte bättre själv, du vill inte heller göra några uppoffringar. Ni är båda alldeles för bekväma mot varandra och ni verkar inte ha de rätta känslorna. Det är bättre du ser dig om efter nån som verkligen visar att han vill ha dig, och som du också känner att du verkligen passar med. Du är 32 år, du har tid att bli med barn och måste inte nöja dig med den du har nu. Han är inte den sista mannen på jorden vet du.

Varför kan du inte pendla? 1h är väl ändå ganska hanterbart? Tänker att 1.5 år är en bra tidsperiod för att känna in varandra och för dig att känna in staden, och du kanske kan hyra ut din lägenhet den perioden?

Först nu såg jag det, att det handlade om en timme.

När jag bodde i Stockholm tog arbetspendlingen längre tid. Varje dag...
Otroligt många har det så, med 1-2 timmars arbetspendling. Enkel väg. Varje dag.

Ja men precis!! Ser inte riktigt problemet faktiskt.... särskilt inte utan barn.

Kan han flytta till dig i 1,5 år men ha kvar sin egen lägenhet? helt enkelt "besöka" dig under en längre tid så att ni får testa att bo ihop. Det kan vara så att han inte vill flytta pga svårt att ge upp sin lägenhet, livet där etc, och då kan en sådan test-flytt kännas mindre skrämmande eftersom han kan åka tillbaka om det behövs.