Klarar sig en katt själv, från att vara van vid vid en annan katt?

Jag skulle börja med att kastrera katten och se om det blir bättre. Finns ju ingen anledning/fördelar att låta en katt vara okastrerad om det inte är en renrasig avelskatt. Sen måste du ju katten tid med tanke på att du flyttar 2 gånger redan med katterna och snart ska flytta igen vilket naturligtvis stressar den yngre katten som redan är rädd och skygg.
Skulle det nu visa sig att katten fortfarande bara ligger under soffan och trycker när ni flyttat och katterna boat in sig ordentligt  ( vilket naturligtvis inte är ett kvalitativt liv för en katt) och du låter den somna in så tror jag absolut att din äldre katt kommer klara sig bra. Ni får helt enkelt vara hemma väldigt mycket i börjar så hon har sällskap och känner sig trygg.
Har du testat zylkene , feliway och RC Cat calmfoder?

När grannens ena katt dog blomstrade den kvarvarande upp, slutade kissa inne (var nog stressad av att den andra var sjuk) och blev mer social trots att den tidigare inte socialiserat särskilt med kattkompisen.

Du kommer märka på katten om den saknar en kattkompis eller inte.

Men jag tycker inte att du ska avliva som första steg. Försök omplacera. Din lilla katt bör inte bo med barn, försök hitta en lite äldre, lugn människa som bor själv, en yngre pensionär kanske, som kan erbjuda ett lugnt och rogivande hem utan buller, stök, barn och andra djur. Det är nog vad den lilla behöver.

Du funderar alltså på att göra dig av med katten för att DU inte har "energi" att kastrera den? Du ska ha 0 katter. Alltså inga. 

Katter mår skitdåligt över att gå tomma löp, hon blir jättestressad. Ta ditt ansvar som djurägare och kastrera katten. Det är ditt fel att hon inte beter sig som du "önskar".

Imorgon kontaktar du ett katthem och gör dig av med båda katterna. Skaffa ALDRIG djur igen. Har du barn är skadan redan skedd men se till att absolut inte få fler. 

Du ger inte katterna någon kärlek, du älskar dem absolut inte, för dig är katterna slit och slängvaror. Det är som en tröjan för dig tröttnar man kastar man den. Vad hade hänt om mamma katt hade fått en komplikation under förlossningen? Ett kejsarsnitt kostar 10 000. Du har inte ens brytt dig om att ta reda på vem pappan är, du har alltså ingen aning om vilka sjukdomar han kan bära på. Är katterna ens försäkrade? 

1. Kastrera

2. Feliway

3. Hur arbetar du för att göra katten tryggare? Tamare?

4. Sen är ju frågan om det är rädsla som får katten att må dåligt (möjligt om det är så att hon bokstavligen ligger under soffan så fort du är hemma) eller om hon bara är skygg men mår bra.

Många katter klarar sig fint när kompisen försvinner. Andra gör det inte utan vill ha en ny kompis. Men framförallt är det ju vansinnigt oansvarigt att inte försöka förbättra situationen först. Att kastrera är varken dyrt eller ansträngande.

Det lär knappast bero på inavel (om nu det spelar roll).

För det första så har jag inte barn.

För det andra så har du uppenbart uppfattat saker och ting själv som inte stämmer. Jag tog över katterna förra året då de behövde ett nytt hem, jobbade då hemma mycket. Och har haft katt och hund hela livet tills jag själv flyttade hemifrån,

Katterna är alltså inte födda i mitt ägandeskap som du då antyder...

Du kan även läsa detta och läsa om och göra rätt... "Mamman och dottern verkar inte vara super engagerade i varandra sedan jag tog över dom mars förra året."

Jag har försökt under ett års period ge båda det rum och den kärlek de behöver, men får inte pejl på dottern alls. Hon har uppenbarligen inte fått lärdomen av sin mor hur man ska bete sig som katt eller uppmärksamheten ifrån sin moder. 

Jag har vaccinerat båda katterna, de är försäkrade via Agria samt "besiktade" enligt veterinär som sagt de mår ypperligt. Inte undernärda eller liknande heller, de har fått testa alla möjliga matsorter för vilken som passar dem, lådor är rena hela tiden osv... så snälla, säg jag inte bryr mig om deras välmående igen. 

För det tredje så ändrades hela min livssituation då jag fick nytt jobb som kräver mer av mig samt att jag träffade min flickvän som jag nu kommer flytta ihop med som då har just barn. 

Jag är inte ett dugg orolig för modern då hon är super social och kramgo och bara älskar uppmärksamhet. 

Det är den lille jag är orolig över, då hon inte klarar av mig eller min kompis eller under det året jag hade dom själv. Så fort man bara rör sig mot henne så flyr hon, går inte att lyfta upp henne eller något sådant heller. 

Och för ditt intresse ligger hon ute för omplacering på blocket.

Vet inte om kastrering hjälper i det stora hela. Kastrering hjälpte ju uppenbarligen löpet för modern då hon överlag blivit lugnare och gosigare. 

Men det är just beteendet på den lilla katten som är oroväckande. Asså beteendet har inte förbättrats på över ett år sedan jag tog över henne och modern. 

Ibland kan hon ligga i soffan och "chilla" och man kan sätta sig på ena sidan utan att hon gör något, men oftast kan man knappt gå in i rummet innan hon flyger under.

Jag tror modern kommer klara sig fint utan dottern, men vill mest höra hur folk haft det med ett kattpar som blir en. Har varit uppvuxen med katt hela livet som bara varit ensamkatter.

Har försökt allt jag kan för att förbättra hennes och min situation...

Har under nästan ett års period lägga ner energi på att förbättra för katten. Det är inte enbart under löp som är problemet om du gör om och läser inlägget i det stora hela. 

Har haft katt hela jävla livet som varit ensamkatter. Anledningen jag tog över dessa två var att jag kände behovet och saknaden av katt efter alla år och såg att de behövde ett bättre hem. Och jag kan tamefan garantera dig att de har det bättre nu än vad de hade innan. Så lägg ner med att jag inte lagt energi på dom.

Och inläggets syfte i stora hela är för att höra om beteende från katt som varit van med en "kattkompis" som plötsligt blir själv. 

Jag funderar på avlivning pga just beteendet på den lille katten och att jag inte har tiden, orken, livssituationen för att knappt ens försöka omplacera henne. Nu har jag gjort ett försök med omplacering via blocket för att slippa det svåra att ta bort henne. 

Modern var aldrig problem under löp, hon jamade på lite extra, men var inte extra skygg eller jobbig på det sätt som denna är. Det här är nått helt annat

Har tyvärr inte tiden, orken eller livssituationen att hålla på med att kastrera. Jag vet hur jobbigt det var när jag kastrerade modern. 

Dom flyttade till mig första mars 2020, och flyttade med mig och en kompis till annan stad 1.a januari 2021. Så det är ju en hel del månader de hade på sig att känna sig hemma i första bostaden. Modern gjorde utan problem, hon var hemma redan första kvällen. 

Den lilla var inte ens hemma vid flytt... Vilket är väldigt konstigt, jag bodde själv och hade nog gäster 2-3 gånger det året. 

Att vara hemma kommer nog inte vara problem vid ihopflytt med min flickvän. Hon jobbar 80% av tiden hemifrån och är super bra djurvän så de kommer komma överens utan problem tror jag.

Har testat Zylkene, det gav absolut inget resultat samt calmfoder gav lika....

Vad var så jobbigt med att kastrera mamman?

Om du inte har orken eller livssituationen för att förbättra livet för din katt så SKA DU INTE ha katt.

Det är väl självklart att kattens beteende till stor del beror på att den är okastrerad! Du har ju kastrerat den andra, och den blev lugnare och gosigare? 

Ta ditt ansvar och kastrera den. Skaffa inga fler djur. 

För att svara på ursprungsfrågan. Nä de brukar inte bry sig nämnvärt. Vi är jourhem för katter och det har hänt flera gånger att katter kommit i par. Syskon, mamma-barn, eller bara såna som växt upp ihop och i början trodde jag alltid att de skulle bli typ deppade när den andra försvann men de har inte brytt sig nämnvärt men ofta blivit lite mer keliga själva sen.

I några fall har katter kastrerats medans de bott hos oss och vi har haft absolut noll komplikationer. Den ena lyckades dock ta sig ur tratten på 30 sekunder när vi kom hem och sen lät hon ingen komma nära på 3-4 dagar så det var aldrig tal om att få på den igen. Det läkte dock ok ändå. Body hade dock varit ett bättre alternativ men då hade vi behövt ha på den från början för när katten väl inte går att fånga är det ju liksom kört.

Hej!

Jag ser att du är ung (blott 23) och kanske inte hunnit bli så påläst när det gäller just katter och deras beteende. Med tanke på att du är osäker på om en vuxen katt kan leva ensam efter lång tid med kattkompis. Jag hoppas att du har en minut över för att läsa min kommentar.

Många unga singlar idag ?tycker det är kul med katt?, men alla har inte privilegiet att få en katt (eller två) som lever upp till en viss bild, som den sociala gosiga trygga katten. Precis som människor har katter olika personligheter och beteenden med deras livserfarenheter som grund. Jag kan dock förstå frustrationen med en katt som håller sig undan hela tiden. Saken är den att en katt som redan är skygg och sedan av någon anledning kanske tappat sin tillit till människor (kanske pga vanskötsel) håller sig gärna på avstånd. Det kan ta över ett år för en ny ägare (om man bor på samma plats utan att byta livsmiljö) för att få katten mer lugn och tillgiven. Tålamod krävs och har man inte tid och ork så blir katten lidande.

Du nämner att mor och dotter inte är så engagerade i varandra. Jag har en vän som ville behålla en honkattunge när hennes katt fick ungar. Men den kattmamman började ge sig på ungen när hon blivit vuxen, så det kanhända att kattmamman i ditt fall vid ett tidigare skede markerat att hon inte ville ha kvar sin vuxna unge i sitt revir (vilket inte är ovanligt). Även om de lärt sig leva sida vid sida och accepterar varandras närvaro, så är risken att det resulterat i en ovanligt skygg och osäker katt, som dessutom har svårt att lita på människor. Om hon dessutom äter plast (?!) är det ett tecken på stress, inte att det är något fel på henne (som även blivit godkänd vid veterinärbesiktning). Det är kanske rätt och slätt hennes sätt att visa att hon inte trivs och skulle må bra av att komma till en ny ägare med mer tid och tålamod.

Till det korta svaret på din fråga i tråden: ja, självklart klarar en katt sig ensam. Men skulle den till råga på allt visa någon form av saknad går det att skaffa en kattunge som får växa upp med den katt man har, så att de lär känna varandra.

Så som det nämnts i tidigare svar hoppas jag verkligen att du lyckas finna nytt hem till den skygga katten, kastrerad eller inte (även om min erfarenhet är att alla kastrerade katter blir lugnare). Inget gör mig så ledsen som när folk avlivar katter på löpande band för att de inte prioriterar/orkar engagera sig i en katt de bedömmer som ?svår/jobbig?. (Kan nämna att jag önskar att veterinärer kunde neka avlivning av friska katter. För ofta är det människors inställning/bristande engagemang som är problemet, inte själva katten).

Jag har själv en omplaceringskatt som var stressad och skygg och även nafsade. Men istället för att bli frustrerad blev jag nyfiken på kattens beteende, varför hon uppförde sig så. Nu när jag förstår varför har vi äntligen skapat en fin relation. Den glädjen att ha fått hennes tillit, att hon vill vara nära mig, ligga i min famn och gosa, den är guld värd. Men det har tagit sin tid.

Som sagt, omplacera katten!! Hon är värd en chans med en lugn kattkär person som verkligen har tålamodet, tiden och orken att ta hand om henne och lära sig hennes behov. Eller lämna på katthem, om du inte ids vänta på att någon nappar på Blocket. Googla ?katthem? på din ort/region och lämna henne där. Hade jag inte redan haft katt skulle jag gärna tagit hand om henne.

Allt gott!

(Berätta gärna hur det gick med omplaceringen i tråden).