Regler/uppfostran.
Detta med regler och inte regler. Jag har en dotter som är 15 år och bonusbarn 9+13 år.
Nu efter 1,5 år som sambo med min partner börjar man märka mer och mer kring regler och att hitta sina platser. Min dotter är väluppfostrad och har alltid haft tydliga regler. Jag har levt själv länge med henne och hennes problem har varit att jag hittat någon annan men ändå accepterat det och min partner är väldigt omtyckt av henne. Så det är inga problem längre. Jag och hon har pratat mycket och kompromissat oss fram vad som är bäst för henne och mig tillsammans och det har vi skapat med regler, kommunikation och delaktighet.
Men min sambos barn upplever jag inte har regler vilket gör att jag och min dotter hamnar i konflikt. Min dotter är så klart bara 15 och min regel är alltid att plocka in i maskinen efter maten. Men det gör inte mina bonusbarn och min sambo säger inte heller till utan de lämnar på bordet eller ställer på bänken. Detta medför irritation och frustration för att han inte är konsekvent.
Nu har vi kommit överens om att samma regler ska gälla hemma. Alla ställer in i diskmaskinen osv och båda vi vuxna får säga till om sådant och barnen är medvetna om detta.
Men till uppfostran. Där har jag så svårt. Min bonus son på 13 år spelar mycket dator och det medför skrik, svordomar, bank i vägg och skrivbord. Ibland flyger jag i luften av detta av att man hoppar till. Jag får säga till min sambo att det räcker men det fungerar inte. Han går snällt upp till hans rum och ber han sänka nivån lite och det tar fem minuter så är det igång igen. Det är så pass högt så min dotter vägg i vägg inte ens hör sin tv eller kan prata i telefon med kompisar. I min värld så hade jag stängt av dator och sagt att kan du inte uppföra dig så kan du inte heller spela. Men det skulle aldrig min sambo göra. Han vill inte såra barnen. Har jag sagt att jag ska natta vår minsta bonusdotter och jag får förhinder med jobb etc och inte kommer hem så är det världens svek i hennes och min sambos värld. Detta stressar sönder mig. Nu håller jag givetvis det mesta jag lovar till alla barnen men ibland blir det akuta förhinder.
Hur gör man med uppfostran kring barnen när man är så olika?
Säger min sambo nej till sina barn så är det alltid ja ändå för han är inte konsekvent.
Säger jag nej till min dotter så är det nej och inga diskussioner.
Här om dagen så säger min bonusdotter att hon vill kolla/leka med min sambos förlovningsring. För mig är det ett nej. Skulle min dotter fråga sådant skulle jag säga att nej sådant leker man inte med. Men min sambo tar av förlovningsringen och låter henne ha den och kasta och leka.
Det är för mig helt obefogat och konstigt att man inte kan säga nej. De får göra allt och reglerna finns inte.
Hur gör ni kring uppfostran och regler när ni är så olika? Säger ni till barnen eller har ni gränser kring det?
Min bonus son har slutat att prata med mig. Han svarar knappt på tilltal eller säger hej till care sig mig eller min dotter. Det medför att vi känner oss så ovälkomna i detta hem i hans närhet. Vi flyttade in hit hos dem och det är klart att det är deras hem men likväl vårt nu. Jag har inte sagt något till min dotter kring hur man känner men hon säger själv att man känner sig så ovälkommen med hans ton och sätt han är på.
Min sambo har försökt att prata med honom men nu har det pågått ett halvår ungefär. Det börjar gå så långt att jag vill flytta. Jag tog upp det med min sambo att jag överväger att flytta för det är så obehagligt men då fick han lite mer fart i att ta tag i allt. Det lär visa sig kommande vecka om det skett någon förändring.
Tacksam för kloka inputs ????
