Anonym (Helt slut) skrev 2021-05-14 08:34:12 följande:
Hej! Sen tre månader är jag tillsammans med en jätte fin man.Vi har det väldigt bra tillsammans.Förutom att han har ex fru med psykiskohälsa.Är inte svartsjuk.Mer trött på hur han är fast i greppet och är den ända utav 2 personer.Som finns för sina barn.Han är en jätte fin pappa.Det är attraktivt.Hennes mående går ut över deras gemensamma barn.Samt honom.Förstår och finns och stöttar.Så gott jag kan.Men det är också en väldigt tuff och slitsam dynamik.Han min kille gör allt.Hon är bakbunden pga sitt mående.Sönerna far illa och har också börjat må dåligt pga utav henne.I bland är detta mycket att mäkta med.Men han var ärlig från början och berättade som det var.De uppskattar jag.Det här kommer ju in och drabbar den relation vi har.Men förstår också självklart att han måste finnas för sina barn.Men exet är som en flodhäst i vardagsrummet.Alla tassar.Sen bakom mår alla skit utav det.Finns nu med dem.Men måste också pausa.För det är mycket.Har själv barn som jag ändå lägger största fokus på.Vill höra era åsikter och perspektiv på detta.Bolla lite.
Låter lite liknande hur det varit här. Båda hade barn sedan innan. Hans ex har en konstaterad psykisk sjukdom, som hon själv inte alltid ansett att hon har.
Den långa historien i korthet är att efter flera orosanmälningar (pga henne) och soc-utredningar som lades ner eftersom pappan ansågs vettig och bra och skulle se till att barnen hade det bra, kämpade han i motvind. Med gemensam vårdnad är det oerhört svårt att göra något när den andra föräldern inte förstår att problemen berodde på denne och dennes sjukdom. Till slut gick han till advokat, fick snabbt interimistisk vårdnad + boendet då mamman var mkt dålig under den perioden. Så småningom permanent beslut om enskild vårdnad, boendet och en plan för visst umgänge för de barn som önskade (alla ville inte ens ha umgänge).
Han berättade också som det var mycket tidigt och jag visste att han verkligen var hur klar med deras gamla som helst, men att det var svårt att ta sig loss när hon ringde hela tiden och ville ha hjälp hit och dit., Kom tom och knackade på om han inte svarade när hon ringde. Det har varit en flera år lång process att steg för steg få henne att fatta att hon inte kan ringa sin examen sedan flera år, för minsta lilla.
Idag bor vi tillsammans sedan ca 5 år, är gifta. Alla våra barn trivs bra hos oss (både mina och hans), och hans har periodvis bott hos oss på heltid.
Processen med soc, (under ca 3,5 år höll detta på med flera utredningar), sedan processen med tingsrätten (ca 2 år) har varit nödvändigt. Jag råder dig att prata med pappan och fundera på hur han kan göra för det handlar om barnen här. Mår barnen illa och ni vet det så gör ni helt fel om ni iNTE kontaktar soc.
Du kan stötta pappan i bakgrunden, så har jag försökt göra. Jag har också hjälpt mycket kring barnen, jag har velat att de ska kunna lita på mig. Idag är alla våra barn lite äldre så inga småbarn länger och det mesta med mamman tar de själva.
Vi har det otroligt bra tillsammans och har alltid haft. Jag var inte rädd för att ge mig in i detta, även om jag på papperet nog borde ha flytt. Bara du TS, kan veta om det är värt att fortsätta.
