Jag klarar inte gymnasiet och jag går sönder.

Har du fått nån hjälp i ditt kämpande?

Du behöver inte ha djurkurserna för att få behörighet framöver om du läser via komvux. Jag vet dock flera som läst upp djurämnen (inkl gymnasiearbetet) i efterhand på gymnasieskolan. Vet inte om det går överallt.

Är det strukturen och att faktiskt (börja?) göra saker som tar stopp? Stress brukar ju knappast hjälpa i så fall. Kanske kan du få hjälp av kurator och studievägledare att sålla lite vad du ska fokusera på och om möjligt välja bort några kurser?

(Eller studieteknik? Grundkunskaper?)

TS, det här kommer ingen av dina lärare erkänna men dina betyg är ganska betydelselösa. Det du inte fixar nu kan du ta ifatt på Komvux senare (inte djurämnena så klart men de vanliga), och du måste bara ha godkänt och inte ens i alla ämnen heller för att få en komplett examen. Prata med dina lärare om att fokusera på vissa ämnen, kolla vad du minst skulle behöva klara för att bli godkänd, kolla om du kan få gå sommarskola eller till och med gå kvar ett år extra, be om uppskov med examensarbetet. Det kan finnas möjligheter du inte tänkt på.

När du kommer ut i arbetslivet och fått mer erfarenhet kommer ingen nånsin med vara intresserad av dina betyg, även utan komplett examen (så länge du är godkänd iaf i sv, eng, ma och en del andra viktiga ämnen) kan du fortfarande få jobb.

Om du vill plugga vidare finns som sagt ändå Komvux för att få upp till behörighet. Du har alla möjligheter du vill.

Och vem bryr sig om ett par griniga gamla gubbar! Det är ditt liv, inte deras. Du fixar det här oavsett vad de tror, du är inte tvingad att dras med i deras negativitet. Be dem sköta sitt ifall de inte har nåt snällt att säga!

Andas. Livet går vidare och du kommer att fixa en framtid i vilket fall.

Kolla upp folkhögskolor. Där kan man ofta få mer individuellt anpassad undervisning och det är en helt annan läromiljö än en gymnasieskola eller KomVux.

Man kan oftast bo på folkhögskolorna vilket väl vore bra, så att du kan flytta hemifrån, vilket jag gissar att du inte gjort än eftersom du går i gymnasiet.

Betygen från folkhögskola ser lite annorlunda ut. Passa på att fråga yrkesvägledaren när ni talas vid.

Folkhögskolorna har särskilda kurser inom tex friluftsliv, teater, musik, internationellt samarbete, media mm. Ofta finns det möjlighet för de som läser in gymnasiet/grundskolan att också få läsa lite av de ämnena.

Det är absolut inte kört!

Du verkar ha dubbletter av samma tråd, så jag svara här med:

Vad grundar sig dina svårigheter i?

I och med att du uttrycker att du kämpat så igenom hela skolgången för mig mina tankar direkt till att dessa svårigheter kan ha med ADD att göra? Vet du vad det är och har du blivit utredd nångång?

Jättebra att du ska kontakta en SYV. Det finns vägar framåt, jag lovar. Jag är specialpedagog på ett gymnasium och sitter nästan dagligdags i liknande samtal. 

Vad andra tycker, som pappa, det är en annan fråga, men även han kanske behöver få höra från SYV:en vilka alternativ som finns? Du kan prata med SYV och sen boka in ett till möte där i så fall pappa också kan få info (om du tror det vore bra). Sånt gör vi hela tiden på gymnasiet. 

Ta nu all hjälp SYV:en ka ange dig, så du inte bara sitter hemma och ger upp, för det finns så många olika vägar att ta i Sverige. Det kan ta lite länger tid att nå sin examen, bara, men det spelar ingen roll tycker jag. Det viktiga är ATT det går. 

Glömde också skriva: har du haft kontakt med specialpedagog under gymnasiet eller grundskolan? För om du har problem borde de ha märks av tidigare.
Om du misstänker ADD eller annat som någon redan har skrivit om, så kan du göra en vuxenutredning för att få svar på om det. En sådan görs via vuxenpsykiatrin. 

Och är det djurvårdarutbildning du går finns även eftergymnasiala sådana.

Jag och andra har haft misstankar om ADHD/ADD, både pågrund av min skolgång men också andra saker som tillexempel grova humörsvängningar som lett till flera hål i väggen, nedvärderande syn på mig själv, svårt att planera och komma igång, inget tålamod, svårt att fokusera och liknande.

Jag var hos en psykolog för ungefär 1 år sen om detta men hon var väldigt spydig och inte trevlig alls.. Sen är det inte alla ?symtom? som passar in på mig

Om jag väljer att hoppa av gymnasiet nu, kan jag ändå få en gymnasieexamen om några år?

Usch vad jobbigt för dig.

Kanske har missat men vad vill du göra efter gymnasiet? Om du vill plugga vidare kan du läsa på komvux. Om inte spelar inte betyg någon roll i de flesta fall.

Jag hade nästan bara högsta betyg i gymnasiet. Har någon någonsin brytt sig? Nej.

Gymnasiet känns sjukt viktigt i din ålder, och det är det. Men så fort du hoppar in i vuxenlivet med jobb betyder det ingenting.

Be om att få en utredning. Något är ju fel (eller bara "fel", som en diagnos av något slag). Själv sket det sig på högskolan för mig, fick reda på flera år senare varför.

Jo, du kan gå på Komvux, men då är det mycket svårare att komma in på högskolan sen.

Det är varken ovanligt eller konstigt att läsa en eller flera kurser på komvux eller folkhögskola. I slutändan spelar det inte roll. Läste också ett program liknande ditt där kurserna inte fanns på Komvux men läste andra roliga kurser :)

När jag läste ditt inlägg fick jag direkt känslan av att du kanske har ADD. Tjejer missas ofta att de har en NPF-diagnos, och misslyckas ofta i skolan pga det.

När jag läste ditt inlägg fick jag direkt känslan av att du kanske har ADD. Tjejer missas ofta att de har en NPF-diagnos, och misslyckas ofta i skolan pga det.

Precis som några redan är inne på här så får även jag direkt vibben av NPF diagnos av något slag. Och NEJ du behöver verkligen INTE ha alla listade symptomen! För att en diagnos skall kunna ställas OCH vara riktigt.

Jag är 33 år och har ett helt liv med totala misslyckanden bakom mig vad gäller både skola och jobb. Verkligen inte pga lathet eller någonting sådant. Är tvärt om, är faktiskt driven och älskar att lära mig. Har ett bra läshuvud också. Har enda sedan jag var ett barn drömt om att få plugga, gå på universitetet, skaffa en fin examen och ett intressant jobb. Velat bli specialist veterinär, psykiatriker med inrikting forskare, forskare inom genetik. Har kämpat och kämpat och kämpat, försökt lägga upp ny och förbättrad strategi efter vartenda misslyckande, men till ingen jäkla nytta. Allt rasar samman likt förbaskat ändå. Har känts nått så otroligt pinsamt detta, och många gånger blivit uppmanad att skärpa till mig. Så svårt är det inte, osv...

Förra året fick jag reda på varför saker och ting kan vara så fruktansvärt svåra för mig. Jag har autism. Något jag själv varit inne på vid upprepade tillfällen och alltid blivit lite undanföst sådär. Eller som bäst fått ett kanske kring när jag tagit upp det. Felaktigt fått diagnosen bipolär för x-antal år sedan med, hade ju hoppats jag skulle bli ordentligt utredd den gången men man missade alltså min egentliga diagnos.

Det mest irriterande i det hela är att jag har en bror med autism diagnos, han och jag är extremt lika varandra. Enda skillnaden oss emellan är att jag var ett lågmält och tyst barn, duktig på att observera och kopiera sociala interaktioner. Så har alltså maskerat mina svårigheter i hög grad.

Han fick rätt stöd och hjälp ifrån början, och har klarat sig skapligt genom skola, universitet och jobb.

Bär nu runt på tankar kring att ha gått runt och lidit i onödan, men har samtidigt en insikt idag som gör att jag förstår varför jag inte lyckats tidigare. Är skönt att inte behöva skämmas på samma sätt som tidigare.

Forskningen och kunskapen kring flickor/kvinnor och npf har tack och lov klivit framåt en del dom senaste 10 åren. Man vet lite bättre idag och det är bland annat därför vissa diagnostiseras först nu, som vuxna.

Men alla är inte up to date med den senaste forskningen eller har korrekt utbildningsnivå. Så har du bara pratat med en kurator eller terapeut är det rätt stor sannolikhet att dom helt enkelt inte är utbildade nog. Är inte helt osannolikt att du råkat på en psykolog/psykiatriker med föråldrade kunskaper heller.