Har jag borderline? EIPS

Hej.. innan ni ber mig gå på terapi eller boka samtal med nån psykolog, så är jag här endast för att.

jag förklarar först vem jag är och varför jag tror att jag har borderline.

jag är en 19 årig tjej som varit med om mycket i min uppväxt. 

började med att min äldre syster haft problem med mina föräldrar hon rymde hemifrån 2013 och jag var bara en unge då fick omedelbart ta hand om mina yngre syskon då min mamma blev helt psykisk sjuk, hon lider av svår depression ångest stress och PTSD. Min pappa är en odiagnostiserad narcissist orkar inte förklara varför. vet bara att han är det.  Min äldre syster som rymt hemifrån har även också PTSD och svår depression. Iallafall till saken nu, när hon rymde förstördes min barndom, jag fick komma hem direkt efter ja slutat skolan för att hjälpa till med hemmet då jag var äldsta barnet hemma efter att min syster hade lämnat. Jag fick inte gå ut o umgås med vännerna så jag vart ganska avundsjuk på mina yngre syskon och mina vänner som alltid var ute, blev lätt avundsjuk även på min äldre syster varje gång ja tänkte på hur kul hon har nån annanstans i sverige medans ja sitter hemma o tar hand om allt o alla. så fort jag blev tonåring så gick skolan åt helvete för mig, socialen var på mig i flera månader upp till 2-3 år. under hela högstadiet så rökte jag cannabis och tog benzo. jag mådde verkligen inte bra av nån anledning, hemma situationen blev värre kontakten med mina föräldrar försämrades och min mamma höll på att begå självmord flera gånger men misslyckades och alla skyllde på mig och det var bara ett vansinne. Jag mådde skit och sist hon försökte begå självmord så vaknade jag till, ja var 17 år. Jag behövde mognas till tänkte jag. medans hon var där uppe på psyket i en vecka så var jag på skolan och kom hem varje dag för att ta hand om dom yngre syskonen igen.. alla dom var sura på mig o skyllde på att de mitt fel att mamma var nära döden. Det tog mig väldigt hårt och jag kände mig sviken av mamma som skulle kunna låta mig gå igenom dehär ensam med hatet av min egna familj. Jag var besviken på min äldre syster som inte hörde av sig eller kom hem när jag behövde det som mest. Iallafall jag var tillsammans med en kille (kallar honom anton) från 16 års åldern till 18 års åldern. Killen var så jävla kär i mig, fick träffa hans föräldrar familj o släkt. Han fick inte träffa mina. Jag ska vara ärlig som fan nu o jag vet att jag är äcklig som gjort dehär mot honom. Jag fick han isolera sig själv från att träffa o ha kontakt med vänner, han fick inte göra något utan mig jag skulle vara med honom hela tiden. Jag under hela den här tiden hade en annan kille (kan kalla honom för ben) som jag varit tillammans med sen jag var 15 (fortfarande tillsammans med honom). ingen av dom vet om detta. Så anton och jag, var väldigt toxic mestadels var det pågrund av mig jag brukade blocka o hota honom när jag inte fick som jag ville.. även köpa dyra grejer till honom när jag insåg att det höll på att ta slut. Jag var sexuellt attraherad av anton men inte utseende mässigt han var inte utseende typen för mig.. han tyckte jag var galen i sängen. Jag tjafsade mycket med honom om onödiga grejer, jag är väldigt svartsjuk av mig. Iaf jag lämnade honom. Han grät i flera dagar i rad och jag har ingen anledning till varför ja lämna honom än att jag bara tröttnade på honom. Ben och jag är fortfarande tillsammans han vet inte om att jag varit med nån annan. Han älskar mig verkligen också, vi tjafsar väldigt mycket också. Jag är en sånn person som stressar en annan person, det blir oftast som jag vill till slut. Jag är själv väldigt rädd för att bli övergiven, att man lämnar mig jag gör oftast vad som helst för att få en person stanna. Jag har varit beroende av knark, sex och nu är jag bara så ekonomisk beroende att jag köper och handlar bara så fort jag mår dåligt och jag kan bjuda en hel okänd familj typ på restaurang. bara jag slösar pengar typ känner jag. Jag är inte kär i ben, men jag känner att ja behöver honom som stöd att det finns nån som verkligen bryr sig om mig. Jag har inte svårt att få nån älska mig, jag har väldigt lätt för att skapa relationer och oftast säger personer att dom känner som att jag är en mirakel i deras liv. Jag kan bli arg för det minsta lilla och grov hata någon från att ha älskat den som mest. Jag är verkligen berg o dalbana i mina känslor, jag känner att alla känslor ja känner är typ 5x mer än va en vanlig person med vanliga känslor har. Jag överdriver allting, känns som att jag kan manipulera vem som helst för att få som jag vill. Jag har egentligen svårt o förkalra va jag känner.. känns som att jag blir helt apatisk när jag försöker förkalra. Som att jag kan bli helt förlamad och stum. Jag är en övertänkare och övertänker det mesta i mitt liv. Jag  har även haft självskadebeteenden och självmordstankr har jag jämnt.  Allting känns overkligt efter att jah mått så dåligt. Kan må bra med så bra att jag glömmer bort att ja mått dåligt. Jag har alltid varit den som är den giftiga i en relation. vet inte ens va ja ska skriva mera..
ställ gärna frågor så svarar ja på dom