Andra barn som får göra saker som är förbjudet för mitt barn - hur förklarar jag för barnet

Det här kommer du att möta på olika sätt under hela ditt barns uppväxt. De flesta har olika syn på olika företeelser och de flesta är mer eller mindre flexibla med sånt som är regler men inte livsviktigt.

Ibland får man som förälder bara sätta ner foten: för att jag säger så, eller har bestämt det, eller för att så är lagen. Punkt slut och det spelar ingen roll vad andra får eller inte. Trafiksäkerhet är väl en sån sak som behöver vara så strikt. Du får förklara att han kan skadas allvarligt av bilarna och att du blir lika orolig för kompisen som också kan skadas men att du inte bestämmer om honom. 

Ibland får man förklara att ja, det är en regel, och ja, han gör inte som man ska, men en del gör så. Du kan fortfarande följa reglerna och vara duktig även om ett annat barn gör lite fel. Där kanske exemplet från Leos Lekland faller in? 

Och ibland kanske man själv får ge sig och tänja eller omformulera reglerna, dels om barnet utvecklas och kan få göra sånt det inte fik tidigare, eller för att man tänker att den regeln inte är så absolut utan kan modifieras en aning. Där hamnar väldigt mycket har jag insett under mina barns uppväxt. Det är minst lika viktigt att veta hur och när man kan göra avsteg från en regels som att veta när den måste vara absolut. Då lär man barnen gradvis att tänka själva, tänka lite längre, ta in konsekvenser. Det kan man göra mer och mer när barnet mognar.  

Det är bara att fortsätta tjata och att ofta prata om att i vår familj har vi de här reglerna men hos andra kan det vara annorlunda och förklara varför man säger nej kring vissa saker.

En bra bok att läsa och prata kring tillsammans med barnet är "Tilly som trodde att..." av Eva Staaf och Emma Adbåge. Boken handlar om Tilly och hennes kompisar och hur olika det kan vara i olika familjer kring vad som är okej att göra eller inte.

Jag har bara sagt att mammor och pappor bestämmer olika. Jag har bestämt att mina barn får godis på lördagar, medan den där mamman har bestämt att hennes barn inte får godis alls. Jag har bestämt att mina barn måste leda cykeln över gatan, medan den där mamman har bestämt att hennes barn får cykla över. Mitt barn ska göra som jag säger och inte som andra mammor säger.

Så länge du har regler för dina barn, så länge är det en normal del av vardagen att barnet bli konfronterad med detta, det är alltså bra att vänja dig.
När mina barn fråga(de) sa jag helt enkelt som det är: det är föräldrarna som bestämmer och alla tycker olika. Ibland kan jag ger exempel på saker mitt barn får göra, som ett annat barn inte få, så att barnet märker att hen inte bara ha nackdelar med att ha mig som förälder.

Från ungefär skolåldern struntar jag i sådana förklaringar, för då antar jag att de har fattat det för länge sedan. Då blir det bara någonting som "Jag bryr mig absolut inte hur andra föräldrar gör!"

Lagar, tex att man inte går mot röd gubbe, sånt MÅSTE man bara tjata om, och då får man väl säga att kompisens föräldrar tyvärr sagt fel. Är det saker som inte helt är lag, men som är norm, så får man väl försöka så gott man kan, men är det inte olagligt så blir det svårt att säga att andra gör fel.
Detta med skolgården tex, där måste väl skolan kunna vara tydlig med regler? 

Jag brukar säga att alla familjer gör på olika sätt, och såhär gör vi.

Håller med lövet om att man bara får vara ärlig och säga att olika föräldrar har olika regler.

Till lite större barn brukar jag bara säga -för att xxx har snällare föräldrar än du har-

Men sen underlättar det ju om barnen inte alltid är den som sticker ut negativt. Mina barn har varit absolut sist i sina klasser t ex med att få mobiltelefoner men däremot har jag varit väldigt liberal kring när de fått gå till godisaffären 3 km bort själv eftersom det är cykelväg hela vägen.

Sometimes you win, sometimes you loose och livet är inte rättvist, det är bara du vänjer dig. Är väl lite av mottona här hemma :)

Just ja en sak till.

Försök hålla dig från att säga att andra föräldrar gör fel, för då kan man ge sig f-n på att ens egen unge talar om det för de andra barnen sen.

- varför får jag inte cykla på gatan

- för att _jag_ tycker att det känns säkrare om du går där och mer tid att se bilarna

- varför får inte jag klättra uppför rutschkanan

- för att reglerna på skylten säger att man inte får och jag vill du följer de reglerna

- varför får Kalle cykel på gatan

- jag vet inte, men ibland tänker föräldrar olika men jag vill fortfarande att du går där...

O s v

Tack alla för svar. Jag förstår verkligen att det bara kommer bli mer sånt tjafs med tiden och att det är att vänja sig. Men att vänja sig är knappast svar på hur jag ska förklara att man inte cyklar rätt ut i vägen när kompisen får göra det... . Och jag kan ju inte säga till honom att kompisens föräldrar sagt fel eftersom de ju är med (det rör sig ju om 3-4 åringar). Förvisso håller hans föräldrar koll på att det inte kommer bilar och stoppar honom om det kommer någon, men jag är ändå rädd för att min son ska cykla ut i vägen och har som princip sagt att vi cyklar inte där bilar kör för att det är farligt. 
Sånt här är mycket lättare när det gäller saker som jag bryr mig mindre om, som det går att släppa på, som till exempel godis som någon drog en parallell till. Men just cykling i trafik - där ger jag inte med mig! Härom dagen var det ju en pojke i Jämtland som avled på väg till förskolan på cykel.. 
Men får väl säga att jag inte vill att han ska bli påkörd och att det är farligt att cykla där bilar kör. men att kompisens föräldrar får bestämma hur deras barn gör.. Även fast det litegrann känns som att jag, genom att säga så, insinuerar att jag struntar i om kompisen blir påkörd..
Och att säga typ "Nu står det här på skylten att man inte får cykla på skolgården, så då gör vi inte det, även fast din kompis gör det" när kompisens förälder är med, det känns också lite tyket. Jag vill ju inte bli osams med de föräldrarna heller!

Haha, det har jag också sagt!