Förtvivlad

Jag vill bara säga att man får vara ledsen och olycklig även om man har vissa saker som är bra i livet. Det är inte bara den människa på jorden som har det sämst som får vara ledsen. Du får också vara ledsen.

Jag hoppas att läkarna kan hjälpa dig och att du får ditt barn på något sätt i framtiden.

Tack kära du för dina ord, ska försöka bära med mig dem. Jag är rädd för att de inte ska hitta vad som är fel så vi kan få komma ett steg närmre ett barn kanske. Men samtidigt är jag rädd för att de ska hitta just något avvikande som kanske gör att det inte går. Försöker att inte tänka så utan ta det som det kommer men det är svårt. Varje gång mensen kommer är det svårt. Varje gång den intr kommer och stickan visar positivt är det svårt. Gråter i slutet av månaden oavsett. Antingen av sorg eller av oro. Det är nu 2 mån sen jag opererades akut med 3l blod i buken. Traumat. Sorgen. Vårdpersonalen har däremot varit änglar på jorden hela vägen och vi är så tacksamma gentemot dem.

Jag är bara så hjärtinnerligt ledsen. Orkar inte med sociala medier, kan knappt titta på tv eller film. Gravidmagnarna och bebisarna är överallt. Samma i umgängeskretsen. Så glad för deras skull men jag blir så hemskt avundsjuk. Känner mig konstig, knepig som känner såhär trots att jag förstår att det säkert är naturligt..

Du är inte hemsk!
Jag har också gått samma väg som du nu vandrar, DET ÄR hemskt, inte du! Det är sås vårt att förklara sina känslor för de som inte förstår, men jag känner i varje ord du skriver. Det gör så fruktansvärt ont att längta efter något man inte vet om man kommer få uppleva, samtidigt som det känns som att alla andra på hela jorden har det du vill ha.
Efter sju år fick jag och mannen en liten son för ganska exakt ett år sedan, man kan tro att det läker alla sår och det gör det väl på sätt och vis. Men jag får fortfarande fruktansvärd ångest när vänner och bekanta berättar att de ska ha barn. Det är inget som jag kan förklara för någon som inte varit i samma situation, de kommer aldrig att förstå. Det sitter så djupt rotat, avundsjukan, längtar, förtvivlan.....och det är något jag tror att vi som går igenom dethär kommer att få lära oss att leva med. 

Jag vill att du ska veta att alla känslor du bär på är okej! Och behöver du någon att prata med så lyssnar jag gärna och förstår dig i vad du går igenom!

Du är inte hemsk!
Jag har också gått samma väg som du nu vandrar, DET ÄR hemskt, inte du! Det är sås vårt att förklara sina känslor för de som inte förstår, men jag känner i varje ord du skriver. Det gör så fruktansvärt ont att längta efter något man inte vet om man kommer få uppleva, samtidigt som det känns som att alla andra på hela jorden har det du vill ha.
Efter sju år fick jag och mannen en liten son för ganska exakt ett år sedan, man kan tro att det läker alla sår och det gör det väl på sätt och vis. Men jag får fortfarande fruktansvärd ångest när vänner och bekanta berättar att de ska ha barn. Det är inget som jag kan förklara för någon som inte varit i samma situation, de kommer aldrig att förstå. Det sitter så djupt rotat, avundsjukan, längtar, förtvivlan.....och det är något jag tror att vi som går igenom dethär kommer att få lära oss att leva med. 

Jag vill att du ska veta att alla känslor du bär på är okej! Och behöver du någon att prata med så lyssnar jag gärna och förstår dig i vad du går igenom!

Tack så hemskt mycket för dina ord. De värmer. <3

Det är precis som du säger omöjligt att förklara hur det är, hur det känns, hur man mår i det här. Vi har ett vännerpar som just nu går igenom sitt andra mf och en svägerska som haft 3st och nu faktiskt blev spontangravid. Så vi har människor som. Gått igenom liknande men de verkar inte riktigt vilja prata om det. Vilket såklart är okej men det gör ändå att jag känner mig lite ensam..

Grattis till er son, så underbart att det gick vägen till slut! Vill du berätta hur det gick till för er? Gick ni också igenom missfallsutredning? Vad fick ni för svar iaf om ni fick något? Vad hände sedan? Så otroligt skönt att få prata med någon som vandrat samma stig. Tack. <3

Hej, Jag och en vän startat gruppen Bumpy på Facebook eftersom vi båda har känt oss så ensamma i vår långa kamp för att bli förälder. Vi kämpar precis här och nu.

Tanken är att kvinnor få ta del av varandras historier och vårt främsta mål är att bryta tabun kring ofrivilligt barnlöshet. Om du vill vore det fantastiskt om du vill bli medlem och dela lite av din historia. Det hjälper så många när vi bryter tystnaden! Följ med oss här: https://www.facebook.com/groups/882725162559207

Vilken fin tanke, jag kollar gärna in den. Men jag har precis plussat och även om jag förväntar mig ett mf till, är jag välkommen ändå?

Jag plussade för ett par dagar sedan och känner mig livrädd. Går på toa stup i kvarten och förväntar mig att se blod. Kan inte alls glädja mig eller våga hoppas. :(

Precis som jag trodde. Det blev ett missfall till..

Alltså jag orka rinte mer.