Sonen har slutat le mot mig

Asså, seriöst, svartsjuk? Kom igen i matchen.

Du är förmodligen mammaledig ser och hör dig varjedag. Barn tar in mkt intryck, 3 barn har jag mina senaste två Hade inga ansiktsuttryck första månaderna kanske 6-8månader. Såg väldigt sura ut inga glada alls. Allt va ok med utveckling. Jag visste att det var inget fel. Var har perioder, tar intryck, mm. Min första log och skratta heeela tiden. Alla tre idag hur glada som helst.

Försöker du för mkt kommer du må dåligt och inte få det resultatet du vill ha vänta och låt det komma naturligt.

Att se sin far som man inte ser på nga timmar efter arbete helt annan sak.

Jag förstår hur du tänker med svartsjukan, lägg ner den så gott du kan. Det kommer nya utmaningar, utvecklingfaser.

Försök gör det bättre.

Ha bara det mysigt.

Hej!

Det där är inget konstigt alls. Jag skulle dessutom rekommendera att du vänjer dig, för ditt barn är trygg med er båda två. Just nu är bebisen bara lite extra glad när pappa kommer hem från jobbet. Om ett tag blir du "favoriten."

Jag har en liknande historia som du (bortsett från att jag inte var deprimerad, men sjukskriven var jag och pappa fick vara hemma och sköta huvudansvaret för hem och barn) Det skapade ett alldeles särskilt starkt band mellan oss allihop som familj, tror jag. 

Vårt barn har alltid alternerat mellan oss båda - ibland har pappa varit bäst och ibland har jag varit bäst. I perioder tyckte jag att det var jobbigt att bli "bortvald" (t.ex. att vår son grät och skrek och var otröstlig när pappa, som är nattarbetande, gick till jobbet.) Men nu är han snart 7 år och ofta ropar han på oss med kommentaren: "Pappa? Eller mamma? Eller vem som helst av er!" Det tycker vi är coolt.

Det senaste året har vi också märkt att han har oss till "olika" saker. Med pappan diskuterar han superhjältar och rymden och leker lekar med. Med mig spelar han brädspel och läser böcker och pysslar. Med mig pratar han mer om "känsliga" frågor, kring skolan och om kompisrelationer och liknande. Vi är helt nöjda med det och min man kommenterade det hela häromdagen med: "Vi är verkligen precis lika viktiga i hans liv! Det är så himla häftigt!"

Däremot surnade jag till strax innan jul när pappan satt i ett zoommöte vid datorn och jag tänkte att nej, nu ska jag minsann anstränga mig och vara världens roligaste lekförälder. Jag byggde upp krigscener med minikrigare och byggde fallskärmar och lekte "pappiga" lekar till 100% och var SÅ himla stolt över mig själv och tänkte att Nu, ja, NU får jag äntligen leka med mitt barn igen! Tji, fick jag. Samma sekund som pappan stängde ner zoommötet så rusade ungen ut ur sitt rum, in på kontoret och kom inte tillbaka. Där satt jag mitt i krigscenen med ett 30-tal gubbar och täcket byggt som backar och bunkrar. Jag började undra efter en stund vart ungen hade tagit vägen, och hittade honom på kontoret brevid sin pappa, där de tillsammans tittade i en världskarta tillsammans. 

Men man vänjer sig. Det gör man, och idag så bad han pappa gå iväg, eftersom vi skulle pyssla en sak ihop och pappa faktiskt störde.