Soc frågade hur jag orkar?

Hej! Ligger i vårdnadstvist med exet och som del av den efterfrågade TR en vårdnad-boende-umgängesutredning. Nu har de från soc varit här på hembesök, och jag kände att det gick bra. Hade gärna erbjudit kaffe men kändes inte passande eftersom de hade visir på sig och sådär. Båda barnen var hemma givetvis, de är små så de pratar inte så mycket men de från soc ville gärna leka lite med dem och att de skulle visa sina saker och sådär. Barnen var lika goa och glada som vanligt, den yngsta var lite blyg i början men kröp sedan glatt upp i den enas knä. När de kollade runt fastnade de för tavlorna jag har på väggarna av mina barn och pratade om hur fina och gulliga barn jag hade, sånt är ju alltid roligt att få höra som förälder för barnen är ju det finaste man har. 

Tänkte inte så mycket på det vid tillfället men nu efteråt har lite tanken börjat krypa fram, att de frågade hur jag orkade med allt?

Jag är ensamstående sen slutet av 2019 och har 2 barn som bor mest (ena helt) hos mig, vilket också tingsrätten sa att de skulle få fortsätta göra under utredningen. Jag är föräldraledig men pluggar samtidigt i alla fall, (på distans) för att jag vill det. (Utan CSN då eftersom jag är föräldraledig.) Ena barnet skulle kunna gå 15 timmar/vecka på förskolan men förskolan går nästan under av personalbrist när alla med minsta symptom ska stanna hemma, så sedan april har jag använt förskoleplatsen ytterst lite. Sen är det också jag som sköter alla kontakter med läkare/bvc etc, allt sådant som rör barnen, även om det skulle vara på en pappa-dag. (Ena har en del problematik med maten när han ska svälja så det har varit lite mer läkarkontakter än standard.) Och såklart som ensamstående är det ju jag som diskar, städar, tvättar etc för sånt sköter sig ju inte självt. Men har ju aldrig tänkt tanken att jag inte skulle orka med? Det är ju liksom inte ett alternativ..?

På deras fråga sa jag att det har jag aldrig tänkt på, att jag bara gör liksom. Det känns så naturligt. Vad borde jag sagt, finns det något "rätt" svar?

Känner verkligen inte att jag ligger på bristningsgränsen eller ens nära. Man lagar mat, städar och gör det som behövs, och så går man ut med barnen i snön så de får åka pulka. Jag tycker inte det är mer än vad som kan förväntas av en vanlig förälder?

Nu kanske jag grottar ner mig och tänker alldeles för mycket på det här, det kanske är en ren standardfråga. Men blev fundersam i alla fall så hör gärna era tankar 

Hej! Ligger i vårdnadstvist med exet och som del av den efterfrågade TR en vårdnad-boende-umgängesutredning. Nu har de från soc varit här på hembesök, och jag kände att det gick bra. Hade gärna erbjudit kaffe men kändes inte passande eftersom de hade visir på sig och sådär. Båda barnen var hemma givetvis, de är små så de pratar inte så mycket men de från soc ville gärna leka lite med dem och att de skulle visa sina saker och sådär. Barnen var lika goa och glada som vanligt, den yngsta var lite blyg i början men kröp sedan glatt upp i den enas knä. När de kollade runt fastnade de för tavlorna jag har på väggarna av mina barn och pratade om hur fina och gulliga barn jag hade, sånt är ju alltid roligt att få höra som förälder för barnen är ju det finaste man har. 

Tänkte inte så mycket på det vid tillfället men nu efteråt har lite tanken börjat krypa fram, att de frågade hur jag orkade med allt?

Jag är ensamstående sen slutet av 2019 och har 2 barn som bor mest (ena helt) hos mig, vilket också tingsrätten sa att de skulle få fortsätta göra under utredningen. Jag är föräldraledig men pluggar samtidigt i alla fall, (på distans) för att jag vill det. (Utan CSN då eftersom jag är föräldraledig.) Ena barnet skulle kunna gå 15 timmar/vecka på förskolan men förskolan går nästan under av personalbrist när alla med minsta symptom ska stanna hemma, så sedan april har jag använt förskoleplatsen ytterst lite. Sen är det också jag som sköter alla kontakter med läkare/bvc etc, allt sådant som rör barnen, även om det skulle vara på en pappa-dag. (Ena har en del problematik med maten när han ska svälja så det har varit lite mer läkarkontakter än standard.) Och såklart som ensamstående är det ju jag som diskar, städar, tvättar etc för sånt sköter sig ju inte självt. Men har ju aldrig tänkt tanken att jag inte skulle orka med? Det är ju liksom inte ett alternativ..?

På deras fråga sa jag att det har jag aldrig tänkt på, att jag bara gör liksom. Det känns så naturligt. Vad borde jag sagt, finns det något "rätt" svar?

Känner verkligen inte att jag ligger på bristningsgränsen eller ens nära. Man lagar mat, städar och gör det som behövs, och så går man ut med barnen i snön så de får åka pulka. Jag tycker inte det är mer än vad som kan förväntas av en vanlig förälder?

Nu kanske jag grottar ner mig och tänker alldeles för mycket på det här, det kanske är en ren standardfråga. Men blev fundersam i alla fall så hör gärna era tankar 

Jag tycker du hade ett bra svar, och även om det hade varit så tufft att du inte ens vet vad du heter vissa dagar så ljuger man!! Innan de kommer på att de behöver göra en utredning för att du kanske inte orkar med dina barn.