Älskad men älskar inte.

När började du känna såhär? Kan ju vara en medelålderskris.

Köp en motorcykel. Du har en 40-årskris. Eller hur mycket du nu fyller. Sen när du återfått förståndet börjar du om och uppvaktar din underbara fru för att få tillbaka passionen och kärleken till henne. Det vore ju fruktansvärt för henne att få reda på att hennes kärlek är obesvarad.

Säger en som åker hoj nästan året runt :)

Saken är att hon nästan inte gör något annat än att sitter i soffan och tittar på telefonen. Och matar sig själv och ungarna med glass chocklad och godis. Slutade jobba typ dagen vi träffades och är alltid ett "offer".

Såhär har jag känt i flera år.

Och motorer och sådant är jag inte rätt person för.

Visst är det hemskt, därför jag fejkar och står ut. Men just nu känns det som om jag ska explodera.

Varför stannade du då kvar och försörjde henne, och skaffade barn med henne..?

Har du provat att prata ärligt med henne om hur du känner? (Utan att fördöma hennes livsstil.) 

Har du någonsin varit kär i henne? 

Är du säker på att det egentligen bara är du som är olycklig i ert förhållande? Hur vet du att hon inte också fejkar för att stå ut? Låter inte som att någon utav er är speciellt nöjda...

Precis, är någon av er nöjda?

Börja sporta ihop. Spela paddel, badminton, golf eller ta långa promenader. Aktivera er. Tillsammans och med kidsen.

Har varit i din sits och jag valde att skilja mig. Inte från en dag till en annan såklart utan detta är en process som pågick i många år utan att jag ens förstod det själv. Attraktion och kärlek dog från min sida. Blev en vänskap istället. Knappt det. Mest irritation. Dina känslor är mycket värda och livet är för kort för att nöja sig. Man ändras mycket över tid och ibland växer man ifrån varandra.

Känner igen mig i din situation. Vi har inga barn men varit ett par väldigt länge. Han älskar mig oerhört, han är väldigt trygg och har såklart många bra egenskaper. Men vi är så olika, jag vill utvecklas och är helt klart den "vilda" av oss två, han tycker att det är dags att luta sig tillbaka och nöja sig.

Med det sagt har jag ju inget bra råd, ville bara säga att du inte är ensam om dessa tankar. För mig lutar det åt att separera, men skuldkänslor över att såra någon som egentligen inte gjort något ont mot mig håller mig kvar...

Du får ursäkta mig TS, men först skriver du att din fru ?älskar dig sanslöst mycket? och skulle göra vad som helst för din skull, även stanna kvar hos dig om du misshandlade henne (och troligtvis då också även acceptera att du var otrogen).

Men sedan så ?sitter hon bara i soffan med sin mobil och äter godis?, och även ?matar? era barn med godis. Och VAD ger DU barnen för mat då?

För jag antar att ni är ett jämlikt par där båda tar ansvar för både hushållet, barnen och hela familjen i sig? Så exakt vad gör DU för att aktivera, både din fru och barnen, för att hålla ihop och få alla att känna sig som en riktig familj?

För självklart blir ju dina ?försvunna? känslor för din fru och hela familjen i sig, bara svagare ju mer du medvetet distanserar dig och håller dig borta.

Och det låter ju antingen som din fru redan känner och förstår att du inte älskar henne längre, eller kanske själv mår dåligt av andra anledningar, t ex för att HON inte älskar dig. För det låter då verkligen inte som hon är särskilt lycklig när hon tröstäter godis och distanserar sig med hjälp av sin mobil...

Så hur säker är du på att HON verkligen fortfarande älskar dig ?sanslöst mycket?? För uppenbarligen försöker inte hon heller umgås varken med dig eller barnen, som man brukar göra i en vanlig ?Svensson-familj?, som du anser att ni är.

Ta tag i era problem och börja kommunicera som de vuxna människor ni är! Kanske vore det värt att åtminstone gå i parterapi några gånger, innan du bestämmer dig för att kasta bort 12 år, en fru som älskar dig sanslöst mycket, och givetvis dina barn som också älskar dig och som kommer att bli sårade och känna sig svikna av en skilsmässa.

För om du verkligen inte älskar din fru längre så ska du givetvis skilja dig! Ingen av er, allra minst barnen, kommer att bli lyckliga av att ha föräldrar som inte är glada och lyckliga pga att det saknas ?rätt? känslor från minst en av er.

Inga barn blir lyckliga, tvärtom, och dessutom kommer deras barndom/uppväxt präglas så pass mycket av att deras föräldrar enbart ?håller ihop för barnens skull, så att de, i allra värsta fall även som vuxna kommer att förföljas av detta, och deras egna framtida kärleksrelationer kan påverkas negativt.

Men allvarligt - 12 år! Vad f-n, varför har du inte gjort något åt saken tidigare! När hon slutat jobba så tidigt i er relation . vad tänkte du och sa då? 

Varför är det ts ansvar att aktivera frun?

Men hjälp... lämna direkt. Inte ska du stanna kvar i en olycklig relation. Ditt liv går ju..

Du förtjänar att hitta någon som passar dig bättre, någon i din smak - någon som du faktiskt respekterar. Någon som utmanar dig och får dig att utvecklas...

Jag är ett skilsmässobarn - mina föräldrar visade aldrig genuin kärlek mot varandra, inga gulliga ord, aldrig spontana pussar, ingen närhet, varken emotionell eller fysisk närhet. Nu i vuxenålder , när jag väl tänker efter - så är det ju sorgligt att leva sådär. Så jag kommer aldrig acceptera en sån situation för mig själv.