Ta upp kontakt efter en bruten vänskap
Hej hörni.
Har suttit här nu och tänkt och tänkt. Jag har en vän, eller snarare hade. Vi har varit vänner sen högstadiet och när vi träffades var hon i en festfas i sitt liv, hon hade massa vänner, var alltid ute och jag var inte alltid toppen på listan. Vi träffades då och då, när det passade henne. Vi bodde grannar och den blyga lilla flickan jag var anpassade mig mycket efter denna extroverta coola tjej som är några år äldre. Jag har alltid haft ett stort nät vänner men jag prioriterade denna vänskap extremt mycket. Efter år så blev vi närmare och närmare. Väldigt privata saker hände för henne och hon och jag liksom bytte plats. Hon har idag bara några få vänner kvar, max 3-4 inklusive mig. Min vän mår psykiskt dåligt med diagnoser och strul med familjen och jag har alltid varit en stödpelare för henne - likaså hon för mig.
Har på senare tid känt att det hon bär på påverkar mig extremt, älskar henne massor såklart och vill stötta henne. Har tyvärr börjat känna att jag inte får något ut ur vår vänskap. Hon har börjat dricka mycket och det är det enda hon vill göra när vi ses, vi har pratat om detta men hon håller inte med mig. Kan absolut ta ett glas då och då, men varje dag är inte lämpligt för mig. Dessutom känns det som att hon tynger ner mig, tjatar mycket om att ses och blir sur när jag inte alltid tar initiativ. Hon ringer mig varje dag och vill prata i timmar, när hon vet att jag ej tycker om att prata i telefon eller har tid för det. Hon vet att jag ofta har mycket för mig, lever i ett högt tempo och jag har inte möjlighet att ses varje vecka och månads. Misstolka mig inte, SJÄLVKLART ska man finnas för sina vänner! Men någonstans måste det finnas en gräns mellan hennes problem och mina. Jag kan inte skyffla hennes skit. Det går inte.
För ett halvår sen så bråkade vi och hon blev mestadels arg på mig för att jag aldrig tar intiativ till att ses, att jag inte svarar när hon ringer och i o med detta ?är en dålig vän som aldrig finns där.? Jag blev arg på henne för att hon hade en dålig och arg ton när vi planerade att vi skulle ses, hon baserade detta på att jag inte kunnat planera in saker då jag hade några månader där jag var upptagen att jag knappt hann träffa andra vänner eller familj. Sånt händer, man ryker ihop ibland. Vi blev vänner efter detta. Jag har funnits där genom alla år, har lyssnat och stöttat i timmar och timmar. Jag har gjort det av kärlek, för att hon ofta blir missförstod och behöver någon. Och för att jag kände att hon skulle göra det för mig, när hon tappade alla sina vänner fanns jag kvar, vill inte höja mig på en piedestal men att jag aldrig någonsin funnits där gjorde ont. Jag är inte långsint av mig och tänkte att det inte var något att hålla fast vid när vi ändå blivit sams igen.
Efter ett tag så skulle vi ses men hon avbokade i sista sekund. Så jag frågade om hon kunde senare i veckan. Hon sa att hon var ledig mot helgen, jag sa att jag nog kunde mot helgen och att vi kanske kunde ta en lunch. Vi skrev även att vi skulle höras av när helgen närma sig (allt detta skrevs på en söndag.) Vi hördes inte av under hela veckan. På fredag var jag ute på en födelsedagsfest och vaknade upp trött och bakis vid 1 på lördagen, skjutsade därefter min mor, som jag lovat. Min vän har sett att jag inte varit aktiv sen kvällen och mycket väl vetat att jag varit ute men skrev ?Hej, hur blir det med lunchen idag?? vid 10 (jag sov) vid 12 skrev hon återigen ?vi behöver inte ses men skriv gärna så jag slipper slösa min tid? Så fort jag svarade så skrev jag som det var. Att jag vaknade vid 1 och varit ute på ärenden, men att vi kunde ses senare på middag eller senare i veckan. Frågade även om vi hade bokat in att ses på lördagen, i följd av att hon skrev att då vi inte hördes av om helgen antog hon att vi skulle luncha. Jag svarade då att jag antog nog inte det, eftersom vi skulle höras i veckan men ej gjorde det (ingens fel, båda var upptagna med annat) men skrev trots allt förlåt för missförståndet och om vi kunde boka in nytt. Hon sa att hon inte pallade, jag svarade okej och sen dess har vi inte hörts av alls.
Jag anser att vår vänskap är bruten nu, vilket är sorgligt för detta är i princip vårat enda bråk under tiden vi varit vänner. Vänskapen har varit fin och genuin men blev helt enkelt infekterad. Jag saknar henne och hoppas hon mår bra, men vet inte om det är bäst för mig att ta upp vänskapen igen då jag kände att den tyngde ner mig mycket. Längtade aldrig efter att träffa henne och kände mig negativ och nedstämd efter jag varit med henne. Jag har alltid vikt mig och anpassat mig efter henne och så fort jag inte gör det, känns det som att jag är världens hemskaste människa. Är varken långsint eller arg av mig, löser bråk ganska fort. Men detta känns omöjligt och jag vet helt enkelt inte vad som är bäst för mig. Vill kunna finnas där såklart men känner alltid en extrem press från henne, utan att hon nog ens märker det.
Allt detta låter så illa, men vi har varit bra vänner av anledningar. Vi tänker lika på vissa saker och det blir lätt att vi ger råd till varandra. Hon har varit en mycket nära och fin vän under många år och det känns så tråkigt att bara släppa en hel vänskap på grund av det här. Men samtidigt så mådde jag ju inte bra under vår vänskap den senare tiden och utifrån min bedömning - kanske inte hon heller.
Hon har dessutom kommit ut i arbetslivet sen några år tillbaka medans jag fortfarande pluggar i högskola, om det skulle vara någon skillnad i er bedömning.
Hoppas ni förstår mig, vill helt enkelt ha er åsikt om situationen och vad jag skall göra.
Tack.