Hej
Jag ska försöka förklara och ge dig tips:
Bestraffning (t.ex. att tvångshålla ett barn i sängen är fel.) Konsekvenser däremot - funkar bättre.
Konsekvenser förodras inom barnpsykologin och jag arbetar inom förskolan och använder mig av detta med mitt eget barn. Konsekvenser funkar i stort i alla lägen, så länge de är logiska och greppbara.
Jag har själv en 6-åring som för ett tag sedan fick något slags ryck, och inte ville gå och lägga sig, utan började springa runt som en dåre istället, precis som han gjorde en period när han var 3 år. Sagt och gjort, vi gjorde som vi gjorde när han var 3 år och det funkade den här gången med: "Om du springer runt istället för att lägga dig, så hinner vi inte läsa för dig." Det fick effekt. Ungen fortsatte att springa runt som en dåre, och därmed blev det ingen godnattsaga, eftersom klockan helt enkelt var för mycket (vilket vi förklarade tydligt.) Han blev jätteledsen, men det funkade efter det. När han var 3 år, så fick vi köra med det här några gånger, och tydligt förklara varje kväll att nu är klockan så här mycket, och ska vi hinna läsa, så måste du och lägga dig NU. Tramsade han runt, ja, då blev det ju helt enkelt ingen bok.
Likadant gör vi vid alla tillfällen, typ: "Om du hoppar i sängen, så kan den dels gå sönder och dels kan du ramla ner och slå dig." Förr eller senare går ju sängen sönder, eller att ungen ramlar ner och slår sig (vilket hände, och då sade vi: "Jaha, oj, ja, vi har ju sagt att om man hoppar i sängen, så ramlar man ner och slår sig" och så tröstade vi så klart, och påminde några gånger till helt lungt om att: "Oj, kolla in blåmärket på ditt ben! Tänk om du inte hade hoppat i sängen, så hade du ju inte fått det."
Om det finns en hylla på väggen eller något som barnet kan slå sig illa på om barnet hoppar i sängen hade jag helt enkelt tagit hjälp av barnet att flytta sängen till andra sidan rummet där det inte finns någon hylla (tro mig, barn brukar inte vilja att sängen flyttas.)
Man kan också "luras" lite ibland, när man väl har fått in konsekvenstänkandet hos barnet, även om det verkligen inte är snällt att göra det, men ibland måste man.
Det gjorde jag efter att min unge började kliva i sängen istället för att gå runt den, av okänd anledning, mer än att det var kul. Jag sade att den kunde gå sönder, vilket den säkert hade gjort om han fortsatte men jag ville inte riskera att den gick sönder, eftersom jag inte hade råd att köpa en ny och ribborna knakade oroväckande varje gång han gick i den. Han slutade att kliva i sängen, efter att jag hade sagt att den kunde gå sönder, men plötsligt så började han igen, slutade ett tag, efter påminnelse, men började återigen. Då flyttade jag lite på ribborna under madrassen och utropade: "Åh, nej! Kolla! Sängen är sönder!" och när ungen blev lite mer upprörd över det hela än jag hade räknat med, så fick jag helt enkelt trösta honom och säga att det här löser vi med lite verktyg. Sedan dess får han närmast panik om en kompis på besök råkar ställa sig i sängen, för nästa gång går den kanske inte att laga, tror han. Han berättar i alla fall med stolthet för andra ibland om hur jag så fantastiskt lyckades laga hans säng. Jag skäms alltid en smula då, men jag kommer aldrig berätta för honom att det var JAG som hade "tagit sönder" den.
