En chans i livet?
Jag har hamnat i världens märkligaste situation, och skriver här för att få ventilera alla miljoner tankar som rör sig i mitt huvud. Jag har PCOS och med det följer att jag extremt sällan har ägglossning och mens. Jag har en dotter på 8 år, som jag fick efter att ha försökt bli gravid i 6 års tid. Efter henne förlikade jag mig med faktumet att jag aldrig skulle få fler barn, och mina blödningar kom dessutom mer och mer sällan. Jag har de senaste 5 åren levt i en relation, som i början av oktober mynnade ut i en särbo-relation. Vi var olika, ganska stor åldersskillnad och bråkade mycket. Relationen efter att han flyttat ut är mycket bättre. Okomplicerad, vi kan umgås, ha trevligt och se de fina sidorna hos varann igen.
Men, vad händer samma vecka som han flyttar ut? Min kropp beslutar sig för första gången på 10 år att skjuta ut ett ägg och nu är jag gravid?!? Jag har i många år levt med insikten att det blir ?bara? ett barn. Eller jag har varit tvungen av ren självbevarelsedrift att tränga bort tankarna på att min dotter någonsin ska få bli storasyster. Men som barnmorskan sa när jag idag ringde MVC i panik ?i vår bransch sker mirakel hela tiden, och detta lär vara din sista chans?. Till saken hör att jag kommer vara 38 år när bebisen föds, och jag är livrädd för att jag ska dra på mig en massa komplikationer, att jag helt enkelt är för gammal. Men precis som sköterskan sa så har min kropp visat sig vara fertil ungefär en gång vart 10:e år och då är detta sista chansen.
Jag har fullständig panik av flera skäl! Vi har flyttat ifrån varann. Jag är ?gammal?. Jag blir ensamstående med två barn. Jag vill egentligen bara få ur mig allt och möjligtvis höra någon solskenshistoria om att allt kan gå bra. Är det egoistiskt av mig att sätta ett barn till världen med så instabila omständigheter? Jag vet att jag är en supermamma till min dotter, men två barn? Själv? I normala fall skulle jag bara vilja skrika av lycka för att jag får en chans till att få bli mamma, men i nästa sekund vill jag skrika i panik för att jag är så fruktansvärt rädd och orolig.