Barnet vill inte bo hos pappan

Du får ta ett vuxensamtal med pappan, helst öga mot öga utan sonen närvarande. Förklara läget, vad sonen säger och att hans sambo förstör relationerna till båda sina föräldrar med sin svartsjuka. Förklara att den stora orsaken att sonen inte vill vara hos pappa beror på att han inte får ha kontakt med båda sina föräldrar om han är hos pappa, och att det problemet får pappan se till att lösa, annars kommer du inte tvinga er son att åka dit.

Kontakta familjerätten i din kommun och be dem kalla till samarbetssamtal.

Otroligt hur många gånger jag sett detta hända. Samarbetet funkar bra i flera åt, fram tills att pappan skaffar en ny kvinna och då havererar allt. Samma sak händer nästan aldrig när mamma skaffar ny partner. Verkar alltid vara de nya kvinnorna och ryggradslösa farsor som ställer till problem. Onekligen intressant.

Jag var det där barnet och min relation med min pappa idag är inte speciellt bra.... Jag önskar att mamma orkat kämpa mer för mig, men jag fattar varför hon inte gjorde det, för att undvika mer drama. Att tvingas bo någonstans där man inte känner sig hemma och med någon som är en främling(pappans nya partner alltså) är hemskt. Man har ingen makt över sitt liv, i mitt fall ledde det till en massa tvångsbeteenden och liknande, allt för att ha kontroll över något.
Jag önskar att jag hade fått ha ett hem hos mamma och sedan hälsa på och umgås med pappa ofta. Jag uppskattar att de båda ville ha mig så mycket som möjligt, men många barn mår inte bra av växelboende. 

Lyssna på ditt barn och var hans allierade. Kontakta familjerätten och signalera att du vill ha dialog och samarbete. 

Jag hade superbra samarbete med min dotters pappa efter separationen (vi var överens om att gå skilda vägar) ända tills han träffade en annan kvinna som var svartsjuk och pappan fick inte ha kontakt med mig mer än absolut minimum. Jag var respektfull och trängde mig absolut inte på, hade en ny relation mm så jag var inget hot. Hon gillade inte vår dotter heller och brydde sig aldrig om att försöka knyta kontakt med henne, dottern var nästan rädd för henne. Hon var väldigt sträng och hård mot henne. Men fastän hon inte gillade dottern och nog helst hade velat att hon inte fanns, så fick dottern absolut inte åka till mig om det inte var "min varannan helg". För att hon ville kontrollera och ha makten kanske. Sedan drev hon pappan till att starta en vårdnadstvist där han krävde enskild vårdnad vilket han förstås förlorade i rätten. Vi förlorade många år på rättsliga tvister, min och pappans relation förstörd för alltid. Dottern fick social fobi och ångestproblematik och började med självskadebeteende. När hon skulle börja gymnasiet fick hon äntligen flytta till mig. Idag har hon och pappan sporadisk kontakt, de bor i en annan stad och dottern vill förstås inte åka till dem så de ses bara när han är i vår stad.